Jag har varit glad, som jag inte har varit på lång tid, den här veckan. Jag åkte och växlade till mig danska pengar efter jobbet. Och så bytte jag lampa i ena strålkastaren på bilen. Handlade lite. Klippte håret med, helt oplanerat. Så skulle jag ta ett kort på snygga mig… och tappade nya kameran, KRASCH, i golvet. Så kan det gå. För en balans i tillvaron kanske? Inte vara för glad och nöjd. Nej.
Jag åkte till affären och köpte en ny likadan. Så, nu vet hela världen hur klumpig, slösaktig och pank jag är nu. – 4986.58 på kontot. Jag får tömma sparkontot på allt jag har nu och leva lite på kredit igen då… Tja, det är bara pengar. Jag kan väl vara glad ändå?
Imorgon åker jag på äventyr till Örebro med min danmarksvän och hälsar på en annan likadan. Det blir fint.
Glädjen över resan till Danmark glider över i oro mer och mer. Jag är orolig för att inte duga. Så är det ju också ibland. Jag känner allvaret, har lite ont i magen och tryck över bröstet. Men håret, ja det är snyggt! Och jag har en ny kamera med en tappa-i-golvet-försäkring nu. Och ett extra batteri. Himla bra!

Jag funderar över hur det kan vara att möta andra människor. Goda möten – tack och lov för dem! Och dagarna är fyllda av dem, ännu mer tack gode Gud, för det. Vad jag älskar dem!
Trista möten är…. trista. Vad kan jag göra med folk som faktiskt är rätt så ovänliga om och om igen? Som är bitska i sina kommentarer. Som inte verkar gilla mig och kanske undviker mig. Ja, så tar jag det, fast jag kanske inte skulle. Jag vill helst säga till dem: Tro inte att jag inte märker det!
Jag märker det! Jag undrar mest, hur har den människan det egentligen? Vad är det som stör? Avundsjuka? Maktspel? Osäkerhet? Rädsla? Jag har ingen aning. Jag vet bara att vi människor är komplicerade. Allt är inte lätt. Men livet blir baske mig så mycket bättre om vi får ur oss sånt där småttigt. Går i terapi eller nåt. Bearbetar det som ändå finns där under ytan. Jobbar med oss själva och slutar upp med att låta andra ta skit i onödan.

Vad med idag?
Trött! Ont i kroppen. Saknar ett hjärta att lyssna på dunket från. Och någons andning. Och värmen. Inga mejl från han, den där. Inte på lång tid. Jag får skicka kärlekssöta pling-plong-mejl till mig själv. Patetiskt! Sån är jag! Patetisk.

Nu är det tio dagar kvar tills jag åker till Danmark. Jag har börjat packa idag. Alla papper är nästan i ordning. Inte ta med för mycket saker. Vad är viktigast för att sova bra? Kläder? Datorn? Suck, den är tung och trasig i locket. Måste jag verkligen ha den med? Klarar jag mig inte utan den? Antagligen inte. Biljetter och kartor. Kommer jag hitta rätt? Annars får jag väl vara ute hela natten och irra. Eller sova ute. Jag får vara beredd på allt. Spänning blandas med oro i magen och i hela kroppen.
Med viss ambivalens har jag börjat läsa universitetets Danska II. Kommer jag orka med en danskakurs till, det ’r fr[gan. Och hur blev det s[ h’r n’r jag ska skriva_ Vad har jag gjort f;r konstigt med min dator_

Den här dikten skrev jag i våras. Sen tappade jag bort den. Nu har jag återfunnit den och gjort om den lite. Den är kanske inte riktigt klar, jag ändrar i den fortfarande, men den duger som den är, för mig. Som jag själv ändrar på mig och duger som jag är, för mig.

I WISH…      (-YOU WISH!)
Jag önskar att intervjun var över.
Jag önskar att jag inte hade behövt gå den vägen.
Och jag önskar du hade varit här och talat lugnande till mig.

Jag önskar att mitt liv hade varit annorlunda.
Jag önskar jag var både mer av mig och på samma gång också mindre.
Och jag önskar du hade blivit djupt och oåterkalleligt kär i mig, så som jag blev kär i dig.

Jag önskar jag hade fått göra allt för dig.
Jag önskar jag hade blivit älskad av dig.
Och jag önskar jag hade fått älska med dig igen och igen och igen.

Jag önskar du hade velat ta emot den kärlek jag har till dig.
Jag önskar jag hade fått sköta om din trädgård.
Och jag önskar jag hade fått gå där naken, utan att dölja den jag är.

Jag önskar jag var de tusentals instrumenten som du lyssnar och spelar på.
Det hade räckt om jag var ett enda och helt instrument.
Jag är trasig och musiken i mig har tystnat.

Igår kom jag ett steg på väg. Det var skönt. Jag räknar varje steg som ett mål eller delmål. I september har jag tio såna delmål och mål att komma fram till. Det är en händelserik månad. Undrar vad jag kan säga den sista dagen i september? Har jag fått svar på alla frågor då? Har jag nått fram till något? Lyser min framtid som en Lyckans Stjärna på himlen då? Eller längtar jag vidare till oktober då mest kanske? Antagligen.

Vad är ångestdämpande då? Inte väntan på att komma till tandläkaren och borra upp en tand i alla fall. Tvärtom. Så vad kan dämpa ångesten då? Jag räknar bort seks direkt. Och jobbet med, för jag är hemma. Jag besparar min omgivning från att umgås med mig idag. Och jag måste stå ut med mig och allt som gör ont. Suck!
Kanske ska jag fortsätta att slänga gamla papper? Det måste ju vara jättebra. Släng, släng, Bort, bort! Och kanske en whiskey innan jag går? Vad säger tandläkaren om sånt? Jag ska ta magnecyl innan. Jag har hört att bedövningen tar bättre då. Fick tre sprutor sist och ändå gjorde det, milt uttryckt, XXX ont.
Jag har klarat det förr, jag kommer säkert överleva idag med. Men just det, att jag vet på ett ungefär vad som kommer hända, gör att jag inte vill gå. Jag skulle behöva bli buren dit. Men, det skulle se väldigt dumt ut i min ålder. Bäst att gå dit på egna ben, som vanligt, om än möjligen något vinglig…

Nå, ok, det är gjort. Men inte klart. Måste dit igen. Och äta penicillin.
Jag har inga hemligheter för världen. Det är snart dags att byta blad, göra annorlunda, prova andra sätt med hemsidan och bloggen. Vad vill jag?

Jag går hem tidigare idag. Har gjort det jag måste göra där. Allt är ändå inte klart. Orkar inte mera. Kryper ner i sängen med en missbelåten deppig min och mår inte alls bra. Varje gång jag öppnat munnen idag, känns det som om jag har gnällt. Det stämmer inte helt, men känslan är sån. Och jag har gnällt också.
Kisse slickar mig på armen, det känns skönt med en sån påtaglig tröst och närhet idag, som om han bryr sig om mig då, fast det egentligen kanske är salt eller nåt han vill komma åt.
Äntligen, i morgon, ska jag till tandläkaren och borra upp tanden för tredje gången. Äntligen? Det är väl inte rätt ord att använda kanske. Men alla dagar som går, känns som ett äntligen.
Nu är det äntligen september. Och allt som blir till det bättre, har ett äntligen i sig. Jag önskar mig hela tiden framåt i tiden, varje gång jag börjar tänka. Nuet är inte alltid så himla roligt och skönt att vara i. Tanken på morgondagen och framtiden känns oftast bättre. Nu drar jag täcket över huvudet och drömmer mig bort, till bättre tider.
Jag är så naiv. Jag tror de tiderna kommer, sen.

Har jag tagit fel blå fleecetröja ute någonstans, någongång i våras? Har någon tagit på sig fel fleece hemifrån mig i somras?
Hur det nu än är med den saken, så hänger i alla fall fel mörkblå fleecetröja här hos mig.
Jag vill ha min tillbaka!
”Ge tillbaks, ge tillbaks, ge tillbaks, ge tillbaks. Ge tillbaks den till mig snart!!! ”

Huvudvärk och tandvärk! Ont i magen och nackspärr! Piller! Gå upp! Gör något! Gör slut på aj-gusti! Kom september, kom!

Veckan har gått fort. Jag har jobbat många timmar, långa dagar. Nu är det fredag och helgen stundar. Det är skönt.
Än så länge har egentligen inget omvälvande och spännande hänt. Livet är precis som vanligt. Jag märker ingen skillnad på något. Det är som det brukar vara och som om det alltid kommer att fortsätta precis så här. Rätt så trist. Och utan min närmaste, käraste vän. Utan kärlek och omsorg från honom. Tja… Han har valt sin väg. Jag letar efter min.
Aldrig mötas de två igen. Aldrig.

Istället finns njutningen att bada ett skumbad. Att ta en fredagsgin. Att bara vara ledig. Att lära känna min kamera, så att jag kan sätta in bilder på jordgubbarna jag strax ska mumsa på och bild på svamparna som jag och fyra skolbarn hittade idag på vår utedag, kantareller, Karl-Johan, citrongul slemskivling och björksopp. Hur kan man äta lömsk flugsvamp? Det förstår jag inte. Men jag går gärna ut i svampskogen i morgon igen. Det var fint att gå där idag. Länge sedan sist jag plockade svamp. Kanske kan jag få hjälp av någon att lära mig hantera nya dvd-videon? Det verkar fånigt att ha den stående där bara till prydnad.

Räkningarna är betalda och klara. Bra.
Videon/dvdn uppställd och inkopplad. Bra. (Fast jag kan inte använda den än bara.)
Kameran SKA packas upp idag. Den är ju i alla fall snyggt blå, ser jag. Bra.
Kisse ligger mätt och belåten här bredvid mig. Bra.
Det är en dag kvar på arbetsveckan, ska på utflykt hela dagen i morgon. Bra.
Mycket är bra.
Lite är inte bra. Det blir väl bättre med tiden. Om tio-tjugo år sådär…
Jag märker att jag håller andan ofta. Kanske skulle jag komma ihåg att andas mera till att börja med. Fast det är väl inte så konstigt att det är så med mig just nu. Jag är både spänd och rädd för vad som kan hända i min närmaste framtid. Jag står inför ett viktigt vägval. Och snart kommer min diktbok ut dessutom. Det glömmer jag bort emellanåt.

Missade du också den nya serien Små barn – stora rättigheter så kan du se den här på webben.

Idag är det tre veckor kvar tills jag åker till Danmark igen. Konstigt. Mitt i terminen så där. Men är längtan stor, så är den. Bra att kunna uppfylla i alla fall en längtan. Jag har flera.
Vad ska jag göra med tiden fram tills dess? Måste få tanden fixad. Dit längtar jag inte. Behöver en ny video. Suck! Sen kommer jag inte på något mer.

Jag AVSKYR verkligen att köpa nya saker och behöva ändra om i min teknikvärld:
– Nya videon är uppackad och sedan nerpackad igen. Ska bytas.
– Digitalkameran står på köksbordet, fortfarande ouppackad.
– Mobiltelefonen jag letar efter, är på utgående och finns bara som demo.
Jag är SÅ efter min tid. Det är något fel på mig. Det bara är det.

Jag har en ny känsla i kroppen. Glad-rädd.
Och så börjar en liten, liten lust spira i mig: tänk om jag skulle kakla klart i badrummet snart? Hade jag en hantlangare som kom hem och hjälpte mig och höll mig sällskap och hade energi för två, så skulle jag kanske göra det. Kanske. Jag har inte tillräckligt med vilja än. Jag behöver en drivkraft. Fast jag börjar se hur fult det ser ut i mitt badrum. Det är kanske bra att se det och inte blunda och strunta i det längre.
Videon gick sönder igår. Måste ha en ny idag helst. Jag klarar mig inte utan det. Säljer man såna fortfarande? Jag har inte gått vidare i teknikuppdateringen där.
Jag har listor, såklart! med alla tekniska manicker som finns i mitt hem. Där står vilket år sakerna köptes och hur länge de beräknas hålla. Det var en billig video, väl använd, som jag trodde skulle hålla i tre år. Den höll i sju år. Det är rätt så kul att se på listorna och minnas sakerna som funnits, alltifrån strykjärn och dammsugare till cyklar och bilar. Det går att skriva listor på allt! Några kaffebryggare finns inte längre i mitt hem. Ingen diskmaskin heller. Jag diskar numera för hand. Och ingen dricker kaffe här.