Jag ska korrekturläsa min diktbok och skriva in allt som behöver ändras så att det blir rätt stavat, kommaterat, rätta orden, rätta stycken och siduppdelningar. Alla bladen ligger på köksbordet. Jag ser dem varje dag där. Men varför kastar jag mig inte över det arbetet, när det nu äntligen har kommit så här långt? För att jag har ont i foten? För att jag behöver vila efter allt resande? För att det är för varmt? För att saknaden och längtan efter honom finns kvar och skjuter som pilar rakt in i hjärtat? Ja. Jo. Ja! JA! Allt. Och lite till. Kanske också en rädsla för hur det kommer bli. Jag stoppar väl huvudet i sanden som vanligt då. Jag kan ju skylla på vad som helst egentligen, för att slippa, fast det bara är att göra det jag ska göra och bevaka mina intressen, för att få ut en fin bok, rätt tryckt. Oavsett väder, ont eller inte, ledsen, arg, ensam eller vad som. Det här är ÅNGESTSKAPANDE! Därför!

Den SKA komma ut. Fast inte förrän i oktober. Efter bokmässan. Tja… vad är väl en bokmässa… som en bal på slottet med sin drömprins antagligen. Alldeles underbar. Men inte för mig, fast jag så gärna hade velat… suck….

”Det är ingen fraktur, det kan vara en spricka. Du får röntga foten på tisdag om du inte är bättre på måndag. Smörj in det onda med Orudis gel, ät Voltaren och Alvedon. Linda in foten i bandage. Låna en krycka, för att avlasta. Om det är en inflammation, så blir du bättre av det. Och har du en man, kan han pussa och smeka foten.”

Va? Jag trodde först att jag hörde fel…. ha ha ha… Jag bad henne skriva ut ett recept på en man, men det kunde hon inte. Inte till sig själv heller. Det var ju synd. Hon visade mig grodan hon hade fått av sina arbetskamrater, som hon skulle pussa och den skulle bli en prins. Det hade inte funkat hittills.

Jag har fått bilder från en vän från kursen i Danmark. Så här älskar jag att bada. Jag var helt lycklig här. Det är på västra Jylland, på en fantastiskt bred strand, med höga klitter, söder om Ringkà¸bing. Vågorna tar andan ur mig och slår mig till botten om jag inte är beredd. Att vara mitt i en våg är också härligt, att känna kraften och höra det öronbedövande bruset. Att tappa orienteringen och kontrollen en stund.
Det gäller att ha respekt för det manliga Vesterhavet. I det kvinnliga Kattegatt, går det lätt att vara lycklig genom att ligga på vågorna, gunga, sjunga och skratta.

Här ligger jag och solar och läser läxor på stranden i Århus. Det är ovanligt att jag blir fotograferad i Danmark. Jag brukar ju vara ensam där annars. Tja, så här ser jag ut!
Kropp, hav, sand och sol. Det är fint.

Kisse väcker mig kl 4.30. Sen är jag vaken. Skriver lite. Ser på film. Ser ut på morgonsolen. Tänker. När ska jag åka till Danmark igen? I september? Absolut! Jag bara måste!
Jag måste också sova mera. Ögonen bara faller igen. Skönt att inte behöva kämpa emot tröttheten. Bara sova lite till.