Så drar veckan igång. Många möten. Lönesamtal. Och träffa nya chefen. Och prata om min utbildning jag sökt till och om det finns chans till att jobba in tid på något sätt. Och om det går att vara borta fem veckor varje år. Det hoppas jag verkligen. Vad ska jag annars göra med mitt liv? Och att byta jobb igen, står inte på dagordningen.
Helst ville jag hitta en sponsor. Det skulle lösa många problem med det ekonomiska. Kanske kommer jag inte ens in på skolan heller. Det vet jag inte än. Då gäller det att stå kvar med fötterna på jorden och bara stå. Inte falla. Men andas. Att andas är viktigt. Jag glömmer det ibland.
Just idag vet jag inte så mycket om min framtid, om min väg går dit, dit eller dit. Eller finns det kanske en fjärde, en femte väg som jag inte känner till? Antagligen. Jag vet bara att mitt liv inte är andras liv. Mitt liv är inte heller länge fyllt av äktenskap, barn, villa och en yttre stabilitet, som det var förr. Livet har förändrats radikalt.
Den spänningen som jag kan känna av, med diktboken som ska ges ut, med alla beslut som ska tas av olika slag, får balans på sätt och vis av att gå till jobbet. Där har jag det oftast bra i en vardag. Jag behöver ha det bra där. Jag tror inte att jag förstår riktigt vad jag har gett mig in i. Det återstår att se.

Jag går på kyrkokonsert i Mariakyrkan i Skogås. Det är jättefint. Vacker och annorlunda kyrka. Vilsam och mest sakral musik. Dikt. A capella-sång från kören. En manlig solist. Pianospel. Musiken lägger sig som len bomull runt mitt hjärta och håller om mig.
Sedan åker jag hem och fortsätter att planera något nytt till bloggen. Idén fick jag igår kväll, tack vare en vän. Det kommer att bli jättespännande. På söndag senast kommer det att ha premiär.

James Taylor är i stan ikväll på Cirkus och jag är inte där. Å, så trist. Det får bli en annan gång.

Idag är det söndag i april igen. Det hade jag faktiskt glömt bort och inte tänkt på förrän nu. Det är annars särskilda dagar för mig. Det är det nog för alla som älskar Anne Linnet och hennes ”Söndag i april”.
Söndag i april… solen skiner. 5 grader ute just nu, klockan nio på morgonen och på uppåtgående. Jag har kommit igång med mitt ”städa i skåp och lådor”-projekt. Det är tid att få överblick, kasta sånt som stör och är i vägen, sånt som jag aldrig kommer använda igen. Eller flytta ner saker till källaren. Jag tycker mer om ordning och reda, än om oordning. Jag vill ha var sak på sin plats. En omöjlighet med andra ord. Men som huvudlinje går det ju att sträva mot.
Jag har idéer om hur jag ska göra med vissa saker. Städa i min rabatt ute, ställa ut mina stora krukor med Afrikas liljor på inglasade balkongen och hoppas att nattfrosten inte tar dem. Och rulla ut däcken till bilen idag.
Vem ska sköta om mina blommor i sommar?
Vem ska ta hand om kisse, när jag är i Danmark på sommarkursen?
Det är stora olösta problem! I det perspektivet är saker i lådor och skåp helt oviktigt.

Jag städar i mitt stora skåp med färger, kritor, papper, tyg, garn och sånt. Jag hittar gamla dikter som jag skrivit för länge sedan. Tydligen skrev jag dikter redan då, när allt i mig rann över och jag inte kunde hitta andra sätt att formulera mig på. Jag hittar också gamla bilder jag tecknat och målat för länge sedan. Världen gick miste om en konstnär i mig. Jag tycker bilderna är rätt så fina. Att rita och måla är annars inget jag har ägnat mig åt i någon större utsträckning. Jag målar bara något ibland numera, väldigt sällan, när jag bara måste få ur mig något, som visar sig i form av en bild.
Ett porträtt jag hittar, föreställer en av mina pojkvänner från för länge sedan. Jag har inte sett honom på en massa år. Jag har mejlat honom nu. Får se om han svarar.
Jag har sparat på en hel del gamla minnen. Jag har svårt att slänga bort det som hör till mitt kreativa jag.
De flesta av mina barns teckningar har jag också sparat. En dag kanske de är glada att ha bilderna kvar, som minne över en svunnen tid. Inte vet jag.

Kisse vaknar till och är glad för att jag är hemma. Riktigt sällskapssjuk. Han går över mig, fram och tillbaka och lägger sig till slut bredvid mig och spinner. Idag spinner jag med lite grann.
Ännu en vecka är lagd till handlingarna. Ännu en helg göra mina saker på. Oftast blir det ändå bara det helt triviala, städa, tvätta, diska, dammsuga. Ibland inte ens det. Ska jag börja med att ta mig en tur ut och göra några ärenden? Det är kanske lika bra det, så blir det gjort. Jag behöver vara i rörelse idag. Inte fastna framför datorn. Lilla söta kisse, jag ska inte vara borta så länge…

Idag behöver jag fundera på hur jag ska göra med bredbandet. Jag behöver skaffa ett mobilt bredband. Har ett fast som ska sägas upp. I mitt gamla liv hade någon annan fixat sånt, i mitt nya liv, får jag bestämma och göra allt själv.
Så behöver jag få däcken bytta, måste hämta sommardäcken i källaren, beställa tid på däckfirman, åka dit och sedan lägga tillbaka vinterdäcken i källaren. Om jag börjar bära däck i helgen, kommer jag kanske ihåg att fixa en tid nästa vecka. Jag måste ordna det här själv. Förr bytte någon annan däcken helt automatiskt.
Igår glömde jag för första gången i mitt liv, vad jag minns, att gå till tandläkaren. Jag hade totalt glömt bort det. Ingen fanns här att påminna mig. Å, så dumt att glömma!
Ingen frågar och tjatar på mig vad vi ska äta idag. För det finns inget vi. Faktisk så är det rätt så skönt att slippa den frågan. Jag bara pratar för mig själv och bestämmer helt själv.
Själv och själv. Jag och jag. Inget vi. Ingen annan gör det åt mig. Det är som det är. Det är bara att börja fixa med allt praktiskt. Eller börja sen. Jag har hela helgen på mig att bära däck.

Det skulle jag aldrig ha kunnat gissa. Jag trodde jag var ett vasstrå som vajar som ett rö för vinden, i sanden, i Skagen. Och en ros ibland. Men inte en echinacea, en röd rudbeckia.
Jag hittade det här testet på Karin Långström Vinges blogg. Hon hittade det i sin tur här.

Några saker händer, i mitt annars rätt så händelselösa liv.
Jag har fått en personlig inbjudan till en lunch med underhållning. Det har med jobbet att göra, men jag blev glad att få den i alla fall. Det är fint att få en personlig kontakt med någon mitt i allt jobbande. Och så följer en arbetskamrat med. Jag är glad för det med.
Så är bokomslaget klart till min diktbok. Ett steg fram. På mindre än ett dygn blev allt bestämt, och jag som behöver tänka och känna och tänka igen, blev klart stressad av detta. Det är inte så jag vill ha det, men så blev det. Hoppas nu att boken kommer sälja i minst tio miljoner exemplar. Jag behöver stålars!
Och så är det en som jag träffat genom jobbet, som jag småflirtat med, fast han är, precis som så många andra trevliga män, ihop med någon. Vi kan i alla fall känna att vi gillar varandra. Det är fint. Han visar en omsorg om mig. Det blir jag också glad av. Jag behöver sånt.

Fin kväll, att gå från danskan, genom universitetsparken, och höra koltrastarna och andra fåglar sjunga i sena skymningen. I mig sjunger det också lite, lite. En stilla sång mest.
Jag hör fåglarna. Jag ser att våren är på väg. Ljuset kommer mer och mer. Det kan jag glädjas åt, trots mitt sorgsna sinne. Det är ju ändå något.

Jag är i grunden en lat människa. Jag blir lätt uttråkad av att göra samma sak vareviga dag, vareviga vecka. Jag håller ändå fast vid vissa företeelser och relationer. Vill inte ändra på något alls ibland.
Ändå har jag fått en hel del uträttat och förändrat massor. Det är konstigt. Eller det är polariteterna som tar plats.
Nu ska jag ligga på soffan och slöa en stund. Huvudvärken är mitt sällskap. Sen ska jag åka till danskan. Jag börjar bli trött på den nu. Behöver omväxling. Något nytt. Något roligt! Och hålla kvar sånt som jag varken kan eller vill vara utan.

Fick ont i huvudet allt eftersom eftermiddagen kom. Inte bra. Inte heller bra att jag kan sätta spott i fel strupe som jag gjorde nyss. Jag andas in och plötsligt har jag satt i halsen och känner mig raspig en lång stund därefter. Det händer då och då numera. Riskorn, saliv, en brödsmula, sånt drar jag ner och får kvävningsanfall. Att komma hem till mitt tomma hus gör också ont fortfarande, fast på ett annat sätt, mer i hjärtat och i mellangärdet.
Tre trista saker får jag balansera med tre bra saker då:
Bäst av allt är nog att prata med mina danska mejlvänner när jag är hemma. Helst varje dag. Det är något med Danmark som gör något med mig.
Jag fick mejl idag från en ung kinesisk kvinna jag mötte på senaste danmarksresan i februari. Hon skriver så gulligt och jag hoppas att vi kan ses i sommar igen när jag är på sommarkursen, eller åker hem därifrån.
Jag har fått fint beröm för bilderna som jag och mina äldre elever har målat tillsammans. Det blir jag också jätteglad för. En av dem kan man se på min senaste blogg på elevhälsan.
Hm… sen då… bra saker idag… jo min son finns att chatta med varje dag med. Han är guld för mig! Visst finns det bra saker bara jag ser mig omkring. Men nu orkar jag inte se mer. Ont i huvudet, vila huvudet. Inte tänka.

Igår kväll blev jag inspirerad av en vän till att börja röja i mitt pysselrum. Jag har använt det som skräprum sedan trasslet med elementen i höstas, och ju mer jag lagt på hög där, desto mer sällan har jag gått in dit.
På bara en stund igår gjorde jag massor. Nu står det högar i hallen som ska vidare nerför trapporna, en del till källaren och en del till soprummet. Nu vill jag inte gå till jobbet. Jag vill helst fortsätta städa nu direkt och slänga gammalt onödigt skrot och få överblick i skåpen. Bli klar. Fast, det är ju så med städning och röjning, att det blir ju aldrig klart. Det finns alltid något att röja ut och städa och sortera. Tur att lusten att städa ut bara kommer ibland. Annars hade jag inte hunnit med att jobba. Där har jag förresten också ett rum att röja i. Jag började faktiskt lite i torsdags med det. Hm… är det den stora vårstädningen jag kommit igång med? Från att under en lång tid inte ha gjort något, vill jag nu göra allt! Undrar hur länge det håller i sig då? Ett halvår borde räcka.

Fasen vad jag är duktig! Igen! Stod stilla och log blitt mot fotografen en låååång stund. Sedan har jag scannat mina bilder som jag skulle och blev klar med det. Har tagit bilder av Gullefjunsäventyret. Skolan ska nog gå bra att gå till en vecka till med. Så vad nu? Inga krav. Inga måsten. Nu är jag ledig och fri. Se på Battlestar Galactica. Dricka lite gin. Äta något gott. Spela in programmet på tv2 ikväll om Gasolin och Kim Larsen. Jag blir så glad av att höra på honom!

Jag börjar dagen med att läsa läxor. Jeppe på berget, akt 1 och 2, på danska. Så duktig jag är! Skulderklapp! Jag har lite att göra innan jag ska bli fotad. Känner mig som en Top Model, fast utan den där staben bakom, som sminkar och stylar. Och jag betalar absolut inte nittiofem spänn, för att köpa ett stift med hudfärg för att täcka över den röda pricken på kinden. Den kanske fotografen kan retuschera bort sen. Fast han verkar inte vara en sån som vill dölja skavankerna, tvärtom. Jag har sett en del av hans bilder på hemsidan han har.
Det är andra gången som jag ska bli fotad. Första gången var till ett reportage i en veckotidning. Jag har tappat bort den tidningen. Förr i tiden var sånt viktigt att ha och spara för mig. Inte längre. Nu är det kanske mer upplevelserna jag sparar på. Inte resultatet. Jag gör saker och sen går jag vidare. Nå, inte alltid.
Jag har beställt båtbiljett till Danmark med, i slutet av juni åker jag på sommarkurs i Århus. Men vem tar hand om kisse? Det är inte klart än. Och han som är så gullig, snäll och kelig.