Smärtsamt!

myror

Huset i Norrland är invaderat av rödmyror! Usch! Alltid är det något tokigt här. Det är jobbigt. Jag orkar liksom inte sånt. Jag ringer Anticimex som ska komma… sen någongång. Nu vill jag inte ens sitta ute på trappan, för myrorna är där med. Och kisse har gjort illa sig i tassen och haltar mer och mer. Katter har ju en förmåga att självläka. Människor med. Orkar jag stå ut tills i morgon att se honom halta fram? I morgon ringer jag någon veterinär annars. Huset här är som ett mausoleum över en svunnen tid. Allt ligger som sist Leif och jag var här förra sommaren och fortfarande hade en hyfsat bra relation. Hela huset lyser av arbetet vi gjort och arbetet som är kvar att göra. Alla saker som vi skaffat och inrett med. Alla drömmar och planer och kärlek som vi haft här. Det är smärtsamt att vara här. Och sörja allt. Mycket sprucken kärlek är det. Precis som våra cementkrukor som stått ute med jord i i vinter och som spruckit sönder helt. Jag kastar undan delarna till en hög med annat skrot. Jag läser Martin Lönnebo: Liv i öknen. Jag är förkastad och övergiven och ligger i en djup, torr brunn, precis som Josef, Jacobs son.     

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.