Å, vad svårt att vakna. Och himla skönt.
Jag har jobbat hela natten med att städa på jobbet. Det har kommit in folk på mitt rum och rivit loss blå lackfärg från väggarna med en rivmaskin, som inte fungerar, jag har fått städa på det ena stället efter det andra, dammsugarna har slutat fungera, massor av blöt sand i mitt rum, en hel hink med sandbollar som jag råkar välta ut, papper, träspån, kartongpapper, ja överallt dammigt, skräpigt och fult.
Folk har kommit och sagt att andra är missnöjda med mig, att jag lämnat ett ställe med massor av skräp kvar och jag har bara svarat att det bryr jag mig inte om vad folk säger. Jag vet sanningen om hur det ligger till i alla fall, att jag får ta rätt på andras skräp och dåliga jobb.
Och så kommer det en elev och vi börjar jobba, tills jag inser att det inte är min elev. Det sitter elever ute på skolgården i sina bänkar och de flamsar och stör de med. Överallt är det oroligt.
Jag upptäcker att jag har fler fönster i mitt rum, som jag inte lagt märke till tidigare. Fint att ha utsikt upp mot skogen med.
Idag blir det arbete ända till sena kvällen. Kisse får vara ensam jättelänge. Jag är inte riktigt frisk. Allt får gå. Men det finns ingen blöt sand i mitt arbetsrum, ingen blå trasig lackfärgsvägg, inget skräp. Skönt, att det bara var en dröm.