TUSEN TACK underbara och kära arbetskamrater som ordnade en personalmiddag efter arbetet idag, med god mat, kakor och överraskande lek som öppnar för samtal lång tid framöver antagligen.
TACK SJ, som skickar mina tågbiljetter med posten och som jag kan avboka 7 dagar före avresan utifall att jag skulle ångra att jag åker ensam och utan större planer, bara med en diffus längtan. Har hittills bara bestämt en sak, att äta lunch med en svensk i Köpenhamn, precis när jag kommer fram.
TACK Språktidningen, för att ni skickar ett extra nummer till mig, fast jag inte har betalat för det. Den ska jag läsa på bussen till och från jobbet här framöver.
TACK kisse, som vill vara här med mig, när jag kommer hem. Goskisse, vad skulle jag göra utan dig?
Tack för idag.

Ny vecka med nya dagar att jobba på. Jag tänker att vi kommer ännu en vecka närmare våren, även om det inte riktigt känns så. Jag längtar efter att det är ljusare när jag vaknar. Det dröjer ett tag till innan det märks skillnad.
När kommer det märkas skillnad med allt som händer i mitt yttre liv då? Jag är orolig för att jag inte kommer hinna med riktigt. Visst är det bra att få lite fart där och så behöver jag tänka på att resa långsamt.
Långsamt och snabbt. Yttre och inre liv. Balans och obalans. Polariteterna. Viktiga saker.

Idag postar jag två viktiga brev. Det ena går ner till Skåne, till förlaget. Det är ett kontrakt. Jag ska ge ut mina kärleksdikter där. Jag hoppas att det kommer att bli riktigt bra och att dikterna kommer ut i september.
Jag kan inte riktigt förstå att det äntligen ska hända något. Jag har väntat så länge på det här. Jag ser verkligen fram emot att vara med i processen att göra dikterna och sångerna till en liten bok.
Så blev det inte sen. Det var ett jävla skitförlag jag skrev kontrakt med. Så var det med det.

Det andra brevet är en ansökan till en tre veckor lång danskakurs, i Århus, i sommar. Hoppas jag kommer med. Vi är några stycken från kurserna jag gått som söker, skönt att känna några innan. Det är bra för mig att inte vara ensam hela sommaren. Jag hoppas kunna bättra på min talade danska. Visst känner jag mig orolig att göra något sånt här. Tre veckor är en lång tid borta för mig. Och så ska jag klara av studierna där med. Det är inte frågan om att ha semester. Bara lite. Jag vill gärna ta mig en tur till Esbjerg och titta på skulpturerna ”Mennesket ved havet” också.

Så två stora saker har jag framför mig. Allt började med, ja vaddå? En längtan?
Oavsett vad, just nu blir det här min väg att gå. En överväldigande känsla fyller mig, inför vad som kommer hända i närmaste framtiden. Hjärtat dunkar. Jag andas annorlunda. Jag tycker alltihop känns rätt så märkligt. Jag känner både spänning och oro.
Idag tar allt fart på allvar med två brev. Var det slutar vet jag inte. Inte med inre frid och ro just idag i alla fall. Kanske sen då.

Tänk dig att du är vilt förälskad i någon, som tyvärr inte är förälskad i dig.
Tänk dig att du får ett erbjudande att ses några timmar som vänner.
Tänk dig att du säger nej till det.
Tänk om det har varit så för mig? Jag MÅSTE vara galen! Det finns ingen annan förklaring.

Jag ska åka till Danmark! Jag ska åka till Danmark! Jag ska åka till Danmark!

Jag tror det var Annika Lantz som sa ”Duktiga flickor kan alltid göra bättre.” Jag nöjer mig med att vara duktig och så får allt bli som det blir.
Nu har jag sorterat in mina danskapapper i pärmar och fått ordning där. Härnäst ska jag hitta jobbets alla viktiga papper och göra ordning med dem. Jag säger till mig själv att jag inte får gå hem i morgon fredag om jag inte har fixat det. Jag behöver ordna med ett bra system för alla papper. Och så har jag massor av annat som ska skrivas med.
Jättebra att jag kan vara kvar på jobbet utan att behöva stressa hem till ingenting. Jobbet är verkligen min räddning i mitt liv just nu.
Frågan är om jag kan vara duktig och diska med innan kvällen tar slut. Jag undrar jag….

Jag arbetar och har ingen ork till annat. Dagarna är långa och grå. Jag kommer hem senare och senare. Och vad gör det, tänker jag. Ingen väntar på mig hemma, jo katten förstås, och jag kan lika gärna jobba. Hemma somnar jag bara på soffan. Och jag sitter manisk och energilös och surfar runt här och där.
Kanske är andra lika utled som jag på tristessen, för plötsligt visas det nakenbilder på män i bloggarna jag läser. Som om det skulle piffa upp tillvaron. Inte min i alla fall. Jag känner mig inte road alls. Tvärtom. Jag blir bara provocerad.
Jag blir påmind om det jag har stängt av, det som inte längre finns i mitt liv. Jag har ingen man och ingen kärlek. Ingenting. Jag har mig själv. Och katten. Slut.

Å, vad januari är en lång månad, kan den inte ta slut snart? Jag är så trött på den och på mörkret.
Jag vaknade inte på min bästa sida idag. Har huvudvärk och mår inte bra. Måste jobba. Kan inte vara hemma. Måste tjäna pengar och betala bilreparationen och element.
Vill hellre tänka framåt och planera lite för framtiden. Jag har en önskelista för februari:
– åka till Danmark. Men vad har jag där att göra egentligen, det är frågan. Kostar bara pengar.
– gå på spa med syrran. Det vore spännande för oss bägge.
– göra klart i badrummet, kakla klart, byta kran och sätta upp ett handfat. Behövs verkligen. Urtrista jobb.
– läsa den nya danskakursen. Jo, jag har börjat igår. Ett sätt att få utlopp för min danmarksgalenskap/nördighet.
– gå ner ett kilo.
– gå på bio.

Jag tvivlar på att något mer än danskakursen kommer hända. Jag har svårt att få saker ur händerna och bestämma mig och verkligen vilja något. Å så tråkigt allt är!

Jag tänker inte diska innan ventilationskontrollmänniskorna kommer i dag tisdag. Det får räcka med att jag tömt kattlådan, tagit undan allt vid de tre ventilerna i väggarna i kök, badrum och klädkammaren. Undrar om de kollar ventilationslisterna i fönstren med? Hm… Och så har jag skrivit en lapp om att ta av skorna.
Jag verkligen ogillar att lämna min lägenhet till främmande människor, som kommer in när jag är borta och jag har ingen kontroll alls över vad och hur de gör. Usch!
Utan kontroll är jag också med cykeln i källaren. Där har någon lämnat en massa skrot, bl a golfklubbor. De blev ett jättebra tillhygge när någon/några slog sönder alla cyklarnas baklysen. Och pumpen som satt på cykeln är också väck. Vem ska betala allt det tro? Jag röstar på golfklubbemannen. Andra alternativ är de som slog sönder och stal. Eller den som ställde upp dörren dit. I sista hand bostadsrättsföreningen som hyr ut till golfklubban.

Sånt här gör mig lite gladare: en orkidée som inte har blommat på flera år blommar, en katt som gossar med mig, musik som ger tröst.

”Hun havde læst Palle alene i verden. Han havde hørt stilheden i bogen. Bag tegningerne, bag teksten, bag bogens tilsyneladende ensomhed havde han hørt den vederkvægende stilhed i en by, hvor alt hviler.”

Peter Høeg har läst barnboken ”Palle alene i verden”. Det gör mig glad på något sätt. Han har sett och hört något i den boken, som ingen annan jag vet har gjort.
Att som Kasper Krone kunna höra inre stämningar, tonarter och vilken musik som spelas i andra vore ju fint. Nej, förresten. Jag vill nog hellre höra tystnaden.
Jag tycker mer och mer om ”Den stille pige”. I början var den himla svår att komma in i. Nu längtar jag till att sitta i bussen eller på tåget och sitta och läsa i den.
Tur att den är svårläst. Och lång. Och har små bokstäver. Då räcker den längre.

Väger 73,7 kg idag. Jättemotiverande att se en rörelse neråt, som inte är tillfällig. Promenader, tre frukter varje dag, bra mat i alla fall till lunch, börjar göra utslag. Mindre av gin och godis med. Bara lite av sånt. Viktväktarna har rätt i att ju mer jag äter av bra saker, desto mer går jag ner. Det handlar inte om att hålla igen och sluta äta. Och så att jag har börjat gå nu, när jag är utan bil.
Idag ska jag ut och gå igen, fast det är helg. Promenadvägen till skolan på vardagarna, är ingen trevlig upplevelse, med all trafik runtom, i ur och skur. Det är bara att gå för att komma fram.
Idag blir det istället en skogspromenad med fin natur, skogens ljud, dofter och gott sällskap.

Alltså, idag har jag varit i en radiostudio och pratat gamla minnen. Ursäkt 1: Faktiskt så är minnet selektivt. Konstaterande 1: Jag älskar mina barn högst av allt i världen. Det gör jag. Mina vuxna barn. Tack för att ni blev så bra! Det är möjligt att det inte kom fram riktigt i intervjun.
Jag var helt slut efteråt. Jag började direkt tänka: Vad sa jag det för? Varför sa jag inte så istället?

Käraste mina barn och alla andra, ni förstår, det går inte att beskriva något så viktigt, som hur allt är innan, under och efter ens barn flyttar hemifrån, på bara några korta minuter. Det går bara inte. Så, nu vet alla det.
Programledaren sa innan vi började att det här ska kännas roligt. Jag tyckte också att det var kul. Jag pratar gärna mer i radio, fast då vill jag ha en chans att göra om och redigera det jag säger. Inte bli så himla gråtmild och tappa rösten och andningen och allt. Det var spännande. Nu har jag en ny erfarenhet. Tack mina barn för att jag fick prata om det här. Tack min medpratare Gunnel. Tack producenten Matz och programledaren Pia. Matz tog bilden på mig. Uppvärmning innan: ”Och så vill jag hälsa till mina barn, och till mina arbetskamrater och till faster och morfar och alla jag känner och ….”
Skönt att vara hemma nu. Fredagskväll. Ska inte göra något alls.

Hur ska jag kunna sova i natt? Hur ska jag kunna göra det jag ska, utan att må illa? Hur ska jag klara mig ut ur det här?
I morgon efter klockan tolv vet jag. Jag längtar dit. Inget Här och Nu-tjafs här inte!
Eller så är Här och Nu räddningen från alla hemska fantasier. Andningen med.