Sussilago gav mig kramar igår över nätet. Då blev jag påmind om vad jag saknar riktiga kramar, för att inte tala om kyssar! Jag har ingen att krama om naturligt här, även om jag tycker många är sympatiska. Vi känner inte varandra så nära än. Jag får krama om mig själv och klappa på mig och säga: ”Såja Dana, du klarar dig!”

Jag börjar tänka på hemresan också. Vilken väg ska jag ta? Över Fredrikshavn-Göteborg eller Grenå-Varberg eller Århus-Sjællands Odde? Planen jag hade, känns inte riktigt bra.
Jag har en reservation på Sjællandsbåten på lördag kl 10. Jag hade tänkt sova över där en natt någonstans. Men vad har jag där att göra? Jag har inte bestämt något än, med någon jag känner där. Jag vill inte vara ensam och köra omkring planlöst. Det känns inte bra just nu i alla fall. Och inte heller att köra den vägen direkt hem.
Eller ska jag söka rätt på en stenabåt och komma fram till Sverige kl 4.45 på söndag morgon? Det känns ju inte heller något vidare. Det mesta är fullbokat nu. Eftersom jag inte har bokat någon hemresa, så får jag betala extra mycket för båtresan. Och så kanske broavgiften med om jag åker över Sjælland. Hm…
Det som kändes så enkelt och lätt hemma i våras, känns nu riktigt tungt och svårt.

Jag behöver få lite guidning här. Lite känsla för vad som är rätt. Känna någon intuition. Bli ledd. Eller efterfrågad. Och jag måste komma hem söndag natt senast, till kisse. Jag kan gärna köra hem i ett streck, på söndag eftermiddag, bara jag får det bra på Sjà¦lland. Annars vet jag inte.
Jag vet inte.
Jag vet inte!
JAG VET INTE!!!

Här är jag tillsammans med fyra danska ”män”, med hjärtan av sten. Eller cement.
Det hjälper inte att jag ropar: ”Hallå” och vinkar. Det blir ingen kontakt. De bara stirrar ut mot havet. Stora! Mäktiga! Oåtkomliga! Och ändå fantastiska att se.
De finns i Esbjerg. (”Mennesket ved havet” av Svend Wiig Hansen)

Jag har låst mig ute från mitt rum. Var ska jag sova i natt? Ännu en fråga utan svar.