Mitt arv.

Hemma efter en veckas hårt jobb. Idag var det mest fest dock med storsamling med hela tal- och språkskolan. Att jag höll i det hela förstod jag egentligen först igår. Mitt i tröttheten kom idéer om att göra som en jord på golvet med ett blått tyg och med båtar på, att ha stjärnor, sol och måne omkring, att spegla vårt klot som litet i rymden. Och en kanna rent vatten för att symbolisera vattnet vi har att dela med alla människorna. Och så sjöng vi “Våran jord är inte stor” och lite annat. En pratade om FN och andra spelade teater om kamratskap och medbestämmande och det var både kul, vackert och inspirerande. Alla var så glada.
Jag hade letat fram mitt gamla peace-märke i tenn, tänk det är fyrtio år sedan jag fick det av Mats. Antagligen som en kärlekspresent på den tiden. En elev visste att det hörde hippietiden till. Javisst ja, jag var ju ung i utkanten av den tiden, jag hann vara lite hippie en sommar i alla fall. Och sen i kampen mot USA:s krig i Vietnam, då var jag FNL:are.
Mitt under min kollegas prat om 1945 och FN och barnkonventionen, så tänkte jag på min mamma, som var ett barn i krig. Fastän andra världskriget kommer längre och längre bort, finns det kvar som ett minne i människors liv fortfarande.
Mitt liv har också påverkats, genom att vara född som andra generationens barn efter kriget. Och ibland kommer jag på det, som ett vinddrag från det förflutna. Också min mormor var barn under första världskriget. Hennes berättelser om det har jag aldrig hört. Kanske drabbade inte kriget de civila på samma sätt som under andra världskriget. Jag vet inte. Kanske min mamma vet mer om det. Det vill jag höra om i så fall.
Att ha en mamma, mormor och morfar som var barn och unga i krig, det är en del av mitt arv. Det vill jag inte glömma bort. Då vore tiden och historien historielös.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.