Jag ær framme. Allt ær bra. Skulle vilja ha fler danskar att ….
….tale sammen med. Meget at læse. Langt at gå til universitet. Godt jeg har min cykel! Savner min danske ven meget. Vil kun tale dansk her. Fint med studerende fra Finland og Norge. Idag begynner så skolen på alvor. Tekstanalyse den hele uge.

Jag har resfeber. Jag har pirr i magen. Jag är orolig. Har ångest! Svårt att andas! Allt på en gång. Kommer jag upp i tid? Kommer jag hitta överallt? Kommer jag finna mig tillrätta? Eller vad? Frågor, frågor, frågor! Inga svar. Än.

Jag har så svårt att gå upp och börja dagen.
Men när jag väl kom upp idag, så är det full fart! Åka och växla pengar, handla kattmat och annat, klippa håret, handla igen, tvätta, bestämma middagsmaten, laga mat till gäster ikväll, packa, bära saker fram och tillbaka till och från bilen, ta isär cykeln så den går in i bilen, skriva ut båtbiljetten, ja, listan tar inte slut förrän jag åker i morgon förmiddag, först till Borås för att hälsa på Micke och sova över där. Sen till Göteborg på söndag morgon, för att ta färjan över till Fredrikshavn.
Jag kan inte riktigt fatta att jag ska bo i Danmark i tre hela veckor. Vilket äventyr! Visserligen gå i skolan med, men ändå. Aarhus Universitet är inte så illa att vara gäststuderande på! Det är Anne Linnets barndomsstad med.

Jag bara önskar mig en sak: att jag kommer hem smalare. Jag saknar ”66-kil(o)lings-Dana”. Suck! Jag behöver verkligen sluta tröstäta, sluta vara olyckligt kär, sluta sörja. Jag är så trött på mig helt enkelt. Jag ser andra kvinnor i tajta kläder där magarna står ut, sån är jag med. Inte snyggt alls.

Hemresan har jag inte bokat. Jag åker nog hem den andra vägen, med färjan över till Sjellands Odde. Kanske finns det en vän att hälsa på i Roskilde och en annan vän i… vad det nu heter… hm… Jo Hilleröd, innan jag åker hem över bron. Och en vän i Helsingborg. Hoppas nån är hemma då. Jag ska passa på att stanna mer på vägen hem i alla fall. Förra gången jag reste den vägen, körde jag i ett streck. Inte alls bra.

Jag kommer ha ett rum med en extra bädd i Århus, så det är bara att komma och hälsa på. Men, då gäller det att du pratar danska med mig. Annars förstår jag inte ett ord!

I våras, strax efter att jag kommit hem från Köpenhamn, tänkte jag introducera Gullefjun till barnen i skolan. Jag tänkte Gullefjun, kyckling, ägg, påsk, anka, Den fula ankungen. Vips! så hade jag min story! Jag hade tagit ett kort på statyn vid Rådhuspladsen i Köpenhamn, på min danske älsklingssagoförfattare H C Andersen och jag hade en porträttbild på honom med och scannade bilderna till A4-storlek. Sen plastade jag in dem. Det blev jättebra!
Nästa steg var att introducera honom för barnen. Jag berättade om min resa till mitt älskade Danmark och om mannen som levde så olyckligt ensam i hela sitt liv. Ingen ville ha honom till kæreste. Han kände sig ful ibland. Och så sa jag att om han hade levt nu, så skulle jag gärna ha velat gifta mig med honom, för jag tycker så mycket om honom. Och så visade jag porträttet av honom: Men han är ju en gammal gubbe! sa en elev. Ja, men det gör inget, sa jag, för jag är också gammal. Men ni ska vara kära i unga pojkar och flickor, jag är kär i en gammal man och det passar mig bra.
Sen läste jag sagan om den fula ankungen och efter det var det dags att prata om att det också finns kycklingar, som lever farligt och vi sjöng och gestaltade Gullefjun med plastdjur på ett målat underlag, med hönshuset, staketet, hålet och vägen. Allra sist fick barnen rita antingen ankungen eller Gullefjun. De som ritade ankungen fick en liten dansk tårtflagga att klistra på sin bild. Dock ritade ingen ankungen som en svan… hm…
Bilderna på HC Andersen hängde jag upp i mitt rum. Flera gånger under våren hände det sig att barnen kommenterade hans olyckliga kärleksöde och önskade att han hade levt nu, så att han kunde ha fått vara lycklig med mig. Gulligt va!
Ja, tänk om han hade levt nu… Jag skulle gärna ha velat möta honom på riktigt och se om det hade slagit gnistor om oss. Å, vad roligt det kan vara att vara lärare, när både mina och barnens fantasier sätts i rörelse.

För övrigt: Vilket härligt sommarprogram idag med Maj Briht Bergström-Walan. Hon spelade både danska nationalsången och Anne Linnet! Och hon är framförallt gift med sin danska älskling Helle.

Vaknar upp med blygsel och lite skamkänsla över gårdagen. Ja ja, jag är inte mer än en människa, som ibland inte har så mycket stolthet i kroppen…
I en dröm i natt, kom så ett tema på vad som händer i mitt liv just nu: vi är två som håller på våra uppfattningar och möts inte i något samförstånd alls. Ingen av oss rubbar på sin åsikt och vi pratar inte med varandra.
(Drömmen: En pappa vill ha in sin son, som till hösten blir en sexåring, på barnstugan en halvtimme om dagen under våren, inte mer. Jag säger nej helt först och säger sedan tre timmar om dagen, annars är det ingen idé att ens tänka på det och pappan vägrar blankt att gå med på det. Inget förhandlingsutrymme finns. Ingen flyttar sig.)
Det är fantastiskt vad en dröm kan berätta för en. I alla fall i en tolkning. Det finns säkert flera.

Annars är det som det är med allt. Och inga fantastiska nyheter om något. Bara att jag gått upp ytterligare ett sommarkilo och packar och åker hem idag. Huset är klart för att ta emot gäster. Det blir säkert fint för dem att bo här.

I kursen Dansk litteratur, som jag gick i höstas på Stockholms Universitet, skrev jag om två barnböcker, ”Palle alene i verden” och ”Den store Bastian” (dvs Pelle Snusk).
Nu finns uppsatsen att läsa på Andra Sidan Sundets hemsida. Jag känner mig mycket hedrad över det. Här är en länk till anteckningsbiten, där uppsatsen och annat finns att läsa.

Jag väntar på mejl som inte kommer.
Jag skriver brev som inte skickas.
Vad är det för ett liv? Mitt liv.
Undrar om jag någonsin kommer bli glad igen?

Och medan jag väntar, så målar jag.
Bra att ha något att göra,
något som blir beständigt.

Jag tycker om beständighet.
Jag är beständig.
Inte alla är som jag.

Jag är så stressad nu! Mitt i ingenting, känner jag stressen komma krypande och hetsar mig. Jag har saker att göra och kommer ingenstans. Jag har duschat och nästan kommit upp. Dags att äta frukost kanske då. Steg nummer ett! Sen kan annat hända. Möjligen.
Jag ska måla, ta fram stegen ute, ta emot sotaren som ska upp på jättehöga taket i blåsten, kanske städa lite, tvätta lite, börja packa lite. Har tandvärk. Känner släktskap med min älskling HC Andersen. Han var plågad av ständig tandvärk i många år.
På torsdag ska jag åka hem. Det är det som jag mentalt håller på att förstå. Det känns inte bra att åka härifrån. Men så vill jag ju också till Danmark. Jag har bestämt min sommar själv. Svårt att få allt.
Tack kära vänner för era mejl och kommentarer igår. Ni är bäst!
Och ni andra kan komma igen idag! Det finns plats för flera att ge mig en glad paus i målningsarbetet.

Jag åkte till färgaffären och köpte en provburk med en vattenbaserad sandfärgad nyans. Provmålade. Inte rätt. Då kom energin till att blanda min linoljefärg, vitt och umbra, på känsla. Och ser det för ljust ut sen, så kan jag ta en mörkare nyans till andra målningen.
Det är ju det här jag tänkt i flera år. Jag har till och med provmålat en planka för några år sedan. Så vacklade jag, men kom nu på rätt väg igen.
Linoljan är slitigare att få upp på väggen, den ska arbetas in i tunna lager, tar lång tid att torka. Men det är trots allt linolja. Rätt val till den här panelen, det här rummet.

Se nu till att kommentera eller mejla mig riktigt mycket. Jag behöver pauser, ofta.
Tjuvläs inte bara i dagboken. Ge mig tillbaka lite nu så är ni söta! Uppmuntran! Glada tillrop! Eller annat!
dana-at-danajergefelt.com

Så här blev det efter första målningen. Knappt halva rummet målat nu. Pust!

Musiken jag lyssnar på är ”Älska mig” med Ainbusk och Händel och Animals och Joni Mitchell och…
Jodå, tankarna är här idag med. Men inte kärleken.

Det kommer regna hela dagen. Det passar mig fint. Jag ska måla!
Det håller tankarna borta. I bästa fall är det meditativt också. Jättebra!

Nu har jag målat shellack på kvistarna i prånget, där golvet ska byggas. Plåtburken med shellacken läckte och nu har jag hällt upp den på en glasburk. Nu får jag måla på så det tar slut sen. Bra med brådskan, då blir det kanske gjort. Bra att jag håller mig aktiv med. Det är ju det som är det viktigaste av allt, att göra något kreativt, som kommer bli fint.
Hm… så till beslut som jag har så svårt med: Linoljefärg eller vattenbaserad väggfärg? Och vilken färg? Jag tycker att jag har använt alla färger jag gillar i huset nu. Eller vitbeigebrunaktigt kanske? Det vore ovanligt för att vara mig. Ja se där ambivalensen, inte vitt, inte beige, inte brunt. Men ungefär så. Eller någon annan färg, som inte flyter ihop med taket.

Aj vad jag har ont i ryggen nu! Att flytta ut alla möblerna från väggen tog visst mer på krafterna än jag trodde. Men nu är alla kvistarna i rummet täckta med shellack. Imorgon kan jag åka och köpa färg om jag vill.

Inne: Jag har köpt en pall för 35 kr som jag hade tänkt bygga in under golvet i gästrummet. Den passar mycket bättre här som bord, tycker jag.

Ute: Haglet och regnet gick hårt åt mina doftande vita rosor. De är underbara ändå!

Vädret växlar idag lika mycket som mitt humör kan växla ibland. Spännande med vädret. Inte lika kul med växlande humör tycker en del. Varför är det ena okej, men inte det andra? Det är dagens fråga.
Jag vet ett svar: Av vädret förväntar vi oss förändringar och tycker kanske till och med om lagom dramatiska väderskiftningar. Hos en människa vill vi gärna se stabilitet och förutsägbarhet, så att vi kan spegla oss i dem. Det ger trygghet.
Jag gillar också stabilitet i relationer och känslor. Människor med olika, snabbt växlande humör kan vara jättejobbiga. Usch! Jag jobbar på mitt. Kanske andra behöver jobba med sitt. Eller acceptera att jag är så här och andra är som de är, precis som man kan acceptera olika väder. Det är också ett sätt. Varför måste vi vara likadana jämt? Och vi är ju inga maskiner heller.
Nu är det mulet ute. Åskan mullrar på avstånd. Jag ska hitta på något att pyssla med inne då. Det är fint med följsamhet, helt okej och självklart med anpassning till vädret och inte alls okej och självklart att anpassa sig och ha förståelse för andras humör och känslor. Bara klippa av om andra människor inte passar en. Bort med dig! Tack och adjö!

Först är det sol och så varmt så jag överväger att cykla ner till badet. Det är svettigt att kratta i det gamla gräset.
Sen kommer regn från blå himmel. Dropparna kommer inte rakt ner heller, utan snett uppifrån, långt däruppe finns molnen.
Sedan börjar det åska och i snabb följd därefter hagla. Allt på en gång sedan: hagel, ösregn, blixt och dunder.
Var är kisse? Han är inte inne. Han kommer fram senare, under verandatrappan hade han gömt sig.

Jag drömde jag fick mejl i natt och vaknade med ett ryck: ”Hej du kærlighedsløse!” stod det. Jag kände mig förväntansfull och glad direkt. Jag kastade mig snabbt över datorn, men som sagt, det var ju en dröm, inga mejl där inte. Så det var min midsommarnattsdröm… ett danskt mejl… alltid något!
Annars är dessa långhelger just som de är – långa! Igår väntade jag hela tiden på något, att bli hungrig, att äta, att se på tv, att tiden skulle gå, så jag kunde lägga mig trött.
Idag blir det väl ungefär likadant då. Fast utan telefonsamtal, midsommar-sms och midsommarmejl kanske då. Bäst att hitta på något mer hellre. Varför inte börja måla något? Hm… orkar jag det? Jag ser prånget i gästrummet framför mig, att börja måla kvistar med shellack där. Eller kratta i gräsmattan, så att jag kan klippa det igen, nu ligger det långa, sega gräset mest ner.
Att bara vänta på att tiden ska gå känns inte särskilt upplyftande. Jag kan ju läsa danskaläxor också. En liten bit ur The Way of the Lover blir det nästan varje dag. Kärlek… Vad är det med det, som är så viktigt egentligen? Det är en gåta för mig. Mitt hjärta har ju valt. Men fel. Syftningen i orden i drömmen framgår inte så tydligt för mig. Men det stämmer säkert, hur jag än tolkar det.
Jag – en kærlighedsløs kvinna. Vem skulle skriva så till mig? Jag – i min dröm? Mystiskt!