Ny dag. Sol ute. Nästan 10 grader redan klockan 6. Nejvisst ja, solen ligger på just här i mitt sovrum så tidigt. Det lyser in en smal sträng av ljus, bara en stund, tidigt på morgonen. Norrfönster. Jag ser ut mot tallarna. De växer nära. Särskilt stammarna är fina, de skiftar i orange och visar sig i olika ljus och olika väder hela tiden. Tallarna skyddar mitt rum från insyn. Jag drar sällan för gardinen. Jag är glad för att jag hade ork att måla fönstret när jag flyttade in. Fönster är viktiga saker, att se ut genom och inte fastna med blicken i, för att de är fula och dags att måla, som alla andra fönster här i lägenheten. Ibland öppnar jag fönstret och tittar ner på rabatten, där växer lite vinka från mitt gamla hus, där jag bodde förut. Blommorna känns som gamla vänner, som följt med mig hit. När jag ser på dem känner jag en glädje, som bottnar långt inne i mig.
När jag kommer hem från jobbet går jag ofta dit och bara står och tittar på dem en stund. Ibland klappar jag om dem lite med. Jag har två rabatter till som jag sköter om här. De är inte särskilt stora och prunkande än. Men det som finns där, har jag glädje av. Blommor till glädje. Påskliljor, flocktulpaner, scilla, pärlhyacinter, kinesisk gulros, Finlands vita ros, en ynklig liten en, pyttelite myskmadra och en näva, från England.
Jag ska köpa en pion dit och flytta dit lavendel och kärleksört som finns uppe i Norrland just nu. De kommer också från min gamla trädgård.
Blommor är det finaste som finns för mig. Ibland är människor som blommor. Inte alltid. Inte alla. Bara ibland. En del. En. Det är den vackraste blomman av alla, med doft av honung. Den är sällsynt och skör. Jag skulle helst av allt få ha den i min trädgård. Men så blir det inte, för jag är inte alltid bra på att ta hand om mina blommor, trots att jag älskar dem högst av allt.