Jag har tydligen lyckats pricka in 350-årsjubileet för freden i Roskilde. Den har jag ju hört talas om. Inte tänkte jag på att det faktiskt är där och då jag ska vakna upp i morgon. I Roskilde. Märkligt.
Nu får jag ta och läsa på mer om det i RoskildePosten

Så är jag på väg till Köpenhamn! Det känns stort och bra.

Jag vill liksom njuta av varenda sekund, så mycket jag kan. Det tidiga morgonljuset med månsken över Stockholm, är så vackert blått med alla ljusen. Och tänk allt som fungerar i en stad, alla gör sitt till för det. Pendeltågen går, bokaffären öppnar redan kl. 05.40 på Centralen, mitt tåg avgår i rätt tid. Och jag åker förbi min gångväg till jobbet med ett leende.
Efter en halvtimme ungefär har jag kommit tillrätta på min plats på tåget, med datorn framme och uppkopplingen klar.
*
*
Är det förresten något särskilt medvetet matchat med färgsättningen på SJ? Bilderna blev så grå och bokfärgade.
*
*
*

Här kan jag nu sitta och ladda bilderna, skriva och mejla. Himla bra! Tåget blir försenat 15-30 minuter, det vet jag redan. Ett godståg har spårat ut och tåget får köra en omväg runt på en enkelspår, förbi Vagnhärad. Det går det med.
Jag vet inte när jag skriver nästa inlägg. Kanske i Roskilde ikväll.
*
*

”Du puster min oro væk med et kys.” skrev Anne Linnet i sången På stenede veje.
Jag ska ut på stenede veje. I alla fall ut på asfalterade vägar. Jag vill också ha en kyss som blåser bort min oro. Jag är jättespänd på hur det kommer bli. Kommer jag vakna i tid, hinna med tåget, kommer tåget fram, får jag gjort allt jag vill och helst lite till?

Väntar, väntar, väntar, väntar. Nej, här finns inga kyssar. Jag får gå här med oron.

I dagarna är det fyra år sedan jag startade hemsidan och började blogga. Jag tänkte ha bloggen ungefär som Bridget Jones dagbok. Därav mina viktbloggar ibland. Hennes dagböcker blev till filmer. Tja, det kanske händer här sen då…
Söndag och vila? Inte idag. Det är en stor dag, slutmanuset till mina dikter ska skickas in. Bäst att göra det idag innan jag reser iväg. Väskan ska packas klart. Kattlådan ska bytas. Matsäck tillredas. Videon programmeras. Alarm ställas. Jag ska upp kl 4 i morgon bitti. Åh, hur kunde jag bestämma mig för att åka så tidigt? Å hå, var det biljettpriset som bestämde det? Jaså. Det verkade rimligt då, kanske inte nu.
Hur ska jag göra med bilen då? Det är en utmanande fråga. Jag behöver i alla fall starta motorn på den.

Denna sidan sundet gör mig uppmärksam på att det blåser söderöver. Jag läser vidare i Sydsvenska dagbladet att det är trafikstörningar och inställda tåg. Va!!! Nu kommer jag att hänga över trafikinformationen från SJ. Jag kommer inte göra något annat. Bara oroa mig och vänta på bättre väder och tåg som går utan stopp. Redan nu får jag veta att tåget blir försenat pga ett urspårat godståg, mitt tåg får göra en omväg där.
Heja, heja, jobba på nu, så att tåget kan gå ordentligt på måndag morgon.

Nu är det bara helgen kvar att göra en hel massa saker på, hur ska jag hinna?
Och vad gör jag? Somnar på soffan. Väntar på mejl. Trycker i mig Anthon Berg-choklad. Dricker oboy. Säkerhetskopierar bilder. Lyssnar på en gammal nyinköpt begagnad cd med Anne Linnet ”Tal till mig”. Hon spelar ikväll på Pumpehuset i Kbh och jag är inte där. Såg henne på danska nyheterna ikväll bara. Surfar runt och läser lite bloggar, bl a Jannes blågg och Mia Skäringers blogg. Hon är ihop, möjligen gift, med min kusin, Dan Fors för övrigt.
Jag har tvättat också. Och varit i kyrkan. Och det är sunt att vara trött en fredagskväll, efter en arbetsvecka. Jag får nog ta och skriva en lista med allt jag ska göra innan jag åker.
Tänk… jag ska till Danmark. Idag var jag för övrigt klädd i rött och vitt, bara för att påminna mig själv om det. Utifall att jag eller andra jag mötte idag skulle ha glömt det. Ingen risk, va!

Idag visar vågen 73,6 kg. Äntligen rör det på sig igen neråt. Jag går fortfarande mer än jag i vanliga fall brukar göra. Äter sällan kakor på jobbet. Håller igen på min gin. Äter frukt mer. Hälften grönsaker till lunch. Fortsätter jag så här väger jag ingenting om 73 månader.
Nästa delmål är att väga under 73 kg. DET är något att se fram emot!

Idag fick jag svar från Danmark att det inte gick att gå på studiebesök där jag hade tänkt nästa vecka, för de har, liksom jag, en lovvecka. Jag ger inte upp, utan mejlar till Roskilde kommun också. De jobbar och möjligen kan jag få napp där istället. Jag ska till deras kontor på måndag eftermiddag. Det vore himla trevligt att få träffa en dansk talpedagogkollega ute på fältet.
Jag ska bo på vandrarhemmet i Roskilde och centralt i Köpenhamn. Kanske kan jag gå och bada på DGI-byens simhall med. Glyptoteket ligger precis bredvid på vägen emellan. Det kan jag tänka mig att se igen. Och så åker jag till Arken och tittar på Skagenmålerierna. Kommer jag hinna åka till Louisiana med?
Två lunchträffar har jag inplanerade. Å, det ska bli både kul och spännande alltihop. Och undrar om jag kommer kunna sova ihop med andra okända på natten? Kanske de blir mest störda av mig, för jag kan snarka rätt så bra. På lördag klipper jag håret och växlar lite stålars. Och så tvätta och packa. Allt måste vara klart på söndag kväll. Ska upp tidigt på måndag morgon, kl 04.00. Snark!

Har sovit oroligt. Ska på utvecklingssamtal med chefen idag. Risken finns att min tjänst utökas och jag får då 25 % mer arbetsbelastning. Hur ska jag orka med det? Jag har arbetat förut med sån svängdörrspedagogik och jag blir varken kreativ eller hinner jobba på djupet då, med allt det som jag har att göra. Dessutom har jag till sist tappat greppet över min arbetssituation och blivit utarbetat och sjuk. Såklart jag blir orolig. Och så är lönen kopplad till prestation, ju fler elever desto högre lön, säger chefen. Ju fler elever desto sämre pedagog, säger jag.
Än så länge är inget bestämt. Men jag kommer inte få någon högre lön på många, många år. Jag är inte någon lönsam lärare. Det vill jag inte heller vara. Jag har andra mål som lärare, än att jobba med mängd.

Jag tror att jag håller på att bli sjuk. Jag har ont i lederna och benen mer än jag brukar ha. Har svårt att röra mig och komma igång på morgonen. Är helt utmattad på kvällarna. Igår gick jag hem tidigare från danskan. Kinderna blossade och jag frös. Konstiga symptom. Bara jag klarar av resten av jobbveckan, så kan jag vila hela helgen sen.
Vila och vila förresten… jag ska tvätta och packa och göra lite annat med. Viktiga saker. Nu gäller det att klara av en dag i taget. Idag. Andas. Kom ihåg att andas. Börja där. Plötsligt känner jag vad jag spänner mig. Tankar snurrar i huvudet. Bort, bort med dem! Andas mera.
Istället för att komma iväg till bussen, ligger jag kvar här i sängen och andas! Det är ok. Det går fler bussar till jobbet. Jag hinner dit ändå.

Solen skiner. Jag har haft roliga och stökiga lektioner idag i två klasser. Alltså, när många barn ska blåsa upp ballonger allihopa på en gång, blir det en massa ljud. Och sen när ett par ballonger smäller, blir det ännu mera ljud. (obs två små klasser, fem resp nio elever)
Jag hade hittat på att vi skulle sjunga Den olydiga ballongens visa. Det var en idé som jag fick i morse, när jag insåg att jag hade glömt planera lektionen. (Ibland kommer mina mest briljanta lektioner till i spontant krisläge.) Sången handlade märkligt nog om vårsol! Jag gjorde mitt bästa för att inte avslöja vad sången skulle handla om inför barnen. Det skulle de få gissa medan jag lärde dem sången, med hjälp av stavelserna, två klappar, ordet rimmar på gång, har en blå näsa, olydig, vacker som en dag… och nej inte jag! (dvs inte särskilt lätt att gissa.) Så tar jag fram gitarren. Jag säger:
– Jag ska bara ta fram min ballong.
Då stirrar barnen på mig och en av dem säger:
– Dana, det där är en gitarr!
Jag vill bita mig i tungan här. Som tur är lägger de inte ihop ett och ett. Ingen gissar att sången handlar om en ballong.
En del lektioner önskar jag skulle blivit inspelade på film. Det här var en av dem. Lektionen går inte att beskriva egentligen. Det händer massor. Jag improviserar. Jag är kreativ. Barnen får vara kreativa. Saker händer som inte går att förutse. Hur lektionen ska sluta har jag ingen aning om. Det sker det som sker. Det är liv. Det är rörelse. Det är skratt. Det är gråt. Det här ger barnen en upplevelse. Mig med.
Tur att det finns såna upplevelser och utrymme att kunna göra sånt här. Tur att det inte händer varje dag.

Å… hur kan jag vara så trött efter bara en dags arbete? Håller jag på att bli sjuk? Jag nästan gråter av utmattning. Visst, dagen var lång. Visst, jag var inte helt på mitt bästa humör. Visst, jag sa till om sånt jag kände irritation över. Jag tog mina känslor på allvar, utan att stoppa undan dem, som jag ibland kan göra. Skönt att ha bra arbetskamrater då, som lyssnar på mig utan att gå i försvar eller helst inte vill lyssna alls.
Jag tycker om dialogen. Att jag får säga hur jag känner mig. Att bli lyssnad på. Att den andra är villig att prata och vilja komma till en lösning, som är bra för oss bägge. Att vi pratar färdigt. Då blir jag tryggare och slipper samla på mig onödigt skräp, som jag gjort förr.
Det handlar inte om att ha rätt. Inte om att få min vilja igenom. Inte att hålla på någon prestige heller. Men att lyssna på min kropp och signalerna jag får och ta dem på allvar. Nästa gång är det kanske någon som behöver reda ut något med mig. Hoppas att jag kan vara lika klok då.
Så åkte jag in till stan för att gå på ett informationsmöte inför att söka till GestaltAkademins terapeututbildning. Pengar och behov av praktik är två stora stötestenar. Jag inser att jag inte kan ha bråttom med att gå utbildningen. Jag kan bara gå ett år i taget ändå. Jag behöver hinna med mig själv på vägen. Jag vill hellre vara grundlig och långsam, än snabb och ytlig. Och jag måste följa min egen inre röst, inte göra som andra gör. Pengar får inte styra. Grundligt och i min egen takt ska jag gå igenom argumenten för och emot. Jag önskar jag vore rik. Då hade allt varit enklare. Och jag ska bli gestaltterapeut ändå!

Upp och hoppa? Vad menas? För mig räcker det att gå upp och jobba. Utan särskilt mycket motstånd kommer jag upp rätt så lätt idag. Känner mig lätt sitt sinnet. Jag är helt klart påverkad av yttre händelser. En del blir gladare av sol. Jag blir också det. Och av att jag snart åker till Danmark. Om en vecka är jag på väg. Allt känns så enkelt idag. Fast det behöver det inte bli. Allt kan förändras på en sekund.
Idag jobbar jag jättesent. Och skulle behöva åka in till stan på ett informationsmöte. Hur ska jag klara det? Hinner inte gå på båda möten som jag behöver. Hm… Ett dilemma att lösa!

Jag väntar på att min dotter ska vakna, så att vi kan äta frukost tillsammans och sedan åka och handla. Hon får köra. Jag sitter bredvid.
Jag väntar på att åka till Danmark. Bara åtta dagar kvar.
Jag väntar på att något ska hända med vikten. Jag har dragit ner drastiskt på kakor, kaffebröd och gindrickande och går minst en halvtimme varje dag och äter mycket mer frukt än tidigare. Tydligen räcker inte det.
Äsch! Sluta vänta! Jag har annat att göra!

Jag söker ett billigt boende på vandrarhem i Danmark. Det är inte så lätt som jag trodde. Jag blir erbjuden eget rum för 515 DKR trots att jag är villig att dela rum för att få ner kostnaden. Skulle jag vara i ett sällskap på fyra, betalade jag 180 DKR.
Nu har jag skrivit och klagat både till Visit Denmark och till den danska vandrarhemsföreningen.
Visit Denmark skriver:
”Vandrerhjem i Danmark er nærmest et lille demokratisk eventyr: Billige, komfortable og velbeliggende med plads til både unge, voksne og ældre.”
Nej, det är dyrt för en person och odemokratiskt att inte erbjuda en bädd till samma pris till alla, oavsett resesällskap eller inte, när det är ett vandrarhem.
Vandrarhemsföreningen Danhostel skriver:
”Danhostel-vandrerhjemmene har en åben og hyggelig atmosfære, der er skabt til ferie med familie og venner.”
Ja just det, här står det i klartext att det är familjer och vänner som ska bo på deras vandrarhem. Inte ensamma. Likadant är det med Coops hotellpremie: Bo två och betala för en.
Så här är det i världen. Man ska vara två, en hel familj, resa med vänner. Inte resa ensam och vara singel. Jag blir så ARG!