Skönt att äntligen komma till ro efter en jättelång arbetsdag. Har suttit framför tvn och glott en stund. Druckit varm choklad och varvat ner.
Skönt att den här dagen har gått. Den var dessutom riktigt trevlig med. Då är det extra skönt att komma hem och veta att allt blev bra. Vi har hunnit med att ha olika möten och dessutom har vi haft tid att umgås med varandra däremellan. Det är inte alltid den tiden finns att både slappna av med varandra och mötas i skratt och samarbete. Såna dagar är viktiga att ha på ett jobb. Och tur att vi inte har tretton timmars arbetsdag jämt.

Å, vad svårt att vakna. Och himla skönt.
Jag har jobbat hela natten med att städa på jobbet. Det har kommit in folk på mitt rum och rivit loss blå lackfärg från väggarna med en rivmaskin, som inte fungerar, jag har fått städa på det ena stället efter det andra, dammsugarna har slutat fungera, massor av blöt sand i mitt rum, en hel hink med sandbollar som jag råkar välta ut, papper, träspån, kartongpapper, ja överallt dammigt, skräpigt och fult.
Folk har kommit och sagt att andra är missnöjda med mig, att jag lämnat ett ställe med massor av skräp kvar och jag har bara svarat att det bryr jag mig inte om vad folk säger. Jag vet sanningen om hur det ligger till i alla fall, att jag får ta rätt på andras skräp och dåliga jobb.
Och så kommer det en elev och vi börjar jobba, tills jag inser att det inte är min elev. Det sitter elever ute på skolgården i sina bänkar och de flamsar och stör de med. Överallt är det oroligt.
Jag upptäcker att jag har fler fönster i mitt rum, som jag inte lagt märke till tidigare. Fint att ha utsikt upp mot skogen med.
Idag blir det arbete ända till sena kvällen. Kisse får vara ensam jättelänge. Jag är inte riktigt frisk. Allt får gå. Men det finns ingen blöt sand i mitt arbetsrum, ingen blå trasig lackfärgsvägg, inget skräp. Skönt, att det bara var en dröm.

Ingen post. Inga mejl. Ingen man.
Inga pengar. Ingen inspiration.
Inget prat.

Har katt. Har ont. Har tv.
Har tråkigt. Har arbete.
Har bråttom.

Ska läsa. Ska äta.
Ska klä mig. Ska skynda.
Ska åka.

Vill skriva. Vill mejla.
Vill kramas. Vill bråka.
Vill bli sams.

Måste vara tyst.
Måste sluta skriva.
Måste klara mig själv.
Måste ta hand om kisse.
Han behöver mig.

Oj, oj, oj, vilken dag! Inte så särskilt annorlunda än vanliga måndagar, men jag är helt slut. Varenda muskel i benen värker och halsen gör ont och jag har en rethosta. Jag SKA hålla mig frisk ju och orka jobba hela veckan. Därför går jag och lägger mig innan klockan ens har slagit nio.
Jag har faktiskt grävt i min rabatt ute också. Det var väl att överanstränga mig då. En hel påse jord bar jag från husområdets förråd, alldeles själv. Var får jag mina krafter från? Ibland vet jag inte alls. Det kändes bara som om hela ryggen blev ihoptryckt av det. Och så har jag klagat om min sönderslagna cykel till huskontoret här. De ska ta kontakt med en som kanske ägde golfklubborna. Sånt tar på krafterna säkert med. Och att jobba ända till klockan 18.
Sov, sov, sov! Vila nu min stackars kropp, så jag orkar upp i morgon.

Värmen tar semester och jag börjar jobba igen efter helgen. Vad finns att se fram emot? Att en till vecka ska gå? Ja, absolut.
Jag kan se fram emot att danskakursen snart tar slut, bara tre gånger kvar. Att jag också ska skriva klart två uppgifter förtränger jag mest. Jag är väl en sån som väntar in i det sista med att göra helt klart.
Mina tankar är i Danmark den här veckan. Och snart är jag där. Tänk att jag ska vara där i tre hela veckor. Å, så mycket danska jag kommer kunna prata då!
Innan dess ska jag resa upp till Ångermanland och se ljuset. Och trädgården. Och blommorna. Och huset. Bara en månad kvar tills jag är där.
Först är det alltså dag för dag som ska gå. Sen får tiden gärna stå stilla.

– att sätta igång med något praktiskt som inte har med datorn och skrivande att göra. Å, så jobbigt!
– att gå ut i sommaren. Det tar emot. Utan motor.
– att släppa kontakten med en vän. Går att förstå. Ändå så obegripligt svårt! Nej, förresten, jag vet mycket väl varför det är svårt.
– att gå ner till källaren och ta fram cykeln och fixa i ordning den, byta trasigt baklyse. Hur ska handbromsen kunna lagas? Helt sönderslaget ända ner till navet, efter golfklubbevandalerna som var igång i källaren i vintras.
– att våga beställa en digital skivspelare, trots att jag har dåligt med pengar. Längtar JÄTTEMYCKET efter att lyssna på mina gamla vinyler.
– att hantera besvikelser. Går det?
– att beställa mobilt bredband.
– att laga middag.
Stora utmaningar och mindre.

I ett jordiskt paradis, går jag omkring och tittar och luktar på blommor. Här blommar det för fullt just nu. Jag är så lycklig när jag får gå där tillsammans med en vän och njuta av blommorna. Titta här! Och här! Kungsängsliljorna! Gullvivor i massor! Adam och Eva! Och här är ju mandelblom också! Full av lycka, mitt bland alla blommorna!

Torsdagar är värsta tv-kvällen för mig. Jag skulle behöva minst tre tv-apparater, för att kunna se och spela in allt jag vill se. Det har jag ju självklart inte.
När jag kom hem vid sex-tiden såg jag nattens avsnitt av NYPD Blue. Tyvärr stämde inte inspelningstiden och jag missade slutet. Efter det missade jag Simma lugnt Larry. Då sov jag på soffan.
Spelade sedan in Lyxfällan. Snart blir jag ett fall för dem. Under tiden såg jag början av Spårlös. Missade då Antikdeckarna och Hammerslag. Växlade över till DR1 och såg slutet av Hammerslag och efter det fastnade jag framför Elsker dig for evigt? och missade Spårlös. Spelade in Begärets dunkla mål och Klass 9 A. Det kan jag se i helgen sen. Till sist började jag se Medium. Insåg att jag var ointresserad av att se på tv. Spelade in Medium istället. Dessutom hoppade jag över Judys domstol, Dr Phil och Körsbärsdrottningen.
Så av möjliga tretton tv-program såg jag ett helt program och spelade in tre till helgen. Får se om jag ser dem då. När går repriserna på de andra nio då? Ibland tror jag att bläddrandet i tv-tidningen räcker för mig. Då kan jag se fram emot en sån här tv-kväll, för sen orkar jag ändå inte se på något.

I skolan är det full fart nu med att börja avsluta allt jobb och komma fram till sommarlovet. Det är idag prick fyra veckor kvar till avslutningen och sedan jobb några dagar till, innan jag kommer upp till Norrland första rundan.
Folk ska anställas, nya barn ska bjudas in och komma på besök, andra barn ska sluta, massor av möten och utvecklingssamtal ska göras och utvärderas. Och däremellan lektioner och utflykter. Möbler ska beställas till en ny klass och det känns som jag kommer hålla i det. Det är ok. Jag börjar lära mig vid det här laget.
I huvudet har jag både nuet och framtiden, att vara Här och Nu och samtidigt planera framåt, behövs båda.
Och så ligger det förflutna kvar och skvalpar i en oavslutad gestalt. Jag glömmer bort att andas. Jag glömmer bort att äta.

Ibland vet jag inte alls vad jag ska skriva när jag börjar. Något växer fram bara. Som igår.
Ibland vill jag skriva något bestämt. Men jag hittar inte orden för det. Som idag.
Jag vet inte vad som är bäst. Inte för andra. Inte heller för mig själv.
Vad vet jag? Vad vill jag? Vad behöver jag?
Jag önskar allt var annorlunda. Det är det inte.
Jag vet bara att jag har ont och fryser.
Dagens tröst: kanelbullar med kall mjölk.
Dagens önskedröm: att få mejl från en vän.
Dagens fritid: titta på tv, kanske diska.

Ny dag. Sol ute. Nästan 10 grader redan klockan 6. Nejvisst ja, solen ligger på just här i mitt sovrum så tidigt. Det lyser in en smal sträng av ljus, bara en stund, tidigt på morgonen. Norrfönster. Jag ser ut mot tallarna. De växer nära. Särskilt stammarna är fina, de skiftar i orange och visar sig i olika ljus och olika väder hela tiden. Tallarna skyddar mitt rum från insyn. Jag drar sällan för gardinen. Jag är glad för att jag hade ork att måla fönstret när jag flyttade in. Fönster är viktiga saker, att se ut genom och inte fastna med blicken i, för att de är fula och dags att måla, som alla andra fönster här i lägenheten. Ibland öppnar jag fönstret och tittar ner på rabatten, där växer lite vinka från mitt gamla hus, där jag bodde förut. Blommorna känns som gamla vänner, som följt med mig hit. När jag ser på dem känner jag en glädje, som bottnar långt inne i mig.
När jag kommer hem från jobbet går jag ofta dit och bara står och tittar på dem en stund. Ibland klappar jag om dem lite med. Jag har två rabatter till som jag sköter om här. De är inte särskilt stora och prunkande än. Men det som finns där, har jag glädje av. Blommor till glädje. Påskliljor, flocktulpaner, scilla, pärlhyacinter, kinesisk gulros, Finlands vita ros, en ynklig liten en, pyttelite myskmadra och en näva, från England.
Jag ska köpa en pion dit och flytta dit lavendel och kärleksört som finns uppe i Norrland just nu. De kommer också från min gamla trädgård.
Blommor är det finaste som finns för mig. Ibland är människor som blommor. Inte alltid. Inte alla. Bara ibland. En del. En. Det är den vackraste blomman av alla, med doft av honung. Den är sällsynt och skör. Jag skulle helst av allt få ha den i min trädgård. Men så blir det inte, för jag är inte alltid bra på att ta hand om mina blommor, trots att jag älskar dem högst av allt.

Varför blir det så fel ibland? Varför känns allt så meningslöst och trist då? Jag är inte glad alls. Sjuk fortfarande, fast jag jobbade idag. Håller nog på att få bihåleinflammation. Det är inte bra att gråta då. Ser inte riktigt glad ut heller. Några undrade hur det var med mig. Bra att kunna säga att jag är sjuk då.
Idag är jag ledsen. Olycklig. Ingen bra dag.

Jag har bara sovit lite i natt. Kan ensamheten och tystnaden jag lever i, bli ännu större? Javisst kan den det. Det är lätt ordnat. Jag är långt borta från tro, hopp och kärlek. Ändå är det lätt att väcka ett hopp i mig. Sen blir jag lätt besviken. Saknar tröskel. Saknar tillit. Saknar vän.
Efter en långledighet med influensa är det skönt att börja jobba igen. Ordning och reda. Stabilitet. Arbetskamrater. Elever. Det finns hur mycket som helst att göra där med. Fem veckor blir det av hårt arbete och ingen vila. Det är jättebra. Det passar mig fint. Jobba, jobba, jobba. Det är mycket bättre än att gå hemma och vara ledig. Mycket bättre.