Här är tre stolta musiker som idag i kyrkan släppte en cd med sånger. Min fina körledare Mikael Fahlstedt, en fantastisk musiker, pianist och organist. Boo Egebjer som spelar saxofon som en gud. Å vad jag älskar detta instrument! Han har också skrivit Eskilsmässan, den är sååå bra! Han har gett mig ett smeknamn! Haha… Och Ann-Christine Wilund, som sjunger solo i min kyrka ibland. Hennes hemkyrka är annars Vendelsö kyrka, där jag en gång var med och sjöng Maria Magdalenas roll i Jesus Christ Superstar. Ja, det var inte igår, det var 1972.

Vad kul de har det med att sjunga och spela ihop. Jag vill också! Bara att hitta en pianist, en saxofonist, en basist, en gitarrist och en slagverkare. Så skulle jag kunna sjunga. Drömma kan jag ju! Nerver att sjunga offentligt har jag däremot inte. Att sjunga i kör är vad jag kan klara. Eller i skolan på skolavslutningar. Eller på mingel. Ungefär så. Lite blir jag inspirerad att spela in mina sånger mer. Men tja… kanske har tåget gått… Nu lyckönskar jag dessa tre och kommer lyssna på cd:n, smaka på sångerna och ta in dem i mitt system. En favorit har jag redan: Galder. Och några till.

Jag har ingen lust att skriva just nu, för jag blir så sur över hur sidan ser ut med färger som försvann och som jag inte kan återfinna. Inte får jag den hjälp jag behöver heller och jag är trött på att tjata på den som brukar hjälpa mig. Så då blir det inget skrivet.
Håll till godo med en sångtext, som jag inte hittar någon youtubeinspelning av som duger. Den kostar 12 kr att köpa på iTunes. Den är ok.
Om det börjar likna ett liv, det är jag inte säker på, men att jag lever, det gör jag. I alla fall då och då. Förutom när jag håller andan eller stänger av. Bästa stunderna är när jag är helt öppen för sinnesintrycken. Det är härligt att låta livet komma nära utan att ha någon plan. Bara att vara öppen och ta emot allt som finns omkring mig. I tacksamhet. Amen.

Det begynner å bli et liv av Ole Paus

Hvem kommer til meg når andre går bort,
hvem blir igjen?
Hvem våger se bak alt jeg har gjort,
og likevel kalle seg venn?
Hvem orker se meg som den jeg er,
og elske meg som en sønn?

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn.

Hva var løgn, hva var sant?
Hvem kan gi svar?
Jeg ble en tyv, jeg tok det jeg fant,
og gikk førde så hvem jeg var.
Jeg gjemte det jeg stjal, i hjertets svarteste dypeste brønn.

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn

Hvem venter på meg, hvem viser vei,
hvem skal gjøre meg hel?
Alt det jeg flyktet fra gjensøker meg,
som en gjemlengsel i min sjel.
Jeg ser hver tåre, hvert blikk, hvert smil, hver latter, hvert rop, hvert stønn.

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å ligne en bønn

Hvem vil ta meg inn til seg, når det blir kaldt,
hvem vil si: du er av meg – jeg elsker din sjel gjennom alt.
Hvem orker å se meg som den jeg er,
og elske meg som en sønn?

Det begynner å bli et liv dette der, det begynner å bli en bønn

Våren dröjer. Som vanligt kan den inte komma fort nog. Och sen när den är här, då tar den slut innan jag hunnit säga yxskaft. Jag köper tulpaner och annat för att behovet av blommor och vårkänsla är stort. Igår handlade jag gullvivor. De är så fina och de kan jag sätta ut i min trädgård nästa vecka.
Tänk att jag har en trädgård. Jag har nästan glömt bort det! Och snart är jag där! Och snart är sommarlivet här igen. Bara en vår kvar. Visst är det underbart! Först en vår och sen en sommar! Blommor, sol och värme. Bad och bad och bad! I år lovar jag mig själv att hoppa i spat redan första veckan uppe i Norrland. Jag minns från förra sommaren den känslan att jag badade för lite, och då var det ändå sommar och bad långt in i september. Ja, det gäller att passa på!

Vad kan jag passa på nu att göra? Se till att hostan går över. Låta byta ytterdörr. Ta fram sommardäcken. Fixa klart påskäggen till barnbarnen.
Jag har nästan alltid en massa att göra. Skriver listor med allt. Men en del saker klarar jag bara inte av själv. Att fixa till hemsidan, så att högerspalten syns överallt och i alla sökningar till exempel. Då behöver jag be om hjälp. Det är inte alltid så lätt. Men jag gör det lättare nu än förr. Ingen kan klara sig utan hjälp av andra. Inte heller jag. Jag gör dock inte alltid det som behövs. Jag gör det ”sen”. Det är uppskjutarsidan i mig som är stark. Kanske är jag som våren? Oberäknelig. Fram och tillbaka. Både kall och varm, solig, snöig och regnig. Plötsligt är jag bara här! Bäst att ta vara på tiden som är. Bäst att ta vara på mig. Nu. Ta vara på dig med i våren. Var glad!

Min samling av muminmuggar har blivit större sen 2007 och 2010. Ökar med ungefär en om året då. Jag är fortfarande glad för dem. Och nu senast glad för den jag fick av min dotter och hennes käraste. Det var Råddjuret. Som har en felknäppt rock och som samlar på knappar. Ja, jag samlar jag med. På muggar, på porslin och på bilder. Ungefär så. Jag liknar väl honom på bilden… hm… dags att göra något med mig kanske?
Nu vill jag väl mest ha tillbaka mitt lite längre hår, så jag kan sätta upp det i bak. Annars liknar jag väl både den ena och andra av mumintrollen. Alla kan nog känna igen sig i någon.
Tre av de äldsta muggarna har en svartskrapad yta. Inte vet jag varför. Har de stått i diskmaskinen förr kanske och gnagt mot varandra? Numera diskar jag dem för hand.
Nu ska jag sätta mig och titta på bilderna på muggarna. Vilka föreställer de egentligen? På Wikipedia går det att läsa om alla.

Äsch! Jag har glömt att fira att hemsidan har fyllt tio år för en dryg månad sedan. Men så är jag inte så mycket till att fira jämna år heller. Det är som det är. Tio år… tja… Jag tänkte jag skulle sluta skriva efter prick tio år, men nu är det ju kört. Jag fortsätter ett tag till då.