Kisse är sjuk. Jag märkte det inte förrän jag kom hem från stan vid fem-tiden. Jag fick leta efter honom. Annars kommer han alltid för att möta mig i dörren. Han hade inte rört maten heller från i morse. Nu låg han flämtande på stolen, som är inskjuten under stora skrivbordet. Han ville inte bli klappad, han drog sig undan och ville bara vara ifred. Mycket varm och slö. Han var nog sjuk redan i morse, men det tänkte jag inte på då.
Nu har jag kommit hem från en middag hos en vän. Kisse har fått lite mjölk. Han söker mitt sällskap och vill gossa med mig. Svalare om nosen. Bra. Frisk är han inte. Kanske på bättringsvägen. Stackars min sjuka katt.

I natt regnade det. Jag tycker om att höra regnet och att vara inne samtidigt.
Idag ska jag till stan, till en tvådagars kongress med talpedagoger och logopeder. Där finns alltid ex-kollegor och ex-kurskamrater från gamla tider att prata med. Det är kul att ses igen. Och så är det föredrag att lyssna på, som ger perspektiv på att vi är många som arbetar för större kunskaper om språkutveckling på olika plan. Och ständigt kommer det nya barn som har svårigheter med tal, språk och kommunikation. Undrar vad som händer sen med barnen? Där finns alldeles för lite forskning. Klart jag är nyfiken på det. Jag skulle kunna tänka mig att forska på det och få veta om mitt jobb har haft betydelse i längden. Få veta om elevernas ofta långa och mödosamma strävanden ger ett i huvudsak bra och nöjt liv som vuxna. Jag hoppas det.