Idag har jag köpt mig en jysk pude. Den är gjord i Vamdrup, inte så långt härifrån. Jag stod och valde mellan den och en kudde från Ringsted på Sjælland. Klart det ska vara en jylländsk kudde som minne härifrån!
Jag får mer och mer ångest över att behöva åka hem. Jag är inte klar. Jag blir nog aldrig klar med Danmark. Detta land och detta språk finns djupt rotat i mitt hjärta. Det är bara så. Hur ska jag kunna riva upp det och släppa taget? Måste jag? En röst inom mig säger att jag måste. En annan röst säger nej, håll kvar, njut och gläds åt det som trots allt finns här för mig. Och så gör det så mycket ont då och då i hjärtat, av kärleken, som inte blev till mer än det blev. Ont! Alltid ont! Fina minnen med, visst. Men kun erindringer. Och så är jag arg också. Ilskan kommer också över mig med jämna mellanrum. Arg! Jag är riktigt arg! Vred!
Så lyssnar jag på ”Svantes viser” med Benny Andersen och Paul Dissing. Svante längtar hem. Inte jag. Han kommer inte tillbaka till Sverige. Jag gör.