Ja ha! Uppdaterad wordpress och facebook-like-knapp inlagd på hemsidan… Jo jo! Jag vill ju testa hur det fungerar. Helst skulle knappa ligga i kommentarfältet i samma rad för det estetiska sinnets skull.
Idag har jag suttit på möte, vi har studiedagar först, innan vi får höstlov. Och jag har det så bra, så jag kan ta med jobb hem och sitta uppe i Norrland likaväl som i skolan. Inte svårt att gissa var jag helst sitter då…. Skolväskan är full av arbetsuppgifter som bara måste göras. Och så lite PIM, en it-satsning kommunen gör, för att utbilda alla pedagoger till bättre datoranvändare.
Och så har jag varit på ännu ett läkarbesök, dags för den årliga rengöringen av rören i öronen. Och jag fick en snarkutredningsremiss skickad och hostmedicin utskriven. Bra jobbat!
Och ikväll packa lite lugnt och stilla. I morgon drar jag norrut! Å så härligt att se mitt lilla hus igen. Och kisse får vara ute, medan jag får sitta inne och jobba. Men vad gör det? Jag är ju hemma i alla fall.
Kategoriarkiv: Dagbok
Och kanske är det natt.
Och kanske är det natt min vän, ja kanske är det natt,
men det betyder att min vän, det snart är morgon här igen.
Det vet varenda katt min vän,
så blunda nu med ögonen och sov en timma än.
Det där är ingen tröst min vän, det där är dålig tröst,
för är det höst, då är det höst och hösten svider i mitt bröst.
Och är det natt så är det natt,
då blir det mörkt för ögonen, då råder bara den.
Då tänder vi ett ljus min vän, då tänder vi ett ljus
och älskar lite grann igen och älskar tills att sommaren
trots natt och höst min triste vän,
slår ut som ljung och ögontröst, i våra kroppars hus.
Lars Forsell
Den här sången är vackert insjungen av Hanne Juul. Tyvärr hittar jag den varken på youtube eller spotify. Jag får väl sjunga in den själv då…
Och kanske är det natt min vän
text: Lars Forsell musik: Bernt Johansson
Jag sjunger och Jonny Wallin spelar gitarr.
2016
Vill ha!
Vill ha, vill ha, den där smala, röda, höga cd-hyllan. Har hittat den på annons idag. Men varför, varför svarar de inte i telefonen? Svara! Svara NU, innan jag ångrar mig.
Ut med gammalt.
Jag håller på att möblera om och rensa ut i en långsam process. Det blir inte gjort på en dag precis. Igår flyttade jag mina vinyler från sina plastbackar till bokhyllan i vardagsrummet. Sakerna i bokhyllan flyttade in till tv-bänken som min son lämnade kvar. Är den min eller hans?
En bänk med lådor och ett trasigt ben vill jag ha bort. Klarar jag att kasta det? Det kommer från mitt föräldrahem. Egentligen är det min brors bänk som jag tagit på mig att förvara medan han bor i Australien. Det väcker just nu frågan om jag ska möblera för mig eller för andra?
Jag har börjat titta på soffor – kors i taket! Vad är en bra soffa? Vad är en bra soffa för mig? Har ingen aning om vad jag vill ha. Jag har aldrig köpt en soffa själv. Är den för mig eller till mina gäster?
Livet förändras. Livsvillkoren blir annorlunda. Det som var en gång är inte mer. Om jag inte kan och vill förändra mitt yttre liv, hur ska jag då kunna förändra mitt inre liv? Jag är rädd för förändringar. Helt rent ut sagt skiträdd. Det här är en stor utmaning för mig, jag har alltid funnit stor trygghet i mina saker. Och nu gör jag det inte med allt längre. Jag ser att saker bara är saker. En del känns inte som mitt. Gamla mönster, gamla beteenden fungerar inte mer. Möbler och placering behöver förändras. Vad nytt behöver jag? Det är bara att rota vidare. Att rota och rötter är släkt med varandra, inte konstigt alls i den här processen.
Inte gråta över spilld jos.
Helgledig och trött. Vad händer då? Jo, glaset med gin och jos står på lilla glasbordet. Kudden i ”soffan” ska byta plats och vips är glaset utspillt och jag, mattan, bordet, golvet är plaskvåta. Ingen bra början på helgen direkt. Nå, jag får tvätta mattan sen och skura golvet sen och byta kläder nu och hälla upp ett nytt glas nu. Att fira helg är viktiga saker. Att tvätta mattor, kläder och golv är mindre viktigt.
Ack en sån dag!
Hade en mardrömslik natt. Vaknade upp ofta och mådde INTE bra. Sedan möte på morgonen i skolan. Hade helst varit hemma och vaktat lägenheten när elementgrabbarna skulle komma och sätta in termostater på de äldsta elementen och justera in värmen efter sommarens ventilbyten. Jag hade ordnat att de skulle komma först till mig. Men vad hjälpte det, när jag insåg att jag hade det tidigare inbokade mötet på skolan.
Vinterdäcken låg sedan uppfordrande i bilen och jag körde till en däckfirma för däckbytet. Märkligt att fyra män från Afganistan jobbar här med att byta däck åt folk. De pratade en dialekt av persiska, mitt favoritspråk. En supertrevlig man där, såg att två däck var gamla och nötta och behövde bytas ut. En trasig mutter behövde också bytas ut. Det var uppmärksamt av honom att upptäcka det och kändes tryggt. Att det sen kostade ett par tusen obudgeterade kronor var baksidan, men utan däck kommer jag inte till Norrland nästa vecka. Det kostar att ha bil!
Sen hem och vända och till sjukgymnasten för akupunktur i höften. Efter det var jag så trött och ville trots det titta på soffor i möbelaffären bredvid. Inte är jag egentligen intresserad av soffor. Inte bryr jag mig så mycket om att äga en till grej. Men andra kan ju tycka det är trevligt att få sitta bekvämt hemma hos mig kanske.
Nu är jag nyduschad och lagom slö. Bara en dag kvar att jobba denna veckan. Det kan jag klara.
Biljetter till Danmark.
Nu har jag nästan bokat klart alla resorna till Danmark i december och januari. En kursomgång i december och tre i januari. Jag känner redan nu vad trött jag är… oj oj oj vad mycket det blir där. Men jag vill inte heller vara hemma. Att missa en kursomgång är otroligt sorgligt och jag vill inte göra det igen.
Helst åker jag tåg. Ett par gånger tar jag flyget, men det är mest för att inte missa jobbet så mycket. Och så tar det tid och kostar massor att komma till och från Arlanda. Praktiska problem. Lyxproblem. I jämförelse med vad jag är med om, så betalar jag vad det kostar och är glad om jag slipper undan billigare någon gång.
På tåget kan jag sitta och drömma, läsa, skriva, göra ingenting och landa lite innan jag kommer hem. Eller dit. Stressa av. Ställtid mellan mitt liv hemma och där borta.
Snart har jag gått klart år två av gestaltterapeututbildningen på NGI. Och snart är det dags att ta ställning till om jag fortsätter eller inte. Jag känner pirret i magen. Oroligt? Nej, hellre spännande. Olidligt? Inte än.
Regndag.
Söndag förmiddag. Regnet droppar på fönsterblecket och det är ett rofyllt ljud. Från tv:n hörs gudstjänsten från katolska kyrkan. Kisse sitter ute på balkongen. Jag har sett halva avsnittet av Battleship Galactica, inspelat i natt från kanal 5. Tyvärr stämde inte tiden i tv-tidningen, så andra halvan blev inte inspelad. Jag anade att det kunde bli fel, men lyssnade inte på den aningen helt.
Söndag. Vilodag. Tvättdag. FN-dag. Huvudvärksdag. Se gammal vän-dag. Ta ett par kort-dag. Vad mer-dag? Återstår att se-dag.
Crossroads. Vägskäl.
Jag kan lyssna på American Pie-skivan, om och om igen. Plötsligt hör jag Crossroads. Verkligen HÖR den. Lyssnar på texten. Tonerna. Versionen med den nutida Don McLean live har för sliskigt pianokomp för min smak. Den här versionen har märkliga bilder men har djupet och enkelheten i kompet. Önskar jag hade skrivit låten. Önskar jag kunde spela den, så här:
Crossroads – Don McLean från skivan American Pie.
I’ve got nothing on my mind
Nothing to remember
Nothing to forget
I’ve got nothing to regret
But I’m all tied up on the inside
Noone knows quite what I’ve got
And I know that on the outside
What I used to be – I’m not anymore
You know I’ve heard about people like me
But I never made the connection
They walk one road to set them free
And find they’ve gone the wrong direction
But there’s no need for turning back
’cause all roads lead to where I stand
And I believe I’ll walk them all
No matter what I may have planned
Can you remember who I was?
Can you still feel it?
Can you find my pain?
Can you heal it?
And lay your hands upon me now
And cast this darkness from my soul
You alone can light my way
You alone can make me whole once again
We’ve walked both sides of ev’ry street
Through all kinds of windy weather
But that was never our defeat
As long as we could walk together
So there’s no need for turning back
’cause all roads lead to where we stand
And I believe we’ll walk them all
No matter what we may have planned
Här är den nutida Don McLean. Live. För jämförelsens skull. Tiderna förändras. Men nej, den är inte bra i kompet. Less is more.
Mitt arv.
Hemma efter en veckas hårt jobb. Idag var det mest fest dock med storsamling med hela tal- och språkskolan. Att jag höll i det hela förstod jag egentligen först igår. Mitt i tröttheten kom idéer om att göra som en jord på golvet med ett blått tyg och med båtar på, att ha stjärnor, sol och måne omkring, att spegla vårt klot som litet i rymden. Och en kanna rent vatten för att symbolisera vattnet vi har att dela med alla människorna. Och så sjöng vi ”Våran jord är inte stor” och lite annat. En pratade om FN och andra spelade teater om kamratskap och medbestämmande och det var både kul, vackert och inspirerande. Alla var så glada.
Jag hade letat fram mitt gamla peace-märke i tenn, tänk det är fyrtio år sedan jag fick det av Mats. Antagligen som en kärlekspresent på den tiden. En elev visste att det hörde hippietiden till. Javisst ja, jag var ju ung i utkanten av den tiden, jag hann vara lite hippie en sommar i alla fall. Och sen i kampen mot USA:s krig i Vietnam, då var jag FNL:are.
Mitt under min kollegas prat om 1945 och FN och barnkonventionen, så tänkte jag på min mamma, som var ett barn i krig. Fastän andra världskriget kommer längre och längre bort, finns det kvar som ett minne i människors liv fortfarande.
Mitt liv har också påverkats, genom att vara född som andra generationens barn efter kriget. Och ibland kommer jag på det, som ett vinddrag från det förflutna. Också min mormor var barn under första världskriget. Hennes berättelser om det har jag aldrig hört. Kanske drabbade inte kriget de civila på samma sätt som under andra världskriget. Jag vet inte. Kanske min mamma vet mer om det. Det vill jag höra om i så fall.
Att ha en mamma, mormor och morfar som var barn och unga i krig, det är en del av mitt arv. Det vill jag inte glömma bort. Då vore tiden och historien historielös.
Trött.
Idag är ännu en dag då jag inte orkar gå och handla efter jobbet. Jag har varken godis eller ny mjölk hemma. Och jag orkar inte bry mig heller. Jag fryser om fötterna. Jag håller väl inte på att bli sjuk igen? Nu får det räcka med förkylningar, halsont, hosta, snuva och ryggskott. Javisst ja… jag har järnbrist. Kan det vara så enkelt? Eller är den långvariga frånvaron av närhet och värme som spökar. Antagligen. Hur botas det? Med tunga duntäcken? Varma bad? Uppskruvade element? Nära vänner att kramas med? Lösa förbindelser? Nå, det sista passar mig inte. Elementet är varmt. Jag kan kanske behöva dubbla täcken eller varma nära vänner. Och så gå och lägga mig i badet med en kopp varmt te en stund.
2010 10 20
Tjugo-tio-tio-tjugo.
Behöver inte säga mer.
Mycket läsning.
Nu är jag hemma igen, efter en kväll på föredrag i stan på GestaltAkademin.
Jannis Missios, barnpsykiater och gestaltterapeut pratade om kärlek. Vad är kärlek? och Vad är missförstånd om kärlek? Det var spännande att vara där tillsammans med så många gestaltare. Dessutom hade nya utgåvan av Inspirationsguiden kommit och en nyutkommen bok ”Gestalt at Work” av gestaltterapeuten Séan Gaffney. Jag fick med båda hem. Nu har jag läsning lång tid framöver. Dessutom har jag Staffes bok ”Det brinner en eld” och ”Creative process in gestalt therapy” av Joseph Zinker i bokhögen. Jag får nästan sätta upp en skylt på dörren: ”Var god stör ej, Läsning pågår.” Men jag sätter hellre upp skylten: ”Läsning pågår. Var god stör!”
En dikt av Nelson Mandela.
En dikt av Nelson Mandela vid hans invigningstal 1994
Det vi fruktar mest
är inte att vara otillräckliga.
Vår djupaste rädsla är
att vi har omätliga krafter.
Det är vårt ljus, inte vårt mörker
som skrämmer oss mest.
Vi frågar oss – skulle jag
vara lysande, fantastisk,
begåvad och förbluffande?
Egentligen –
hur kan vi undgå att vara det?
Du är ett barn av Gud.
Världen är inte hjälpt
av din småbarnslek.
Det ligger inget stort
i att krympa
så att människor i din närhet
skulle slippa känna sig osäkra.
Vi föddes att förverkliga
Guds härlighet inom oss.
Den finns inte bara i några av oss;
den finns i alla.
Och när vi låter
vårt eget ljus skina
ger vi omedvetet andra tillåtelse
att göra detsamma.
När vi har gjort oss fria
från vår egen rädsla,
gör vår närvaro
andra automatiskt fria.
Nelson Mandela
Översättning av Sten Arkstedt
Senaste nytt?
Finns det någon där ute på nätet som väntar på en ny blogg möjligen? Jag tror väl att det finns en och annan som gärna vill läsa något nytt här…
Men vad ska jag skriva då? Om mig själv? Om ett fenomen? Om något fint? Om något fult? Jag har ingen aning vad som kommer ur tangenterna idag. Det här… jo då… Men mer då?
Först om mig själv: Jag har varit på rolfing idag. Det är ett slags bindvävsmassage, som gör hållningen bättre, som drar ut spända kroppsdelar, som ökar välbefinnandet. Det var en mycket vänlig och varm kvinna som arbetade med min kropp. Och jag längtar så efter att få beröring och hon var mycket respektfylld. Mange tak, för det!
Sen åkte jag hem och la mig i varmt skumbad och nu är jag avslappnad och ledig. Jag har jobbat elva dagar och med bara en ledig söndag mitt i. Skönt med två lediga dagar nu. Det behöver jag. Jag har ont i halsen och kurerar mig med mitt varma te med socker och whiskey i. Det hjälper, jag lovar!
Ett fenomen: Inte bara jag, utan också andra klandrar sig själva och säger att de själva är dumma. ”Å, vad dum jag är” kan det låta. Om någon annan än de själva sa så, skulle de bli arga och sura och undra vad som ger andra rätt till att döma. Men på sig själv går det bra att sparka och slå. Det gäller både barn och vuxna. Tidigt, tidigt lär vi oss det. Sen får vi gå i terapi och betala mycket pengar för att sluta säga sånt och bli snäll mot sig själv. Jag hör andra säga det varje dag. Idag gjorde jag en sån ”dumgest” mot mig själv och jag ångrade mig direkt. Gör snällgester istället. Alltid.
Fint är att se och lukta på mina blommor. De ska pysslas om i helgen. Och så ska jag ner till min sondotter och gossa en stund ikväll.
Fult är veckans disk som är samlad i hög. Den ska bort snart och bli ren.