Det är frågan om jag kan räkna den här söndagen som vilken som helst? Både och kanske. Jag har tänkt på den i flera år på hur den bäst skulle kunna firas. Hotell inne i stan kanske. Eller en resa kanske. I alla fall på något sätt tillsammans med barnen på ett hörn. Så blev det inte alls. Jag har säkert en rädsla eller ovilja till att fira jubileum. Jag såg till att sluta i min första kommun innan jag jobbat där 25 år. Jag skilde mig året innan jag skulle firat silverbröllop idag, just idag. Det känns lite konstigt faktiskt. Jag trodde inte att det skulle bli så här. Men så blev det. Både snopet och sorgligt. Oåterkalleligt. Istället rensar jag bort maskrosor i gräsmattan. Sitter i solen. Bakar mina söndagsscones. Hänger tvätt. Sågar lite ved. Läser ”Ingen mans kvinna” av Bernhard Nordh.