Jag kan inte göra så mycket när jag inte kan gå så bra. Foten vill inte ha sko på sig. Då slipper jag klippa gräset och gå på promenad.

Jag har druckit upp det sista av danska mjölken nu och ska äta den sista sillbiten idag ihop med dansk färskpotatis och kokt (norrländskt) ägg utan snaps.

Jag har beställt och fått hem Riget I och II och Det forsømte forår på dvd. Det tog bara en dag, så låg de i brevlådan här. Snabbt jobbat! Det kan jag titta på sen, om jag törs.

Ute blommar honungsrosen Lykkefund. Fint att se den. Aïcha har jag missat blomningen på i år.
Jag längtar efter poesi att översätta eller skriva själv. Under tiden läser jag lite verser av Piet Hein. Jag köpte en liten bok ”Gyldne gruk”, på antikvariat i Århus, ihop med Ed McBain ”Kvinderne bag betjenterne på Station 87” och Tove Ditlevsens ”Vi har kun hinanden” och To som elsker hinanden”. Nu har jag ju semester och kan nöjesläsa om jag har lust.

GRine og sUK! (skratta och sucka)
Här är en GRUK! (SKRUK)

OM AT VANDRE

Det eneste fejl ved at vandre en tur
er, at vejerne altid forgrenes,
og alle de skæbner, som ligger på lur,
umuligt vil kunne forenes.

Så går man en tur, bør man splittes i to,
så ofte Ens vejbane kløftes, –
og senere mødes et sted, hvor i ro
Ens splittede skæbner kan drøftes.

Piet Hein (1905-1996)

skæbner – öden

– Mjau, vakna nu matte, och släpp ut mig till trädgården och friheten. Mitt liv är för kort att ligga inne och sova nu när vi har kommit till Paradiset. Öppna dörren NU. Jag struntar i att du varit vaken till halv 3. Jag har minsann varit inne och sovit ända sen klockan 22. MJAU, om du inte går ner med mig och släpper ut mig, så kommer jag fortsätta att trampa och gå över dig, bara så att du vet det. Det är bara så.