Idag, denna mulna, kalla vinterslaskdag, lever jag på minnen från igår: vårsolen på balkongen och kisse som njuter och rullar sig på mattan i solen. Här kisar han så fint…                          

Så gick bilen igenom sin första besiktningen utan anmärkningar – precis som jag själv skulle göra i en läkarundersökning antagligen. Men så var det det här med bromsarna som var helt utslitna. Javisst. Jag är ju det jag med. Så bilen ska in till verkstad på måndag då och jag betalar… precis som jag betalar mitt eget inre underhåll på fortbildning och egen terapi. Bilen är skitig som bara den och behöver tvättas. Och jag själv behöver bli ren och renas, just precis, och omhändertagen med. Sånt är jag dålig på, att både ta hand om bilen och mig själv i det yttre. Jag har sagt det förr och jag säger det igen – att som bilen rullar, rullar jag… 69.5 kg. Suck! Bilen har olika delar som är bra för olika saker med. Vinterdäck och sommardäck t ex. Och bromspedal och gaspedal. Framsäte och baksäte osv. Och jag har olika delar i mig som behöver användas för olika behov och inte bara visa upp samma sida utåt. Där är det som en kamp i mig. Jag vill helst fly, för det är jag van vid, istället för att stanna upp och visa att jag är både ledsen och arg emellanåt. Annars kan jag inte vara riktigt glad heller. Bilen bara är, som den är. Utan värderingar av vad som är bäst på en bil. Allt behövs mer eller mindre, då och då. Där har jag något att lära… av min bil! Att vara. Inte värdera i bra eller dåligt. Ibland tänker jag att jag kanske måste sälja bilen för att ha råd till att leva. Då blir jag väldigt ledsen, för jag ÄLSKAR min bil, trots att jag inte alltid tar hand om den på det allra bästa sättet. Och då är det ju så med mig själv med, att jag på detta konstiga sätt att projicera mig på min bil, så vet jag att jag trots allt också älskar mig själv. Älska dig själv såsom… din bil? Jag kör vidare nu. Tut!

Idag är det dags för min bil att få träffa kontrollanten på bilbesiktningen. Det blir första besöket där. Bilen är så skitig bara. Den behöver tvättas innan helt klart. Det är inget väder för att stå ute och tvätta själv. Jag åker väl till automattvätten först och hoppas att den inte blir repad där, som förra gången jag var där. Lyser alla lampor? Fungerar allt som det ska? Jag håller tummarna!

Jag tittar mig runt i min lägenhet och ser bara det som behöver göras i ordning: måla lister i köket, lägga på resårmadrassen – kunde jag göra själv om jag hade haft styrkan och fyra långa armar, tapetsera fyra våder – kunde jag om det bara inte vore så svårt att se var alla kanter ska passa samtidigt, dubbla ögonpar här alltså, ordna med bloggsidan, så den ser ordentlig ut igen – om jag kunde det så…   ”Ensam är stark”, sägs det, men jag vet att ensam också är otillräcklig för allt. ”Ingen kan göra allt, alla kan göra något”, stämmer bättre. ”Livet är ingen dans på rosor” – vad synd! Det tror jag ibland att det skulle vara. Idag får jag göra sånt som jag räcker till att göra, istället för att dansa på rosor.

I kväll fick jag en känning av ”den stora ensamheten” som säkert drabbar de flesta någon gång. Jag hade varit på Ikea med min före detta man och köpt min nya säng. Vi åkte hem och där fanns vår son på plats att hjälpa till att bära upp allt. Jättebra! Och så gick de. Direkt. Jag blev alltså ensam! Bara så! Och lika snabbt som de gick, kom den stora ensamheten till mig som sällskap. Sällskap, nå ja… det blev en påminnelse, ett ögonblicks klarseende om att jag lever ensam och att det faktiskt ibland också är skönt att få dela livet med någon annan. Jag saknar denne någon att leva med, även om jag oftast vill vara själv. Jag kände sorgen med över att livet är som det är. Nej just det, inte glädjen. Inte nu ikväll i alla fall. Kanske i morgon igen, när sängen är färdigmonterad och jag då kan sova gott i den, med eller utan sällskap, vilket som. Och också då känna mig nöjd med att jag både kan få hjälp och kan klara mig själv.  

Nu är bloggen igång igen. Tänk att bli utsatt för hackers, hackare, såna som går in och saboterar hemsidor. Det trodde jag inte att det skulle hända mig. Och se, jag gråter, dagboken ser ju helt konstig ut än så länge… Jag och Mike bestämde att uppgradera wordpress samtidigt som bloggen skulle komma igång och så försvann ”mitt” utseende på sidan… på obestämd tid i alla fall. Jag kan ingenting om sånt här och är helt i händerna på min son, webmastern, här. Jag bara hoppas att han orkar fixa till resten med. Och snart!

Jag är en som behöver mycket hjälp just nu. Mikael hjälpte mig att sätta upp renoveringstapet på en vägg idag. Tack! I morgon får jag hjälp att köra hem en ny säng från Ikea. Och hallen, den ska väl bli klar med hjälp av Leif så småningom hoppas jag, den här veckan helst! Jag lider av att gå omkring i oordningen mer och mer. Men, bra saker finns: Solen har lyst så fint och jag älskar min inglasade balkong! Katten och jag har det så bra där!

Hackare har varit inne på mitt webbhotell och jag tar lite ledigt från skrivandet för att fixa det – Micke fixar det – och så går jag på fest! Nu!

Fredag, fredag, fredag… återigen fredag… jag är präglad på vad fredagar är, slutet på veckan, sluta jobbet lite tidigare, ha sin egen tid mer, koppla av och njuta, göra allt som inte blev gjort i veckan, handla, vila, se på tv, somna på soffan, laga god, mer omsorgsfull mat med en drink i handen, accumulerad trötthet, förväntningar inför helgen, känslan av att helgen var oändlig finns där med.
Och just nu som arbetslös har jag ingen riktig fredag på det viset, en fredag som jag förtjänat med att ha jobbat och varit duktig på mitt arbete. Jag får hitta andra sätt att prägla veckodagarna på istället. Jag kan fortfarande ha fredagen till att varva ner på, fast jag är rätt nervarvad. Handla inför helgen visst. Göra det som inte blev gjort i veckan. Absolut har jag sånt att göra, sy och stryka. Se på tv. Laga god mat. Ha förväntningar inför helgen. Javisst, jag ska på fest i morgon! Hm, vad ska jag ha på mig då? Sätta upp renoveringstapeten med hjälp av Mikael. Måla lite. Sätta upp mosaiken i badrumsfönstrets fönsterbräda, så att den lilla biten blir klar. Fredag… Fredag! Och en oändlig helg.
Och så är det i stort sett första dagen i år, som jag sitter ute på inglasade balkongen i solen och bara njuter… mmmm…

Jag har sovit uselt i två nätter nu av andra anledningar än de vanliga. Jag har bara en 80 cm bred säng sedan ett par dagar tillbaka och det är så himla smalt så jag nästan ramlar ur. Kuddarna och böckerna måste ligga på golvet, och datorn, datorn trängs med mig i sängen så länge jag är hyfsat vaken, sen får den åka ner på golvet med och det är alldeles för långt bort… Jag varken ser eller hör något på den då.
Har jag råd att köpa en ny säng? Nej. Jag bara måste göra det ändå. Får jag hjälp med att köra hem en säng? Ja det får jag, å så skönt! Står jag ut till måndag kväll? Absolut! Ny bredare säng på måndag! Jag längtar!

Dagen har börjat så fint, med soligt väder och skratt med en vän. Så är frågan hur resten av dagen kan bli då… Det jag har att göra, får vara ledstjärnan idag och att jag vill göra något. Jag är nöjd med det. Ett steg i taget var det… så… tvätta, ingen utmaning alls, diska, skönt att få ordning i köket, slänga metallsopor, ja ja på vägen ut… Men sen då… de större projekten… slänga ut sängar… behöver hjälp med det, de ska köras bort till containern. Det är mentalt svårt. En epok är över. Dubbelsängen ska bort. Den har gjort sitt. Som tur var fick den repor i flytten och blir då lättare att slänga, med mitt sätt att se på saken. Jag är ingen slit-och släng-människa direkt.
Ett annat projekt jag ska göra själv, tror jag, är att sätta upp renoveringstapet i mitt ”pysselrum”. Sånt har jag aldrig tidigare ”pysslat” med. Jag har målat tak och lister där i helgen. Ett steg i taget om igen: Sätta upp tapetbordet. Ta fram grejor som behövs. Sen får jag se om jag har modet att börja skära och limma.

Jag vaknar och kollar hemsidan, som jag brukar… och ler stort… Kära Walentine skriver fina ord om min blogg på sin blogg. Han ska ha en tävling i olika kategorier med bland annat bloggar, Walentine Awards 2006, och han har nominerat alla där och min med. Det är roligt att se hur någon utomstående uppfattar det jag skriver och han har fångat något där i sin beskrivning av mina bloggar kan jag tycka… Bara jag nu inte blir högfärdig eller tappar förmågan att skriva av prestationsångest nu bara. Fast jag litar på flödet nästan jämt när jag skriver. Orden bara kommer och jag kan bli förvånad efteråt för att det jag skrivit verkar helt ok.
Och nu ska Walentines bloggtopp koras 1 april. Första april! Något kul kan det väl vara med det! Jag väntar med spänning!

Idag ska min dotter flytta ihop med sin pojkvän. Vilken stor dag det är! Jag får tankar om när jag flyttade ihop med min första man. Det är skillnad som natt och dag. Tur det! Det är bra att båda har bott själva tycker jag. Och det tycker de med. Det var viktigt för dem att ha den erfarenheten först. Nu har de köpt en lägenhet och i sann anda med sina föräldrar bangar inte vår dotter från att börja sin egen bo-bana med att spackla, slipa och måla! Jag är så stolt för det! Och sen ringer hon och vill ha råd från sin mamma om det. Jag är så glad att få finnas till hands med både råd och mer praktisk hjälp. Nu ska det bli spännande att få åka dit idag och se lägenheten. Vi blir nog många där idag. Kul! De lyckas med att göra den här dagen till inte bara en angelägenhet för två personer, utan för två familjer som idag blir tre familjer.

Det finns anledning att bli arg emellanåt, har jag förstått. Även jag blir det. Fast… jag vill ju inte visa det. Men idag så vaknade jag nästan arg och hela dagen hade jag ilskan med mig och jag ville ha den där. Inte stoppa undan den, som jag brukar. Inte be om ursäkt heller för att jag var arg. Och sen på kvällen blev jag så himla arg för en sak och jag uttryckte det med. Mycket ovanligt av mig. Och jag kände obehaget innan och tänkte att det här får bära eller brista. Jag vågade riskera att vara arg, bestämde jag. Det handlade inte om den andra personen egentligen utan om mig ju! Och mitt!
Och sen ville jag be om ursäkt för det, men jag höll emot och ville inte kliva tillbaka ett enda steg. Nä!
Det gick några timmar av tråkighet och sånt. Jag surade och kurade. Sen tar den andre ett kliv fram och tar kontakt och så skönt att det händer och vi blir sams igen.
Och plötsligt får jag en bild av känslorna, hur de liksom flyger fram och tillbaka, glädje, skratt, sorg, lite gråt kanske, lust, sex, och då går det minsann att vandra emellan, för mig i alla fall. Och då har ilskan sin plats där med såklart. Att vara arg och morra en stund, bli sams, älska och skratta och sova och äta och andas och vara arg och bli sams och…
Mina erfarenheter av ilska har väl varit skrämmande långa och utdragna och tagit för mycket energi och skrämt mig totalt. Särskilt ilska som bärs i lång tid. Som samlas och hålls om.
Mina nya erfarenheter och behov av andra sätt att vara på, säger att allt förändras, som vågor som sköljer in på stranden, så kan känslorna också rulla in, som ett vågspel… ha ha… eller att som efter ett musikaliskt känslosamt läge, kommer ett annat. Tänk om radion bara spelade två sorters musik, t ex glad och sorgsen, så trist det vore i längden….Bli arg just nu, bli sams. Öva! Öva! Öva! Växla om. Skifta allteftersom. För allt är föränderligt. Allt!

Det är torsdag. Jag vaknar tidigt. Jag har drömt. Vad betyder drömmen? Vad med tre? Vad med träd? Vad med kärlek? Det är frågan. Jag funderar lite. Hittar inga svar. Ibland finns inga. Jag läser lite. Jag funderar lite. Vad ska göras? Måla taket idag? Det vore vettigt. Jag vill jobba. Jag vill vidare. Ska bort med. Någon timme bara. Sedan hem igen. Behöver göra något! Glömma bort tiden! Låta dagen gå. Dagen går ändå! På något sätt. Timme efter timme. Dag efter dag. Vad vill jag? Vem bryr sig? Meningen med livet? Jag vill tro. Jag vill hoppas. Jag vill älska. Jag suckar djupt. Göra klart hemma! Prioritet nummer ett! Jag börjar där!