I mitt huvud sjunger en sång, Que sera sera… att så blir framtiden. Jag vill inte önska mig ett gott nytt år, det blir som det blir ändå. En del gott, en del inte så gott. Que sera sera… Bara ta det som det blir och följa med i svängarna så gott det går. Det får räcka så.
God Jul alla jag känner och inte känner.
Alla i familjen och släkten. Alla vänner. Alla som jag varit kär i och alla jag kommer bli kär i. Alla goda människor på jobbet och alla katter och hundar. Alla grannar och bekanta här och där. Alla jag känner i hela Sverige och i Danmark. Alla jag vuxit upp med och alla jag vuxit ifrån. Alla musiker som finns och som förgyller världen. Alla hantverkare, tänkare och filosofer. Gestaltterapeuter, präster och pedagoger. Världsmedborgare och framför allt: alla barnen! God Jul!
Å vad jag älskar att ha gran till julen. En riktig. Som har vuxit i flera år. Tät och välvuxen. Som den här. Och så ovanligt yvig den är. Jag visste direkt jag såg den, att den hör vill jag ha!
Idag har jag sågat den och tagit in den i värmen och vattnat. Ikväll ska jag fibbla med ljusen. Och i morgon kommer en liten tomteflicka som hjälper mig att klä granen. Hur mycket tur får man ha? Jag är överfylld av glädje. Det kan jag behöva.
Ibland har jag svårt att lämna det som är. Jag fastnar och ältar och kommer inte fri. Skönt att fylla på med goda upplevelser då.
Skinkan står på spisen och kokar. Uppe i 47 grader nu. Får se om julmusiken bär, så jag kan baka ikväll med. Längtar efter degar. Baka stolle. Pepparkakor. Men så vet jag att jag inte får överaktivera mig. Även om det är goda saker. Och göra en sak i taget. Eller högst två. Tre? Tveksamt. Nej, bäst att inte utmana ödet.
Jag längtar efter kisse med. Första julen utan katt på 22 år. Tomheten finns där med. Visst. Lilla gubben, vad jag saknar dig!
Och så här är jag också, från glädje till sorg på en ögonblick. Och nu, andas in skinkdoft och grandoft. Äkta dofter som fyller mitt hem! Mmmmmmmmm!
Tur det inte är julafton i morgon. Jag har knappt börjat med julförberedelserna. Jag har ju varit sjuk och haft annat för mig. Kanske kommer jag såga granen idag. Eller i morgon. Koka skinkan idag. Eller i morgon. Eller ska den in i ugnen? Hm… Och vad ska jag göra med marsipanen? Vänta till julafton med den? Bakningen har jag bara börjat fundera på. Ikväll kanske jag kan få till en stolle? Många frågor. Inga svar. Förrän jag gör något.
Idag ska jag bort på födelsedagskalas. Hoppas alla tankar och funderingar flyger iväg och bygger bo någon annanstans då. Jag har varken tid eller lust att tänka på det som varit och på det som ska bli. Verkligen inte. Jag vill göra annat just nu.
Men herregud vilka tv-program det finns. Och jag tittar på några av dem. Fattar inte riktigt varför. Men jag har nog tråkigt. Och så kan jag projicera ut sidor av mig själv, som jag inte vill stå för riktigt.
Mardrömmen i natt var en variation på ett tema jag drömt förut. Jag sitter i min bil. Parkerar. Drar åt handbromsen. Går ut. Bilen börjar rulla. Slänger mig in på passagerarsätet. Benen och vinterkängorna fastnar. Jag vet inte hur jag ska få mig loss, så jag kan trampa på bromsen. Vilken pedal är nu bromsen? Nere i backen står en bil. Jag vet att jag får bara inte krocka igen… jag vaknar. Puh!
Projektioner, projektioner. De är såååå viktiga! Längtar efter att starta en drömgrupp. I drömmar finns massor av dem. Hoppas det blir av till våren.
Fast jag är trött och sjuk och har feber kan jag ändå njuta. Jag lyssnar på gamla vinyler. Igår Turid. Idag Norrlåtar. Bra musik då som nu. Och jag dricker rårörsockersötat Earl Grey-te med en skvätt whiskey i. Bra medicin tror jag.
Jag har skrivit klart det mesta jag vill skriva och kan dra mig tillbaka till vila nu.
Livet har inte alltid blivit som jag ville. Så är det ju med livet. Går inte att styra. Livet bara är. Men jag är tacksam för mycket.
Ser fram mot nästa år då jag kan börja jobba som examinerad gestaltterapeut. Tänk att den resan går mot sitt slut. Eller till en ny början. Jag har längtat efter det här i över tjugo år. Och att sätta sin dröm på kartan och satsa, det är stort. Jag hoppas verkligen det blir bra. Andra har gjort den här resan och klarat det. Klart jag kan, jag med! Bara jag blir frisk så….
Jag älskar att läsa. Jag älskar att skriva. Vad tråkigt att jag inte klarar av det så bra just nu. Tänkandet hänger inte heller med så bra. Jag får göra det i småtuggor. Munsbitar.
Idag har jag i alla fall suttit riktigt länge och sorterat tankar och skrivit. Känns skönt att ha gjort det. Men sen kommer tröttheten. Ont i armarna och axeln. Vill inte mer. Fryser. Ont i lederna, i benen. Håller jag på att blir sjuk? Hostar då och då.
Just då är jag som mest ämlig. Vill ha hjälp. Mat. Närhet. Omsorg. Och som en vän på facebook skrev: Det får du på ålderdomshemmet… haha… Visst! Något att se fram emot. Och fram tills dess tar jag hand om mig själv. Diskar. Gör värmande mannagrynsgröt. Dricker te. Ser på svt play i bitar. Okoncentrerad. Ofokuserad. Kravkänslig. Trött. I obalans. Hur länge då? Tills jag mår bättre såklart. Och ikväll feber 38.7. Förklarar en del.
Jag har varit på gymmet idag och tränat axlar och armar. Det var trist att behöva betala för onsdagens inställda besök när inte bilen hade startat. Frikortet har tagit slut med och jag fick ingen stämpel för den kostnaden. Klart jag betalar, men jag är sur och bitter märker jag. Inga vidare känslor. Men de finns där och jag får ta hand om mig som jag är extra mycket en sån här dag. Och så är mitt liv just nu.
Från och med i eftermiddag har jag tomt i almanackan i tre dygn. Nej förresten. Det står SKRIV i den med osynliga bokstäver. Jag behöver skriva hela helgen. Absolut. Ingen bakdörr finns. Inga ursäkter gäller. Jag är verkligen utan återvändo. Hoppas jag klarar att koncentrera mig och fokusera. Jag får sätta upp en skylt på dörren tror jag:
Stör absolut inte.
Jag behöver verkligen ha lugn och ro i helgen för mina tankar. Även om jag helst vill smita. Ursäkta mig. Göra annat. Jag är okoncentrerad, har svårt att fokusera på det som är viktigast. Det som jag önskar skulle vara i figur, är just nu i bakgrunden. Då blir det ännu svårare att göra det jag vill. Och så är mitt liv just nu.
Att sätta mina behov främst är inte enkelt. Att kanske behöva säga nej till annat. Att inte fastna i ”plötsligt” viktiga saker som tvätt, disk och städning. Att ta ansvar för mitt liv. Framförallt det.
Jag behöver våga ge mig ut på hal is. Som här i stan i onsdags, i Kungsträdgården tillsammans med min dotter. Det var en underbar kväll med skridskoåkning och musik. Efter det varm choklad med vispgrädde och chokladsås på NK.
Alltså: Ta ansvar. Ha roligt på vägen. Och lita på min inspiration och kreativitet, att den finns där i mig, oavsett vad.
Men först… träffa och ge bort en speciell present till en speciell vän. Också viktiga saker. Sen kommer säkert arbetslust och inspiration flygande!
Kommer jag stanna upp den magiska tiden 121212 kl 12.12? Jag får ställa klockan så jag inte missar det i så fall. Undrar om det är siffran två som är på banan? Antagligen. 20121212=11 och 1+1=2.
Min födelsedag i lördags var också fylld av magiska siffror. Fyrorna fanns överallt då. Och tvåorna med såklart. Och alla som är födda år 1956 fyller 56 precis i år.
Det kan vara roligt att leka med siffror. I alla fall ibland, när de går ihop och kan ge någon mening.
Nästa år kommer det inte att finnas några såna datum i alla fall, se bara: 13 13 13 kl 13.13. Om inte den trettonde månaden uppfinns innan dess. Inte förrän 21010101 kl 01.01 kommer siffrorna att sammanfalla igen.
Ha en bra sekund och minut idag då. Och resten av dagen.
Idag fick jag en aha-upplevelse när jag gossade med mitt yngsta barnbarn. Att lära känna någon, går genom att känna på varandra. Såklart. Känna. Lära känna. Precis det vi håller på att göra, genom sinnena, lukta, känna, se, lyssna på, vara nära och smaka på. ”Akta så jag inte kommer och äter upp dig!” säger jag ju ibland med.
Såklart är det så också med vänner och nya bekantskaper. En del vill jag ju bara ta på och vara nära.
En del vill det inte. Och en del vill inte heller jag ha kroppskontakt med.
Vilka lär jag känna bäst? De jag har en kroppslig och sinnlig upplevelse av.
Gestaltutvecklaren Perls sa: ”Kom till dina sinnen!” Ja, precis! Just så är det!
I varje fall, lyssna på dem och känn efter vad du vill.
Jaha…. då är det bara att ta på sig vinterkläder och vantar och gå ut och snöröja. Bilen kan bara anas under snömassorna och den är inplogad på parkeringsplatsen. Tyvärr ligger spaden i bilen. Tar fram piassavakvasten istället. Tur att snön är lätt och inte tung och hårt packad. Hittar spaden. Gräver fram så mycket jag behöver. Backar ut. Skottar av bilen. Skottar parkeringsplatsen. Kör tillbaka. Klar!
Det här är det ultimata i varje stund: att säga det som behöver sägas. Att göra det som behöver göras. Att avsluta det som är påbörjat, på ett eller annat sätt. Inte så enkelt som det låter. Men tar jag ett steg i taget, kanske jag kan klara detta då och då. Så att jag kan gå vidare med livet, utan att vara energilös och fast i det gamla. Att avsluta en gestalt med andra ord.
Den här sången tycker jag mycket om märker jag. Antagligen för att den här punkten faktiskt finns: När allt är sagt och gjort!
When all is said and done
Text och musik: Benny Andersson och Björn Ulvaeus
Here’s to us one more toast and then we’ll pay the bill
Deep inside both of us can feel the autumn chill
Birds of passage, you and me
We fly instinctively
When the summer’s over and the dark clouds hide the sun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done
It’s been there in my dreams the scene I see unfold
Who at last flesh and blood to cherish and to hold
Jealous fools will suffer yes i know and i confess
once I lost my way when something good had just began
lesson learned its history all is said and done
In our lives we have walked some strange and lonely treks
Slightly worn but dignified and not too old for sex
We’re still striving for the sky
No taste for humble pie
Thanks for all your generous love and thanks for all the fun
Neither you nor I’m to blame when all is said and done
It’s so strange when you’re down and lying on the floor
How you rise, shake your head, get up and ask for more
Clear-headed and open-eyed
With nothing left to try
Standing calmly at the crossroads,no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done
Standing calmly at the crossroads,no desire to run
There’s no hurry any more when all is said and done
Jag undrar om jag kan ut och resa idag. Hm…. Snöovädret kommer hålla i sig till i morgon.
Jag gick hemifrån 10.45 och kom ändå inte i tid till det försenade tåget som gick 13.10. Jag såg det åka mitt framför nosen på mig. En vän kunde ta min plats där istället och jag fick åka på vännens biljett. Bra byte!
Nu sitter jag i buffévagnen och har druckit te med något i. Ganska förtröstansfull ändå, även om mina planer på det jag skulle göra i Köpenhamn i kväll grusades. Telefonen är laddad hyfsat igen, efter alla samtal och sms.
Nu är tåget i alla fall ute från stan, i Katrineholm tror jag visst. Tåget går till Malmö. Jag får ordna sista biten på annat sätt. Öresundståg. Bara jag kommer fram. Inget är säkert en sån här dag. Eller någon annan dag heller.
Det här är min kyrka, den gamla medeltida kyrkan, Österhaninge kyrka, som hör ihop med kyrkogårdarna. Ja, det finns flera. Förr i tiden låg den mitt i byn. Nu utanför, på landet. Tar en kvart att åka dit med bilen. Och idag var det en extra vidunderlig väg att åka. Snön lyste upp. Björkar hängde ner, det var bitvis som att åka genom en trädtunnel. Granarna stod som i givakt med snövita grenar. Så vackert!
Det var en gudstjänst med nattvard. Knästående. Fint. Och min favoritpräst var där.
Jag tror jag åker tillbaka ikväll. Då sjunger Österhaninge kyrkokör in advent. Förut var jag med i kören. Kanske går jag med i den igen. Kanske till våren. Jag får se. Nu bakar jag lussebullar. Äntligen igång. Lång startsträcka har det varit. Så är det ibland.
God första advent! Gott nytt kyrkoår!
Och här är vägen hem. Det låter nästan som en saga…
Och på kvällen vid adventssången, såg kyrkan ut så här i mörkret. Så vackert!
Innan advent är det massor att göra. Jag brukar gilla att pynta och baka. Men just i år har jag ingen ork att göra mer än det lilla och bara lite i taget. Jag är långsam och trött mest. Det får bli som det blir. Jag har inga större krav på mig. Ingen står och tjatar heller. Jag gör allt för min egen skull. Behöver inte tänka på andra just med det.
Idag var jag barnvakt några timmar åt mina barnbarn och de är viktigast av allt. Hellre vara med dem än att vara hemma och smycka till advent. Jag hinner nog det jag ska ändå. Och hinner jag inte med det, så får det vara. Jag tar en sak i taget och en dag i taget. Och jag tar mina B12-vitaminer varje dag med. Duktiga jag! Och ljusen lyser på balkongräcket och två adventsljusstakar är framme. En god start på lördagskvällen före första advent.
God advent till er alla!