Jag känner mig så duktig idag. Verkligen! Jag har fått bort mina fem kassar med lösa papper från skola och utbildning som jag har haft stående här sen jag slutade jobbet i november. Nu är allt sorterat och lagt i nya högar i och för sig, men det är ordning. Och minst två tredjedelar är slängt. Jag ser mig om i arbets/gästrummet och ser att det är hyfsad ordning. Jag kan gå vidare med andra saker som ska göras nu. Befriande skönt! Och så har jag varit på arbetsförmedlingen och på biblioteket. Jag har lånat Erlend Loes ”Naiv. Super.” Jag känner igen mig. Huvudpersonen i boken skaffar en boll. Jag gjorde det med i somras. Men jag har inte använt min än. Tänk om jag skulle skjuta lite på basketmålet ute på granngården i helgen?

Jag ska ha en middagsgäst ikväll och den som vet vilken dag det är, kan gissa vad det kan bli för något. Nej, inte ärtsoppa. Nej inte pannkakor med sylt heller. Det blir crepes med svampsås. Jag har skrivit en lista för annars tappar jag bort vad jag ska göra. Duka, efterrätt, sallad, steka något, göra sås, ställa in maten i ugnen, byta om med. Jag möblerar om på balkongen så att det inte ska se för övermöblerat där. Att göra praktiska saker nu och inte tänka mer idag, det blir bra det! Och så ringer gästen… från Köpenhamn… och blir försenad… Å, jag vill också vara där!  

Idag var jag och hälsade på i skolan, på mitt gamla jobb. Jag hade fjärilar i magen innan. Väl där kände jag inget sånt alls. Barnen såg glada ut och det gav mig glädje. Tanken på skolan idag fick mig att börja sortera i papperskassarna jag har i arbetsrummet. Först tar jag och tömmer dem och sorterar i högar. Första steget till ordning. En del kan jag slänga direkt. Annat får jag gå igenom hög för hög och dela upp igen. Jag har börjat i alla fall. Ska bli klar med. I morgon får jag besök och jag har bestämt att i alla mina rum som jag använder ska inte finnas dessa högar. Rent. Snyggt. Allt på rätt ställe. Enkelt. Så vill jag ha det. Ibland blir det som jag vill och ibland inte…  

Jag har precis pratat med min syster, en av mina tröstare. Tack! Återigen inser jag att en skilsmässa efter 25 år ihop, inte är bland det lättaste att handskas med. Förra våren krockade jag och bet sönder tänder i yttre reaktioner. Nu är det mest känslor som kommer och behöver tas hand om. Och ett sökande efter att hitta stabiliteten igen i mitt egna liv och leva i en vardag med mig själv. Att ha det bra, trots allt som känns svårt. Vem är det som lämnar vem? är en fråga jag har att bearbeta. Ångrar jag mig? är en annan fråga. Kan vi bli vänner igen? Var det så här jag ville ha det? När tar kärleken slut? Finns det ömhet kvar? Är det bra att bara klippa av kontakten och inte bry sig om hur den andra har det? Ja, det finns massor av frågor som kanske aldrig får svar heller. Livet är nu. Nu är det svårt. Det kommer att vara svårt ett bra tag framöver. Och så blir det bra då och då, t ex när jag cyklar en sväng i solen. Då är det bara jag, cykeln och benmusklerna som finns att tänka på.     

Jag var på bio igår och såg Mission Impossible. Den var jättebra. Och när jag gillar en actionfilm, så gör jag verkligen det. Där fanns många detaljer att lägga märke till som var roliga. En var att ha ett kors som detonator i Vatikanen. Smart grepp att ha så mycket romantik med i filmen med. Och är inte den här filmen en verklighetsflykt, så vad är det då? Och sen snabbt tillbaka till verkligheten. Njuta av sommarkvällsvärmen i stan. Köpa pocketbok i pocketbokaffären på centralen. Åka hem läsande min nya bok Skymningsbarn av Torey Hayden. Höra sin gnällande katt jama. Leka med honom. Se mera tv-romantik. Äta och dricka lite vin. Längta efter kärleken. Sucka! Somna okysst. Ingen dramatik alls med andra ord. Tja, det kan väl också vara skönt med lugn och ro.

Det är söndag. Morgon eller förmiddag. Katten jamar fast han fått mat. Nu trampar han i sängen som kattungar som diar gör. Så han är väl rätt nöjd ändå i så fall… Solen skiner. Jag har inte varit ute särskilt mycket i värmen. Jag har gjort annat. Skrivit en ny sång och sjungit mina sånger. Jag har nog också trampat runt här hemma rätt nöjd, när jag tänker efter. Jag tycker det är märkligt med skrivandet. Mina sånger och dikter liksom säger till mig att nu är det dags att formulera tankarna och få form. Och jag bara måste skriva då. Går inte att skjuta upp till sen. Det är inga mängder av texter direkt. Men desto mer betvingande när de kommer. Och jag värderar inte vad som kommer utan tar liksom bara emot det som är. Förut när jag ville skriva en text, så ansträngde jag mig och tänkte hela tiden på vad platt det blev och dåligt och det blev inget alls. Nu blir det vad det blir. Och så blir jag rätt nöjd märkligt nog. Det är liksom mitt eget skapande. Ingen annans. Och sedan ska texterna mogna. Liksom falla på plats och orden ska vara lätta att säga och passa in i varandra. Någon vers kan flyttas eller en mening. Men det är finlir. Sånt får ta tid. Nu har jag samlat det mesta jag har skrivit i en pärm. Ordentligt och i ordning. Jag önskar det var mera på sätt och vis. Det är som skatter jag har och girigt önskar jag mig mera. Mera ord. Mera insikter. Mera tröst. Ja, just det, mina ord är min tröst. Jag behöver mycket tröst! 

Nu finns ”Vaggvisa” som jag gjorde färdig i går, inlagd på diktsidan som en dikt. Det är fint tycker jag, att varje kväll säga godnatt till varandra. Varje natt är som ett avsked inför en resa in i drömmarnas land. Jag tycker om att få höra och säga god natt. Det är skönt att få höra att någon vill mig väl så. Men jag säger inte lika gärna god morgon. En dag kanske jag lär mig att tycka om det. Inte som en fras bara, utan verkligen se och bli sedd med kärleksord då. Å, vad jag skulle vilja ha det så! Undrar när mina sånger blir arrangerade och insjungna då? Inte idag i alla fall och inte i morgon heller.

Jag bara undrar, var är min energi? Den kommer och går. Helt utan mönster för mina ögon i alla fall. Jag ligger i sängen och tänker att jag ska upp, jag ska duscha, gå ut och köpa en bok, dricka te, leta brädor, göra det bra för mig helt enkelt. Men så händer inget. Jag skriver listor med saker att göra, roliga saker och annat tristare. Inte ens det får mig att agera. Jag bara ligger kvar i sängen och skriver, reder ut ett och annat i mitt huvud, funderar på drömmar och tänker på tja… att dagarna ska gå till exempel. Igår var jag i och för sig rätt så aktiv. Jag skrev klar en vaggvisa som jag hade börjat på förra året. Nu var tiden mogen att få den klar och så gjorde jag en melodi med, som var svår för mig att lära. Tur att jag har den på band. Hm… tänk om jag lägger in den på diktsidan idag? Ja, då har jag gjort något. Och så ska jag bjuda in en vän på middag till i morgon kväll. Kan han inte komma, så får det vara. Kanske lika bra det då. Vad vet jag om min energi i morgon? Slet ikke noe!

Idag ska jag lämna in deklarationen. Av någon anledning gör jag alltid det sista dagen. Det bara blir så. Kanske för att kunna ändra och lägga till i sista stund. Och tur var väl det, för igår hittade jag papper med uppgifter som skulle in där. Nu ska jag inte göra mer med deklarationen. Den är renskriven och klar för granskning. Och jag kommer få en jätterestskatt. Men det blir höstens bekymmer. Nu vill jag fokusera på annat. Att söka jobb till exempel. Och hitta brädor till väggen och bygga klart, så att det blir mer ordning i huset. Se mina liljor komma upp mer och mer. De överlevde vintern i klädkammaren! Och så ska sol och värme komma efter dagens regn. Det ser jag fram emot. Och så har Mike visat mig en funktion iTunes, att lyssna på internetradio med massor av olika inriktningar från nästan hela världen, nu hör jag på folkmusik från 50-60-talet, Joni Mitchell, Joan Baez, James Taylor och andra. Jag har lite skrivjobb att göra och ska göra om diktsidan lite. Pyssel…

Jag såg en romantisk kärleksfilm på tv nu i helgen. Där säger bartendern så här:

”May those who love us, love us.

And those who don´t love us, may God turn their hearts.

And if he cannot turn their hearts, may he turn their ancles,

so that we may know them by their limping.”

”De som älskar oss, älskar oss. Och de som inte älskar oss, må Gud ändra på. Och kan Han inte det, må Gud vrida om fötterna på dem, så att vi känner igen dem på deras hälta.”

Aj, vad ont i fötterna många kommer ha i så fall… Men det är väl mer bildlikt uttryckt. Att se hur det verkligen står till, och inte inbilla sig något annat. Så.