Blommor delar med sig av sin doft, sa en kvinna idag. Jag håller med. Nåja, förresten, inte alla blommor doftar förresten.
Just nu, i min lägenhet, är luften tjock av doften från liljorna. Doften ligger som ett välgörande värmande täcke omkring mig. Jag andas in och njuter också av att se på de stora blommorna som öppnar sig mer och mer, innan de till slut drar sig tillbaka och vissnar, en efter en.

Människor kan också dela med sig, av sin doft, sin kreativitet och skapande förmågor. Får se om jag lägger ut en till av mina sånger här på hemsidan. Kanske är det dags att släppa taget och istället dela med mig av fler av mina blommor ut i världen.

ETT BARN
Ett barn som kritiseras lär sig att fördöma.
Ett barn som får stryk lär sig att slåss.
Ett barn som hånas lär sig blyghet.
Ett barn som utsätts för ironi får dåligt samvete.
Men ett barn som får uppmuntran lär sig förtroende.
Ett barn som möts av tolerans lär sig tålamod.
Ett barn som får beröm lär sig att uppskatta.
Ett barn som får lära sig rent spel lär sig rättvisa.
Ett barn som får känna vänskap lär sig vänlighet.
Ett barn som får uppleva trygghet lär sig tilltro.
Ett barn som blir omtyckt och kramat lär sig att känna kärlek i världen.
av Dorothy Law Holte

Dessa ord har jag på en affisch, som jag fick när mina barn var små. Nu tar jag fram den igen och vill bli påmind om orden som fortfarande bär.
Jag tror jag ska rama in affischen och sätta upp den på väggen i skolan, i mitt nya arbetsrum, som jag flyttar in i, i januari.

Ska jag verkligen behöva ta upp köksdörren från källaren? Tre dörrar som öppnas mot varandra i änden av hallen tar plats, därför tog jag bort den ena dörren när jag flyttade in för fem år sedan. Men jag behöver nog tänka om; jag har fått en mat-tjuv i huset.
Så fort jag lämnar köket, tar han en lov runt alla köksbänkar och ser vad som finns att äta. Att det ligger något i slasken generar honom inte. Att putta ner askar, som kan ha ett ätbart innehåll, ner på golvet är inte heller fel. Jag säger ifrån och blir sur. Men vad hjälper det? Han gör vad som helst för att få tag på något ätbart. En riktig jägare. Min katt!

Fortfarande ettor och nollor. Men de betyder annat än igår. Idag.

Idag är det ettor och nollor i en rad. Var är början och var är slutet?
20101010 eller 10/10 2010 eller 10.10.2010 eller annat? Tja… Idag. Det räcker. 101010.

Jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, ledig. Jobbar, jobbar, jobbar, jobbar, jobbar.
Så är livet just nu för mig. I morgon har jag den där lediga dagen mitt i.

Igår och idag är jag på konferens med talpedagoger och logopeder. Jag njuter av yrkesgemenskapen och vänskaperna som vi har haft i många år. Nu är det sjukdomar och ålder och bantning vi pratar mer om bara. Och så fyller vi på var vi jobbar just nu och vem som har gått i pension. Jag känner en stor glädje av att se att jag har en gedigen bakgrund tillsammans med andra likasinnade, en stabilitet i yrkeslivet som räcker långt. Tack och lov för att jag har ett nätverk här och goda arbetskamrater både nu och genom åren. Tack för att ni finns alla!

Jag har tolv muminmuggar. De första köpte jag till familjen på åttio-talet. Den sista köpte jag i måndags. Muggarna är samlarobjekt numera och en del säljs för flera hundra kronor på här, på Tradera.. Jag tror att muggen jag köpte till nyåret 2000 är mest värd. Den är ovanlig. Inte till salu heller.
Jag tycker om mina Muminmuggar. Det finns alltid någon som passar. Till olika känslor, olika tider, olika gånger. Bara att välja noga eller ta en i högen.

Vaknar tidigt efter en dröm: Jag är i lag med två andra och den ena har utbildat sig till skådespelare i Ryssland. Ingen tvekan om var det är svårast att gå en utbildning då. Han vinner. Nu jobbar vi tillsammans alla tre. Den slutar med att jag har en massa lappar att sortera. Och det stämmer med verkliga livet med.

Jag vaknar ofta på nätterna. Ofta somnar jag om efter lite hjälp av Spanarna eller På minuten. Nu kan jag lika gärna vara vaken och dricka go´mynta-te från min norrländska trädgård och titta på internet-tv. Söndagar gör jag vad jag vill.

Vill helst ligga kvar under täcket idag med. Samtidigt förfaller mitt hus och behöver städas och möbleras om. Hoppas jag kan få lite hjälp att flytta byrån från vardagsrummet in i gästrummet igen. Och hämta upp kattsanden från bilen och bära ner tidningar. Behöver få bort allt som är sopsorterat och ska slängas.
I kylskåpet finns inte mycket. Jag har svårt att bära och handla hem mat. Har ingen vidare matlust heller. Tur att jag börjat jobba igen, då får jag mat i skolan.
Behöver dammsuga och skura golv. Men ryggen, ryggen får jag vara försiktig med. Inga plötsliga rörelser och lyft.
Städa på alla skrivborden. Alla tre. Putsa fönster innan det blir kallt. Sy dukar. Öppna posten.
Bara att tänka på allt detta är energislöseri. Jag ligger kvar i sängen ett tag till. Det kan jag orka.
Mitt liv har gått i stå. Igen. Bara att vara i det. Så här har jag det just nu.

Ny månad. Nya chanser. Nya intentioner.

Idag såg jag något riktigt obehagligt. Jag såg en arg, frustrerad man. Ja, ja, det kan ju vara obehagligt, men det var inte det. Alla kan vara arga och frustrerade, både kvinnor och män.

Han var arg på sin fru. Inte heller det är så farligt egentligen. Hon kanske tyckte det var obehagligt, men det är bara så att andra är arga på en ibland. Vi har såklart olika sårbarheter, en av dem kan vara obehag av att någon är riktigt arg på en. Men det kan man i en god relation prata om och bli sams om igen.

Det allra värsta var att han samtidigt höll ett spädbarn i famnen. Jag, som precis har fått ett litet barnbarn, har blivit påmind om hur sårbara och känsliga de är. De är små. Oskyddade. I behov av omsorg och kärleksfull vård. Det är så vi blir goda, trygga och tillitsfulla, i en god, tillitsfull och trygg miljö.

Han nästan kastade barnet in i bilen, till sin fru, mamman.
Jag vet inte vad han var arg på. Jag vet bara att han inte tog sitt ansvar som förälder. I just den sekunden utsatte han sitt lilla barn för en våldsamhet. Att det lilla barnet får lida för sina föräldrars ilska kan ge djupa sår särskilt om det händer om och om igen.
En gång är ingen gång. Två gånger är en varning. Tredje gången kan det ha blivit ett mönster. En dålig behandling kräver femhundra goda gånger av omsorg för att väga upp det dåliga.

Jag hoppas han aldrig någonsin gör om det. Att han har självinsikt att det inte kändes bra för honom heller. Annars kan han inte förstå vad han utsatte sitt barn för.
Jag vet. Jag gjorde fel en gång. Sen gjorde jag aldrig det igen. Jag skulle inte kunna se mitt barn i ögonen om jag hade gjort om det.
Winnicott skriver om att vara en tillräckligt god förälder. Han menade inte att det var ok att göra ett litet barn illa på något sätt. Han menade att ingen är perfekt. Alla kan göra fel. Men då får man göra rätt alltid sen. I alla fall i min värld. Och en tillräckligt god förälder ber om hjälp. Tar undan barnet till en säker miljö. Sen kan man vara arg och rikta vreden mot rätt person. Ja, det är ett helt annat blogginlägg. Får se om jag skriver mer om vreden. En grundkänsla. Alla har den, en del visar den direkt och utan krusiduller, en del trycker ner den och pyser ut passivt aggressivt. Ja, det blir till en annan gång.
Gode Gud, beskydda alla små barn.

Den dagliga Kärleken av Maria Wine

Kärlek
men inte den som springer
på glödande fötter
till och ifrån snabba möten
jagad och jagande
sårad och sårande
inte den som lever högt på ständigt
smärtsamma avskedstaganden
utan den kärlek
som ger trygghet och vila
som värmer och värnar
och endast har ett enda avsked att frukta:
dödens

Kärlek
men inte den som knappast hunnit stilla sin längtan
förrän en ny uppstår
inte den hetsigt hetsande
piskad av begärens krav
oftast mer plågsam än ljuvlig
inte heller den ångestfulla kärleken
som är rädd att bli bränd
och samtidigt rädd att inte få brinna
utan den milt flödande kärleken
den som vågar vila
och när tid är
störa den utvilade

Kärlek
som är att vakna tillsammans
och möta den blåögda morgonen
att utbyta leenden som värmer
och värna om den nya dagens framtid
att på resan genom dagen
vila tillsammans på klockslagens små väntstationer
och intaga gemensamma måltider
upplysta av lingonsyltens röda glädje

De dagliga skavsår vi får och ger
den dubbelsidiga smärtan
som värker inom oss
och som vi övervinner hos varann
den osynliga skyddsängel
som kammar ut irritationernas snår
övermättnaden som hotar med tomhet
men botas genom att var och en
drar sig tillbaka till
ensamhetens nödvändiga oas
rätten att vara frånvarande i var sitt drömland
glädjen att vara närvarande i varandras liv –
detta är kärlek

Svårmodet i det ena rummet
som gömmer sig huttrande
under skymningens gråa lakan
och livsviljan i andra rummet
som föder hopp:
ett hopp som springer likt ett nyfiket barn
från rum till rum
och smittar med sin ljusa glädje –
sorger som delas och upplösas som utgråtna moln
den gemensamma resan med nedåtstigandets hiss
till nattens djupa brunn
och sömnens bena som skiljer oss åt:
kunde vi blott sova inom samma sömn!

Kärlekens gryning
en svan med fläckfria vingar
dess skymning en hopkurad uggla
som blåser i mistlur
för att väcka livsviljan som förlamats
och erbjuda sorgen
som trampar minnets tunga orgel
ett annat instrument att spela på –
Kärlek
den outsägliga ömhetens lyftande vind
som ger oss vardagens segelglädje.

Lördagsförmiddag i förorten. Jag har sovmorgon och njuter ron. I lägenheten vaknar familjen, deras ljud och rörelser ger mig ett lugn som övergår mycket förstånd. Kisse krafsar och går snällt på lådan och gör det han behöver.
Familjen packar och det är stora rörelser i gång. Tuva hickar. När flyttlasset går med möblerna de har här, vet ingen än. Däremot räknar de med att sova i sin nya lägenhet i natt, för första gången.
Jag behöver tack och lov inte tänka på lördagsstädning. Finns ingen anledning att städa med ryggvärk. Jag kan går och plocka bland småsaker istället. I detta nu är det bara att vara, utan krav och måsten.
Min lägenhet blir snart min och kattens igen. Jag börjar om på nytt att bo själv. Tv-bänken blir kvar som minne av de sista månadernas sammanboende.
Jag är tacksam för att jag fått bo tillsammans med min sons familj den här tiden och fått lära känna Tuva från början. Nu blir det annorlunda. Men jag kommer alltid vara Tuvas farmor. I vått och torrt. Stort och smått.