Att läsa och vara i levande berättelser.

Jag vet vilken dag det är idag. Jag vet att jag får besök till huset idag. Jag vet att det snart är dags att betala räkningar. Helt bortkopplad från tid och rum är jag inte. Men det känns som jag var i en annan värld nyss. Jag läste klart “Ingen mans kvinna” i natt, och jag slogs av hur levande Bernard Nordh berättar om miljön uppe i skog och fjäll i nästan obebyggda trakter. Vinterskildringarna och svältberättelserna är som om jag vore där och såg miljön, barnens bitmärken i bordet, männens vildvuxna hår, spåren i snön, människornas möten med värme och kyla, hur illaluktande skinnen var när de nyss skrapats och så vidare. Det är egentligen fantastiskt att kunna gå in i andra världar bara genom att läsa ur en bok. Som om jag vore där. Jag läser en bok av Paulo Coelho med, men den är urtråkig. Trista konstruerade dialoger och påhittad intrig. Jag slås även av hur Marianne Fredrikssons senare böcker befolkas av människor som liksom inte finns på riktigt. Dialogerna känns inte äkta alltid. De berör mig inte. Men hennes tidigare böcker, de om historisk tid kan jag tycka är fantastiska, som om jag vore där i den tiden och jag kan se människorna framför mig. Så kan jag tänka om berättelserna i bibeln med. Jag förstår att berättelserna har fängslat människor i långa tider och jag kan läsa en del texter där, som om jag var där. Jag kan anta att både författarnas fantasier och mina egna på ett sätt behöver hitta samma stämning. Händer det en gång är det fantastiskt. Händer det ofta är det ännu mer fantastiskt. Berättandet och lyssnandet hör ihop.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.