Det är faktiskt väldigt jobbigt att skriva en bok. Jag märker det nu. Jag har hållit på med ett bokprojekt i några år, vid några olika tillfällen. Så glömmer jag bort att skriva, för annat händer och blir viktigare. Lusten försvinner. Projektet läggs på hyllan. Det känns bara jobbigt och svårt och oöverkomligt.
Och nu, när jag börjar skriva igen, försvinner världen och tiden. Det är bra. Jag förstår att en författare behöver dra sig tillbaka och gå in i orden och berättelserna. Jag vet inte om jag har den förmågan. Och så blir jag trött, helt utmattad. Huvudet behöver vila. Ögon och händer med.
Det tar tid att skriva. Tiden är helt avgörande för att få ett resultat.
Jag känner igen mina svårigheter i det här. Jag börjar på olika projekt då och då och sen avslutar jag dem inte.
Boken ska inte ges ut. Men jag behöver skriva den. För min skull. Antagligen blir den aldrig klar.

Går jag in på google translate med det jag skrivit här, blir översättningen till danska inte helt rätt, men skrämmande rätt ändå:

Det er faktisk meget svært at skrive en bog. Jeg har bemærket det nu. Jeg har været i gang med en bog i nogle år, på forskellige tidspunkter. Så glemmer mig væk til at skrive, for andre hænder og bliver mere vigtigt. Incitament forsvinder. Projektet vil blive lagt på hylden. Det er bare hårde og vanskelige og uoverkommeligt.
Og nu, da jeg begynde at skrive igen, forsvinder verden og tid. Det er godt. Jeg kan forstå, at en forfatter er nødt til at trække sig tilbage og gå ind i ord og historier. Jeg ved ikke, om jeg har den evne. Og så jeg træt, helt opbrugt. Hovedet brug for hvile. Øjne og hænder med.
Det tager tid at skrive. Den tid er helt afgørende at få et resultat.
Jeg kender mine vanskeligheder med dette. Jeg vil starte på forskellige projekter nu og da og derefter jeg afslutte dem.
Bogen bør ikke gives ud. Men jeg er nødt til at skrive det. For min skyld. Sandsynligvis det aldrig bliver klart.

Just nu läser jag ur tre böcker. Jag vet inte varför. Jag är väl en orolig själ som hoppar hit och dit och har svårt att fokusera på en sak i taget. Böckerna är:
♥ ”Vi har kun hinanden” ”To som elsker hinanden” av Tove Ditlevsen.
♥ ”Fra hjerte til hjerte” Nye tolkninger af H.C. Andersens eventyr av Kathrine Lilleör.
♥ ”Under en strålende sol” av Khaled Hosseini.

Och så behöver jag städa. Och tvätta. Och äta. Och hålla mig igång. Gissa om det lyckas? Ack nej! Jag bara skriver och skriver och skriver. Det kan jag minsann fokusera på.

Hemma, ledig för helgen, efter en dag med huvudvärk och glada skratt, tack och lov. Skrattsmärta, det har jag haft de sista två dagarna.
Nu är jag hemma och har packat ihop den trasiga skivspelaren, som skickades på posten, direkt i försäljningskartongen. Så galet! Inte konstigt den gick sönder. Jag ska få en ny. Hoppas den får en extra kartong runtom med ett skyddande lager av någonting inuti.

Jag filosoferar sedan om tomhet och kärlek. Vad är tomhet? Vad finns i tomheten? Va? Kan det vara mer än tomt? Ja, det tror jag i alla fall.
Vad är det med kärlek, att inte ha någon att ge kärlek till? Jag älskar ingen man längre. Eller gör jag det? Hur vet jag det? Vad finns det för tomhet i det? Eller är det bara smärta som jag förtränger ner till tomhet? Vad finns mer i en kärlek? Och vad är det med behovet att vara behövd av någon och inte få det behovet tillfredsställt?
Jag är ensam utan någon man att älska just nu. Sån är min verklighet, och inte bara min. Det finns massor av människor som har det så, antar jag. Hur gör andra? kan jag undra.
Är jag öppen för en ny kärlek då? Nej, inte alls än. Jag måste veta mer om tomheten först och göra något med den. Sörja klart. Ungefär så.

Under tiden behöver jag hålla mig i rörelse. Ska jag verkligen börja ta bort gammalt trasigt klinker vid ytterdörren i hallen? Katten har kissat där på golvet några gånger. Jag har ju gott om tid på mig att ta bort det och lägga nytt golv där sen. Eller blir det som i badrummet, ingen ny kran köpt än, inget handfat finns, kakel saknas på delar av väggarna. Oavslutat. Precis som det med kärlekssorgen och tomheten. Aj, vilka paralleller… Fan, så jobbigt! Men bra att ta bort det gamla som är trasigt, fult och ofunktionellt, vare sig det gäller krossade kärleksdrömmar eller trasiga golv.

”Kvinden og aben” av Peter Höeg är färdigläst. Jag tyckte om boken. Fin. Annorlunda. Enklare. Överraskande flera gånger.
Vad ska jag fortsätta med nu då? Jag har tid att nöjesläsa. Jag har ett par böcker på lut. Och ja, de är skrivna på danska. Vad annars?

Mitt tandelände fortsätter. För fjärde gången har jag nu fått tanden rensad och fylld med dödsmedicin och det gör jätteont trots bedövning. Igår sprack en bit av den bort. Det var väntat. Idag gav tandläkaren upp och skickar mig vidare till specialist, där jag kan få bli sövd.
Jag orkar inte mer. Ändå står de där på rad, prövningarna. En efter en kommer de fram och visar sig på olika sätt. Jag känner mig som om jag vore i en saga och måste lyckas med tre utmaningar, för att få prinsen och halva kungariket. Och så länge som jag misslyckas med att lösa det här på ”det rätta sättet”, kommer prövningarna att fortsätta. Tre gånger trettiotre gånger, minst. Fast, det är ingen saga jag lever i. Sån är min verklighet, just nu.

Det är ingen idé att jag skriver något här om framtidsplaner i mitt liv, för det blir ändå så ofta ändrade planer. Bäst att vara i nuet och sjunka ner i mitt ingenting här hemma. Och sluta upp med att längta. Det ställer bara till det, när planer och drömmar ändras.
Så! Nu slutar jag att vara sån! Prick nu! Fint. Hoppas jag.

Det händer att jag bloggar på Elevhälsan.se.

Solen skiner. Månadens vanliga räkningar är betalda. Ska jag inte ta och passa på att handla en grej också, en sån där skivspelare som kan spela av vinyl till cd? Jo, jag vill ha! Och en ny mobiltelefon! Och en ny tvättmaskin till landet. Och en ny bärbar dator. Och få grävt klart avloppet på landet nu i oktober. Hurra, hurra! Och få det upphöjda golvet byggt på landet med, när jag ändå är igång. Hm… håller inte både startmotorn och avgasröret på att gå sönder på bilen med? Klarar de sig till jullovet kanske?
Köpa, köpa, köpa. Det är det enda jag tänker på. Och mitt liv. Vad blir det av det? Sånt tänker jag också på. Jag är kanske igång att tröstköpa saker? Men också med att göra mitt liv bättre. Det får fan i mig kosta! Saker får ersätta nära relationer. Jättebra!

Nu har jag sjungit färdigt och ligger mest och läser och ser på datorn. Funderar på viktiga frågor. Kopplar av emellanåt med att sitta framför tvn och glo. Städar lite. Tvättar lite. Diskar lite. Så här lever jag livet just nu. Långt ifrån glamouröst, spännande och kreativt. Men slött, kravlöst och lugnt.
Under tiden spelar Liverpool mot Everton och vinner med 2-0. Fint!

De som känner mig närmare, vet att jag gillar muminvärlden. Jag älskar att läsa ”Det osynliga barnet”. Jag dricker te varje dag ur mina muggar med muminbilder på. När jag behöver lite extra tröst kryper jag ner i mina muminlakan. Och ibland, som idag, sjunger jag visor från Mumindalen, som den här till exempel. Den lärde jag mig på en gestaltkurs för länge sedan.

Misans klagolåt av Tove Jansson och Erna Tauro.

En misa har jag varit i alla mina dar,
miserabel var min mamma och misären var min far,
en misa har jag varit och en misa vill jag bli;
det är så skönt att sjunka i mild melankoli.

Och om jag vore vacker och min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon som vore stor och rik
tillsända mig en ros i cellofan från en butik.

Men allting har en ända och lyckan far sin kos;
det finns för många taggar på varje liten ros.
Jag går i månens skimmer invid den svarta älv
och plockar anemoner och tänker på mig själv.

Drömmar kommer och drömmar går.
Idag fick jag brev från förläggaren att hon har ångrat sig med att ge ut mina dikter av ekonomiska orsaker. Och det är jag riktigt glad för. Jag skrev på ett kontrakt jag tyckte var dåligt redan från början, i glädjeruset över att få dikterna utgivna. Jag blev besviken flera gånger och ångrade mig senast i helgen som gick.
Jag var med rätta orolig för att dikterna inte skulle få den layout som jag skulle önskat. Jag skrev bort rätten till att vara med i processen. Puh! att förläggaren var klok nog att stoppa projektet. Jag hade annars köpt in hela upplagan och bränt den, för att slippa se mina dikter bli misshandlade.
Så kan det gå. Upp som en sol, ner som en pannkaka. Tur att det är gott med pannkaka då.
Och jag har annat att glädjas åt. Mitt liv står inte och faller med en bok. Det bestämde jag mig för redan i somras, när jag anade oråd.
Nu ska jag låta beskedet landa och verkligen känna efter vad jag känner. Jag är inte oberörd. Jag var oväntat en debuterande författare ena dagen och så plötsligt ingen författare alls i nästa.
Jag hade helst av allt önskat att en fin och vacker diktbok hade blivit utgiven lagom till bokmässan och att jag hade kunnat dela glädjen med den, tillsammans med mannen som jag skrev dikterna till. Nu finns varken han eller boken kvar i mitt liv. Han kom och han gick. Drömmen om boken och bokmässan kom och gick.
Mina dikter är fortfarande viktiga för mig. Och jag kan vara poet ändå.

Nu sitter jag på tåget igen, på väg hem från Danmark. Vad det ska bli skönt att komma hem till kisse igen. Och min säng. Och alla mina kuddar. Och till jobbet. Och till mina stackars åtta-nio blommor som inte har fått vatten på över en vecka.
Och så vill jag sova. Helst nu. Bara sova. Det vore inte så dumt alls.

Nu sitter jag på tåget och njuter av att sitta utan någon bredvid, äntligen ensam! Jag gillar inte tuggummituggande smackande människor. Inte heller doften av tuggummit, en stark doft. Det är mycket jag inte gillar märker jag. Men för ovanlighetens skull respekterar folket i den tysta avdelningen på tåget tystnaden. Och för biljettpriset, 101 kr mellan Stockholm-Helsingborg, har jag bestämt mig för att inte bry mig om sånt. Och så kommer det en och sätter sig bredvid mig… tja… inte bry sig… folk ska ha någonstans att sitta här med.
Jag är på väg, det är huvudsaken. Jag ska bli språkduschad i danska de närmaste dagarna. Hoppas jag klarar av det, det är en ny situation, att vara i språkligt underläge, för mig.
Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner mig. Är det ångest, oro eller spänning? Kan inte placera trycket över bröstet, förlamningen som brer ut sig och smärtar. Aj! Danmark är så förbundet med både glädje, längtan och smärta. Tja, det är mitt val att åka. Jag måste göra det här. För att bli fri eller mer fast, det är frågan.

Sussilago Aprilsaga hälsade på och sov över en natt hos mig. Det var fint att få träffa ännu en av mina favoritbloggare. Vi ska båda ut på äventyr och har pirr i magen. Ingen av oss bangar för det. Vi SKA iväg! Det är bara så.
Idag har jag väl gjort allt som jag behöver göra. Allt är packat och klart. Bara kisse ska ner i transportburen och min ryggsäck packas klart med dator, block och matsäck. Och så ska jag jobba fram till 12 i morgon. Det blir bra att tänka på annat än Dk, Dk, Dk.
Jag åker kanske förbi Borås. Kommer Mike dit och vinkar till mig där då?
Jag byter tåg i Göteborg. Nej, det är för kort tid att hälsa på någon där.
Jag kommer fram till Sjælland sent på kvällen, på natten antagligen. Bäst att packa ner en ficklampa med, så jag kan lysa upp min väg.
”Bättre att tända ett ljus i mörkret, än att aldrig spänna sin båge…” eller…hm… det där låter faktiskt riktigt rätt och bra.
Tja, vad mer? Inget mer.

Se så, Dana… gå upp nu! Inte sova längre! Inte sitta framför datorn och glo! Inte ladda bilder och installera bildredigeringsprogram! Nej!
Du ska packa inför resan nu. Och stryka kläder. Och städa. Inget annat!

På onsdag åker jag till Danmark. Bort. Och hem.