På väg…

Nu sitter jag på tåget och njuter av att sitta utan någon bredvid, äntligen ensam! Jag gillar inte tuggummituggande smackande människor. Inte heller doften av tuggummit, en stark doft. Det är mycket jag inte gillar märker jag. Men för ovanlighetens skull respekterar folket i den tysta avdelningen på tåget tystnaden. Och för biljettpriset, 101 kr mellan Stockholm-Helsingborg, har jag bestämt mig för att inte bry mig om sånt. Och så kommer det en och sätter sig bredvid mig… tja… inte bry sig… folk ska ha någonstans att sitta här med.
Jag är på väg, det är huvudsaken. Jag ska bli språkduschad i danska de närmaste dagarna. Hoppas jag klarar av det, det är en ny situation, att vara i språkligt underläge, för mig.
Jag kan inte riktigt beskriva hur jag känner mig. Är det ångest, oro eller spänning? Kan inte placera trycket över bröstet, förlamningen som brer ut sig och smärtar. Aj! Danmark är så förbundet med både glädje, längtan och smärta. Tja, det är mitt val att åka. Jag måste göra det här. För att bli fri eller mer fast, det är frågan.

2 svar på ”På väg…

  1. Det måste vara underbart att känna en sådan spänning och förväntan över något…

    Jag har svårt för att känna någon förväntan alls nu för tiden. Inte heller någon större oro – så det jämnar ju ut sig.

    Jag skulle aldrig kunna bli kär i någon som tuggade tuggummi eller snusade…

  2. Bäst att svara snabbt, medan jag är i uppkopplat land.
    Jo, passion är både häftigt och förtärande.
    Jag skulle inte heller tända på någon rökande, starkparfymerad, eller ofta ölluktande man.
    Sen finns det väl ingen kvar till mig alls. Jag har valt bort alla eller blivit bortvald själv. Rätt åt mig, som är så kräsen!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.