Är det en vanlig fredag eller inte? Jo, för mig. Jag firar inte något idag. Jag eldar i kaminen och ser på tv. Det gör jag. Sprakandet från elden är rogivande. Jag har allt jag behöver. Blommorna i trädgården är så vackra och ger mig njutning. Solen skiner och katten och jag har det bra här just nu. Det är tillräckligt. På bilden blommar Finlands vita ros.

Ja ha, så har sommarsolståndet varit. Och det var mulet här och jag somnade ovanligt tidigt, sov ovanligt bra och ovanligt länge. Så var det med det. Jag åkte på utflykt till en större stad igår och gav mig själv en rödmönstrad sommarkjol och köpte lite böcker. Nu går jag omkring ute lite och luktar på mina nyutslagna Finlands vita rosor och rensar lite. Katten, som har blivit rädd för att vara ute, får vara där med. Jag läser ur Kärlekens insikt av Don Miguel Ruiz och mycket av det han skriver kan stämma för mig. Jag har aldrig hört talas om tolteker och deras tänkande dock. Hur det än är med allt, så hänger inte min lycka på om jag har en man eller inte. Jag dricker lite gin och tar kort på blommor och på mig själv i min nya kjol. Kvinnan i familjen som köpte vårt hus, har ringt. Jag har lovat att skriva växtkartor över rabatterna och det har jag inte orkat göra. Hon ville jag skulle komma och berätta allt om skötseln med. Det gör jag inte. Jag vill inte vara där igen. Men jag vill göra det jag lovade, rita kartorna. Så kanske det känns mer avslutat sen. I gestalt finns det ett begrepp som kallas oavslutade situationer. Såna har jag många just nu. Och har jag det, så glömmer jag inte bort dem. Då stör de ofta livet som är här och nu. Är de klara, så är de liksom glömda och tar ingen energi. Är de oavslutade, så binder de energi och kraft och finns nära i minnet. Då ältar jag det om och om igen. Usch, så tröttsamt för omgivningen det kan vara. Men jag har tålamod med mig själv just nu med det. Jag håller ändå på att bearbeta mycket. Om jag däremot pratar om det som hänt om t ex fem år och det fortfarande känns med ilska och sorg, då är det oavslutat. En del samlar oförrätter från flera år tillbaka. En del känner skuld för allt och erkänner allt möjligt hur omöjligt och löjligt det än är. Allt sånt beror på oavslutade situationer av olika slag. I tv-serien Dharma och Greg finns ett avsnitt om att var sjunde år samla ihop allt oavslutat man gjort och fortfarande störs av i ett möte en mot en, med varje släkting och vän, erkänna sina brister och göra en ballong av det ihop och blåsa iväg det. Det är rätt så smart faktiskt, att släppa så och få förlåtelse med. Jag tycker om det symboliska i det. Eller bikta sig. Det har väl samma funktion. Vad frestande det är nu att       

Jag ligger i sängen och tittar på mina fötter. De lever liksom sitt eget liv därnere. Just nu smeker de varandra, de turas om att ge och få, jag känner värmen som går från ena foten till den andra i en ömsesidighet. Båda vill den andra fotens bästa. De känner varandras smärtor. Varje sticka, varje förhårdnad, varje ömmande ställe och värk i den ena foten, känner den andra foten till. När den ena foten haltar, så saktar den andra ner sin fart och stöttar, så att de kommer i takt igen. Hela tiden är det en följsamhet mellan fötterna, för att vägen ska bli så lätt att gå som möjligt, i ett samspel, när de nu ändå går samma väg. Fötterna kan stå stadigt ihop. Och vingla till med. De går. Springer över stock och sten om det behövs. Och sen när de är stilla, finns smeksamheten mellan dem och de kan vila i varandras fot en stund. Ibland känner fötterna av kroppens ambivalens och kan spegla den genom att stå än här, med den ena foten, och än där, med den andra. Får den ena foten leka en tåramsa, så vill den andra foten genast ha lika, annars blir det obalans. Det vet varenda barn. Och fötter behöver skötas om, ha sköna strumpor och passande skor, vara rena och torra, få omskötta naglar, filas av lite här och var, smörjas in för att må bra och fortsätta gå utan att ha alltför ont. Alla fötter får ont då och då. På dem vilar en hel kropp och vägen kan vara svår och mödosam att gå med. Men fötterna håller ändå ihop i vått och torrt.   
Jag märker att jag kan se mina fötter som en liknelse för hur en relation kan vara. Mina fötter möter en annans. Kommer fötterna skynda sig fram i glädje över att få möta den andres fötter?  Kommer vi att kunna dansa ihop, skutta, hoppa och visa glädje? Eller blir det mest tramp på tårna och dans i otakt? Kan vi vilja ge och få av varandras fötter, smekas och ge värme ihop alla fyra fötter en stund? Kommer vi lämna varandra med lätta steg i glädje över att ha fått vara ihop ett tag? Eller är det tungt att behöva gå och lämna den andres fötter och aldrig mera få trampa gemensamma stigar? Eller känna lättnaden i att få slippa träffa just de tårna igen? Jag trampar kanske på någons ömma tå ibland med. Eller någon trampar på min.
Om jag träffar någon som kanske kan komma att bli viktig för mig i framtiden, då kommer jag vilja se hur det går från mina fötters sida sett. Det vore ett annorlunda sätt för mig. Kanske enklare och bättre. Fötterna kommer få välja sina nya lekkamrater. Jag litar till att de vet vad de gör, mina fötter ihop med någon annans. Det gäller för mig att se, lyssna och känna vad fötterna berättar. Kanske vill jag kyssa någons fötter sen och någon vill kyssa mina. Vem vet?

Myrorna har flyttat och bytt vägg så att säga. Nu är de runt hörnet, under köksfönstret mot altanen till istället. De kommer in med genom springor runt fönstret. Jag blir galen och ringer ”råttkontoret” dvs Anticimex igen. Jag läser om myror och undrar om det ändå kan vara hästmyror som har tagit över huset. I så fall är det väl bara rivning av väggar för att komma åt murket virke, som återstår. Jag tror inte på giftvattnet som Anticimex kommer med. Jag känner mig så liten och ensam med det här. Det finns ingen riddare/god fe som kommer och räddar mig. Ingen hjälte/hjältinna. Ingen. Det är helt klart inte spänningen i tillvaron jag saknar, utan lugnet. Lugnet och ron. Harmonin. Balansen. Samspelet. Jag ber: Gode Gud, hjälp mig att klara av det här med!  

Helgen var jättefin och har både cyklat och promenerat och sett mig omkring här och där, ihop med vännen som var här. Hon bjöd på så god rabarberpaj. Den vill jag gärna ha receptet till sen. Jag var upp och duschade i morse, sen la jag mig och somnade om. Jag är helt slut, fast jag har semester. Lite nytta har jag gjort med, åkt med ett lass till soptippen och klippt lite gräs, innan regnet kom. Men nu? Vad nu? Ska det bli mer gjort idag? Tror inte det. Men ikväll blir det dubbelavsnitt av Vita huset. Det vill jag gärna se. Så här växer rabarbern i trädgården. 

Idag kommer en vän som jag inte har känt så länge, men desto djupare ändå. Jag står och lagar mat, en lunchsallad och middagsförberedelser och jag har det bra där i köket med att planera det jag ska göra innan hon kommer. Sen hjälps vi väl åt med det sista. Eller inte. Jag själv sitter helst och tittar på medan andra lagar mat. Det är också ok att göra så. Hon ska få smaka på en gindrink och slå ut den om den inte smakar gott. Varför plåga sig med något som man inte gillar? Nä! Vädret är fint, lagom varmt tror jag det är. Sol och lite molnigt med. Hoppas det blir ett bra dygn ihop.

 Idag vill jag skriva om mitt porslin som jag samlar på. Jag har tagit lite nya bilder på delar som jag inte haft förut. Och listan som finns här på hemsidan om Blått bands delar ska uppdateras, fast frågan är bara när… Jag är lite lat och oföretagsam med sånt. Här är två smörkrukor i storlek 0 och 1. Det fattas lock på båda. Och jag saknar den största, storlek 2. Jag brukar använda dem mest till fruktsallad. Eller till karameller. Jag tycker om att se dem tillsammans så här. De liksom kompletterar varandra. Nu samlar jag inte som jag gjorde förut. Jag kan åka förbi loppisar och antikaffärer. Jag har börjat sortera bort delar istället, som dubbletter och sämre exemplar. Det är väl ett steg att ta också i en samlares liv, att förbättra samlingen, inte utöka den till varje pris. Fast… hittar jag en smörkruka storlek 2, helst med lock, så visst vill jag gärna ha den med!

Jag har kommit in i en stilla lunk här på landet. Jag vaknar. Någon tanke i huvudet finns alltid av något slag då. Helst en dröm, men nej, det händer inte alltid. Läser morgonbön och läser lite till med om jag inte vill gå upp. Äter frukost. Dricker te. Ger katten mat. Kollar mejlen och lite annat på internet. Ser lite på tv om jag har något inspelat från igår. Tittar mig omkring och går ut lite i trädgården kanske. Handlar i affären om något behövs. Idag får jag en flaska gin dit, som jag beställt hit från systemet. Bra service! Läser någon tidning. Jobbar lite. Städar lite. Diskar. Tvättar om det behövs och det ska jag idag. Lagar mat en gång i alla fall. Lyssnar lite på musik, men det är oftast tyst här. Övar lite Mozart till körkonserten i höst. Men hur går dagarna egentligen? Jag drömmer mig väl bort med. Somnar på soffan ibland. Sitter ute om det är varmt nog. Så har jag en trogen vän som ringer ofta. Jag pratar med barnen. Och syrran. Och några till. Tur att jag har mina kontakter ut i världen med. De håller mig på jorden. Sen skriver jag lite, bloggar eller annat. Nynnar på en valsmelodi, undrar om den är min eller någon annans? När kommer texten kan jag undra… Framåt natten, den ljusa sommarnatten, lägger jag mig och läser och sist läser jag aftonbönen. Jag lyssnar på podcastern, nedladdade radioprogram och somnar sen. Här är en bild på den vita myskmadran som doftar så gott torkad och gulebaer i bakgrunden.

Idag är en kyligare och blåsigare dag. Jag har ingen större lust till något än. Jag ser slött Kommissarie Frost från igår på videon och somnar och spolar tillbaka om och om igen, för jag somnar om lika många gånger. Jag får besök av myrbekämpningen och han sprutar runt huset igen. Jag lagar mat, makaroner och korv med morötter från konservburk. Jag har läst tidningar och nu har jag ont i huvudet och klockan är inte ens fem. Jag har ingen lust att diska. Jag vill inte duscha. Jag går bara ut små korta svängar runt huset. Igår gjorde jag å andra sidan rätt mycket. Kanske är det en vilodag bara idag. En skönt kravlös semester.

Sista avsnittet av Krönikan gick igår. Jag har sett det avsnittet flera gånger på danska internettvhemsidan och nu kunde jag läsa på textningen vad de sa med. Danska är inget lätt språk. Nej. Men det är roligt att kunna och jag lär mig mer och mer. Jag lyssnar på ett danskt radioprogram som heter Danmark kort, där de berättar femminutershistorier om danskar och dess historia ur någon kul vinkel. Det kan handla om brist på kylskåp, om någon inbrottstjuv, om stickning, om båtterminaler i Köpenhamn och kungar och pigor, och deras oäkta barn, ja om precis allt. Jag prenumererar på den som podcaster och ger mig god dansklyssningsträning. Här är en bild på en marktäckare som jag kallar Gulebaer som blommar nu i trädgården. Inte vet jag om det finns något annat namn.

Jag har varit i kyrkan idag och lyssnat på predikan. Den kan vara väldigt intressant oftast. Alltid hör jag något som passar in i mitt liv och hur jag har det. Idag handlade det om hur man kan läsa bibeln. Vetenskapligt, objektivt eller inte alls så. Och jag som precis har börjat läsa den, från början. Från första Mosebok och allt. Jag har nyligen läst Marianne Fredrikssons böcker om skapelseberättelsen. Och för att förstå vad häftet Liv i öknen av Martin Lönnebo, så behöver jag veta mer helt enkelt. Jag har hört det mesta förr antar jag, i skolan och så, men nu blir det mer utbroderat och sett i mina ögon som jag ser med idag. Och med det förstånd eller snarare oförstånd jag har. Allt går inte att förstå. Gud är ett mysterium. Ibland tycker jag att jag förstår. Ibland inte alls. Ibland går orden rätt in i hjärtat och ger mig en tröst, en bekräftelse eller något annat. Ibland talar orden inte alls till mig. Och att Jesus finns för syndarna är ju helt klart. Och för de som mest behöver. För den som vågar tro. Det är bra att minnas när livet är glatt och utan svårigheter.             

http://www.soic.se/

Vad finns det som jag är stolt för idag då? Jo, min kusins dotter är med och seglar på ostindiefararen Götheborg. På länken här ovan kan man följa resan och se bilder, videoklipp och läsa kaptenens logg t ex. Här är en bild i repris från förra sommaren när skeppet besökte Stockholm.

 Även om dagen är borta som helgdag, så finns den kvar i mitt sinne. Och i Danmark. Där heter den 2 pinsedag. Och idag dubbelfirad med sin nationaldag. Grattis Danmark! Ja ja… suck… inget Danmark i sommar… inga pengar… inget jobb…. men vad har jag då? Jag har fritidshuset i Norrland. Jag har bilen. Jag har kisse. 1+1+1=semester snart, ihop med katten! Det ska bli fint att se honom ute igen i trädgården. Han kommer helt klart älska att vara ute igen. Jag med. Klippa gräset, ligga i rabatterna och rensa, ligga och titta på himlen, njuta av ljuset i sommarnatten. Inte blir det som förra sommaren. Inte heller som sommaren innan. Det blir som ingen annan sommar, något nytt. Igen. Jag bara längtar efter att ha det bra och lugn och ro. Helst inga stormar i öknen. Men kanske hitta liv där. Jag har lånat ett häfte skrivet av Martin Lönnebo ”Liv i öknen.”  Den blir del av min sommarläsning. Den ska jag börja läsa idag, en annandag, som inte finns, fast den finns.

Jag känner mig lite stressad. Plötsligt är det mycket som händer. Hinner jag med i svängarna? Den senaste veckan har varit sån. Jag är van vid mitt lugna tempo. Nu behöver jag öka takten. Världen har inte stannat upp bara för att jag har gjort det. Plötsligt finns det flera jobb att söka. Jag har träffat fler än jag brukar. Vad är viktigt? Vad kan vänta? Och om jag skjuter upp en sak, hur känns det då, lugnt eller inte? Bäst att känna efter. En del saker behöver avslutas innan jag tar tag i nya med. Jag skriver mina listor som jag brukar. Där får jag en viss överblick över läget. Jag ritar schematiska bilder med. Idag ska jag ut och äta lunch. Och sedan sjunger kören sin sommarkonsert som avslutning inför sommaren. Och så fastnade jag framför tv:n med Top model i USA. Jag är helt fast där. Jag ska inte börja titta, lär jag mig, för sen har jag svårt att gå. Tur att jag har video att spela in på. Jag får se det en annan dag.