Fasen vad mycket snö det är i Norrland! Jag kommer inte in med bilen på gården. Traktor är beställd. Bilen står hos en granne.
Jag har skottat en gångväg så jag kommer fram till dörren från skaftvägen. Men hur ska min gamla soffa kunna bäras in i morgon? Kommer det gå att köra släpet uppför skaftvägen? Vägen är slaskig, slirig och lerig och har inget svängutrymme. Och vägen in i huset, är krokig och smal och soffan är lång och bred. Problem, problem! Nå, i värsta fall får vi väl åka till tippen med den istället.
Jag har en tv i bilen med. Den är både stor och tung. Vem ska få hjälpa mig att bära in den då? En annan granne kanske? Fast jo, jag bar in den själv. Bara bestämde mig att klara det. Jag vände min inneboende vrede till en styrka när jag höll på att tappa den.
En ny lindblomsgrön matta piggar upp, likaså en gul nytvättad en. En ny liten bordlampa är monterad nu. Men sen känns huset både här och där alltför övermäktigt just nu. Jag ser på Bygglov. Jag önskar de kunde komma hit och göra i ordning källaren. Tänk om det skulle gå. Jag behöver hjälp. Mycket hjälp med många saker.
Sakta, sakta blir huset varmare. Det ska bli varmare ute på fredag, säger de. Skönt. Jag behöver värme. Helst omsorg med.
Jag tycker jag tar fel beslut ofta numera. Hur gärna jag än vill göra rätt och bra för mig och min kropp, så blir det fel och jag måste börja om igen. Det är hårt. Behöver en ny säng. Bli av med den jag har. Bestämma mig igen för en annan. Ja, det här är bara toppen på isberget. Jag skiter i om nån tycker jag bara klagar. Jag behöver klaga först. Sen fixar jag något. Kanske.

Ikväll blir det eldning i kaminen. Mat från födelsedagsmiddagen igår. Gin kanske. Och rapporter från matchen Liverpool-Chelsea. Heja Liverpool FC. Bu, matchen slutade 1-3. Inte bra.

Kasta, kasta, kasta papper och kartong! Packa, packa, packa det som ska med upp till Norrland. Skicka, skicka, skicka dvd-skivor med posten. Alla goda ting är tre kommer jag att tänka på. Varför inte fyra? Eller sju? Hur säger man på andra språk? Finns det en motsvarighet där på danska? Engelska? Tyska? Osv. Jag tror att goda ting kan vara många. Ikväll kommer två. Mike och Helen.

Idag tog jag mig en tur ut i möbelaffärerna. Måste jag verkligen ha en soffa? Måste jag verkligen ha en bred säng? Måste jag ha nya golvlampor? Tvivlen kommer över mig och jag har ingen lust egentligen att köpa något. Samma ovilja mot förändringar som t ex att byta dator kommer över mig. Jag vill ha allt lika. Skulle nog trivas på ett slott med samma gamla möbler och möblering alltid då.
Lagom mycket förändring är ok. Nya gardiner kanske, en ny matta, en kastrull. Men stora saker, som jag kommer använda mycket och vill trivas med, nej, det blir alldeles för jobbigt. Det är en beslutsångest som kommer över mig. Mina beslut brukar inte bli så bra. Där är nog själva knuten. Och pengarna. Och ointresse för inredning. Alla möjliga orsaker finns för att slippa bestämma mig.

En arbetsdag kvar till påsklov. Har massor att göra. Ska starta med lekarbetet igen i skolan och jag har inte någon ordning på något. Dockskåpet ska dammas av och tas med till skolan. Har ingen plats för det än. Sandlådan är rengjord och fylld med rådasand, från Råda antar jag. Leksakerna ska fixas i ordning och ställas på plats. Det som är slitet och trasigt ska ersättas och det som fattas ska köpas nytt. Lätt som en plätt när det gäller saker. Tänk om det var lika lätt att fixa i ordning ett slitet, trasigt, ofullständigt liv?
Ja, tänk om det verkligen är det…
Ett barn ska börja leka andra dagen efter lovet. Då måste allt vara klart. Och samma dag ska jag berätta om metoden lekarbete för kollegorna och jag har glömt allt, känns det som. Bra att jag lovat att sätta igång. Då måste jag. Bara då orkar jag. Vart tog min energi och inspiration vägen? Kommer de igen? Jag hoppas det. Tills dess får jag kraft och stöd från andra att orka olika saker.

Jag hade plats för dig i mitt liv. Vad trist att du inte hade det för mig.
Jag skulle gjort allt för dig. Fan att du inte ville sånt för mig.
Jag var öppen, ärlig och ville möta dig. Du dolde mycket, ljög och undvek mig.
Jag saknar ändå dig och dina ord. Du saknar mig inte ett skit.
Vad skulle jag med dig till egentligen? Vad speglade du i mig?
Jag har inte kommit på det än. Jag gör väl det sen.

Fan        vad        trist

Hm… Varför inte börja våren med att möblera om lite? Jag kan ju flytta min breda säng till gästrummet och ta den smala sängen där till mitt sovrum. Jag har ingen användning för en bred säng. Men mina gäster kan behöva det.
En annan idé är att flytta upp den gamla soffan till Norrland och köpa en ny soffa hit. Eller slänga den gamla soffan och köpa två nya soffor? Nej, det blir för dyrt.
Putsa fönster så jag kan se ut bättre kan vara bra. Gå ut och vara i våren med. Göra en ny morgonordning med klapp och musik. Tja, det kan gå. Det är alltid bra att hålla ordning och göra fint omkring mig och att pyssla om mig själv, har jag tänkt bli bättre på. Ett steg i taget bara. Jag har inte tänkt att sluta tröstäta än bara. Jag behöver den just nu. Trösten.

Jag har börjat gå på små promenader. Att gå i danska bokskogar är bäst, även om den närmast mig i Fredensborg bara är en liten lund. Jag tog med en kvist vide därifrån. Den får hjälpa mig att komma ihåg att gå ut. Jag har också hittat lite symboler för mitt liv som passar just nu. Jag har med mig musik hem. Och en läxa. Och så finns annat att gå vidare med.
Det är ingen enkel väg jag har valt. Antagligen mitt livs svåraste resa och största utmaning. I maj åker jag till Danmark igen.

Jag vaknar upp andra dagen på min resa. Nu har jag börjat mitt första år på gestaltterapeututbildningen i Fredensborg, i Danmark. Jag kom hit. Trots alla hinder. Trots all väntan. Trots allt! Det tog några år… ungefär femton-tjugo. Men nu är jag här. Nu! Äntligen!
Jag vet inte riktigt vart den här vägen leder, men jag ska gå den. Vet inte om jag kommer fram. Men det gör inget. Jag vet bara att det är en livsnödvändighet för mig att vara här och nu. Att vara uppmärksam. Att ta ansvar. Att vara i kontakt. Att lära känna mig själv. Det är stort att vara här. Riktigt stort.

Sedan igår har blicken fastnat på allt som går i rött och vitt. Det är mycket det, affärsskyltar, bensinmackar, skyltar, bilar, kläder och allt möjligt annat. Och det är ju inte så konstigt heller, i rosenrött jag drömmer, jag ser rött, jag är NU på väg till Danmark.
Som jag har väntat. Och väntat. Och väntat. Nu är det snart dags. Jag tror inte på det riktigt än. Kanske i morgon då. För då börjar första året på Nordisk Gestalt Institut i Fredensborg, som ligger strax utanför Helsingör.
Nej, jag fattar det inte riktigt. Rädd? Ja. Tryck över bröstet? Hårt. Nyfiken? Nja. Bestämd? Absolut! Jag vågar. Vill. Och nödvändigt pockande. Annars skulle jag ångra mig alltid.

Tankar på att ge ut min diktbok finns ännu. Men hur ska det gå till? Ska jag söka upp ett förlag eller ge ut den själv?
Jag har ingen aning om HUR jag ska gå vidare. Att jag VILL vidare med den, känns mer och mer pockande. Vad vore det annars för mening med allt?
Kanske finns det en mening med det meningslösa också. Jag vet inte. Jag vill gärna tro att det finns en mening med allt. Fast… jag ser den inte alltid.
Jag har många frågor – och är utan svar.

Idag börjar jag packa i nya resväskan. Ny, ja, för den gamla, inte alls så himla gammal, har en lukt som inte försvinner. Vad är den gjord av egentligen? Är locket öppet, så tar odören över i hela rummet. Inte kul alls. Borde reklameras, men hittar inte kvittot.
Nå, gå vidare. Det är mitt jobb nu. Vidare och vidare. Inte stanna upp och tänka. Och samtidigt stanna upp och känna. Komplicerat arbete.
Har jag verkligen gått ner ett kilo på ett par dagar? Börjar jag verkligen må bättre i benet och höften, så att jag klarar mig utan värktabletter? Ska jag verkligen åka till Danmark på onsdag?
Jo. Jag tror det är sant, alltihop. Inga fantasier. Ingen saknad? Jo. Den finns kvar ett tag till.
Och jag har börjat flytta in i nya datorn med. Plågsamt svårt. Men sant. Fråga Mike om du inte tror mig. Och han får höra hur irriterad jag är. Och hur ska jag bli vän med bildprogrammet, så att jag kan sätta in bilder här? Vet inte.
Det är VERKLIGEN SANT att jag ofta har svårt med nytt.

Man kan väl inte både ha en ny insikt och sen leva på det gamla sättet?
Eller kan jag? Antagligen inte. Det är ett val jag gör. Det ena eller det andra, vilket blir bäst och vad vill jag? Jag måste göra annorlunda, så mycket vet jag.
Hur kommer sig att jag valde det riktigt dåliga alternativet ännu en gång?
Kanske måste jag dit innan jag kan gå åt andra hållet. Kanske. Eller så är det något annat som driver mig. Antagligen gamla spöken och ännu, för mig, dolda agendor.
Nu är tågbiljetten hem fixad, gruppen fulltalig, hjärtat slår dubbelslag. Ångesten är med mig, fattas bara annat. Om en vecka är jag i Danmark igen, om allt går som det ska. Och om jag vill. Jag tror inte på det förrän jag är där. Just nu känner jag mig mest oroad.

Sakta, sakta vaknar jag till en ny dag.
Jag ska snart gå en ny väg, i en ny vår.
Det regnar ute.
Jag har saknat det ljudet, märker jag.
Regnet fyller mig med ro och ett slags tillförsikt.
Tack gode Gud, det kan jag behöva.

I am on a lonely road and I am traveling, traveling, traveling, traveling
looking for something, what can it be?
Oh, I hate you some, I hate you some, I love you some
Oh, I love you when I forget about me
I want to be strong, I want to laugh along,
I wanna belong to the living
Alive, alive I want to get up and jive
I want to wreck my stockings in some juke box dive
Do you want, do you want, do you want to dance with me baby?
Do you wanna take a chance on
maybe finding some sweet romance with me baby, well come on…

Nej. Nix. Inget. Stopp. Slut. Nada. Nä.
Mer behöver inte sägas.
För övrigt har Joni Mitchell varit en av mina favoriter alltid.
Hon har sjungit ofta för mig genom åren. Så även idag. Tack.