Solen skiner. Jag har haft roliga och stökiga lektioner idag i två klasser. Alltså, när många barn ska blåsa upp ballonger allihopa på en gång, blir det en massa ljud. Och sen när ett par ballonger smäller, blir det ännu mera ljud. (obs två små klasser, fem resp nio elever)
Jag hade hittat på att vi skulle sjunga Den olydiga ballongens visa. Det var en idé som jag fick i morse, när jag insåg att jag hade glömt planera lektionen. (Ibland kommer mina mest briljanta lektioner till i spontant krisläge.) Sången handlade märkligt nog om vårsol! Jag gjorde mitt bästa för att inte avslöja vad sången skulle handla om inför barnen. Det skulle de få gissa medan jag lärde dem sången, med hjälp av stavelserna, två klappar, ordet rimmar på gång, har en blå näsa, olydig, vacker som en dag… och nej inte jag! (dvs inte särskilt lätt att gissa.) Så tar jag fram gitarren. Jag säger:
– Jag ska bara ta fram min ballong.
Då stirrar barnen på mig och en av dem säger:
– Dana, det där är en gitarr!
Jag vill bita mig i tungan här. Som tur är lägger de inte ihop ett och ett. Ingen gissar att sången handlar om en ballong.
En del lektioner önskar jag skulle blivit inspelade på film. Det här var en av dem. Lektionen går inte att beskriva egentligen. Det händer massor. Jag improviserar. Jag är kreativ. Barnen får vara kreativa. Saker händer som inte går att förutse. Hur lektionen ska sluta har jag ingen aning om. Det sker det som sker. Det är liv. Det är rörelse. Det är skratt. Det är gråt. Det här ger barnen en upplevelse. Mig med.
Tur att det finns såna upplevelser och utrymme att kunna göra sånt här. Tur att det inte händer varje dag.