När jag var ung, sådär en 14-15-16, lärde jag mig sången Until it’s time for you to go.
Av vem minns jag inte. Kanske i skolan? Syrran? Benke? Jag vet att jag tyckte mycket om den. Jag har inte hört den i originalversionen vad jag minns, men här är den med Buffy Sainte Marie. Kan passa bra så här en Jungfru Marie Bebådelsedag.

Until It’s Time for You to Go
Text och musik: Buffy Sainte Marie

You’re not a dream, you’re not an angel, you’re a man
I’m not a queen, I’m a woman, take my hand
We’ll make a space in the lives that we’ve planned
And here we’ll stay, until it’s time for you to go

Yes, we’re different, worlds apart, we’re not the same
We laughed and played, at the start, like in a game
You could have stayed outside my heart, but in you came
And here you’ll stay until it’s time for you to go

Don’t ask why, don’t ask how
Don’t ask forever
Love me now

This love of mine, has no beginning, it has no end
I was an oak, now I’m a willow, now I can bend
And though I’ll never, in my life, see you again
Still I’ll stay until it’s time for you to go

Don’t ask why of me, don’t ask how of me
Don’t ask forever of me
Love me, love me now

Jaha… ikväll är jag ute på facebook och botaniserar bland gemensamma vänner. Jag hittar några jag skulle vilja ha mer kontakt med och skickar iväg en förfrågan. Sen är det upp till dem att acceptera vänförfrågan. Jag accepterar inte alla. Kanske skulle jag göra det. Ja, varför inte! Samtidigt känns det för nära med en del. Jag vill inte dela allt med alla. Det var dock mer spännande och personligt förut, numera är det mer av reklam som fyller utrymmet och är jag verkligen vän med 125 stycken där? Jag undrar jag… inte känns det så. En del gör inga inlägg där och inte alls så många som 125 visar intresse för mina inlägg. Bäst att ta det hela med en nypa salt. Dessutom, en viktig insikt: Vänskap definieras INTE av facebook. Och ändå, ibland är det värmande att vara med, så jag vill inte gå ur än i alla fall. Särskilt när jag är långt ifrån mina vänner, är det skönt att säga något på någons inlägg eller gilla någons ord eller bild, så känns det som vi är lite närmare varandra. Att visa intresse är viktigt tycker jag. Likaväl som jag vill visa intresse för andra på fb, så vill jag att andra gör det till mig.

En del inlägg blir mer uppskattade än annat. Positivism är viktigt. Att säga som det är i depp är inte uppskattat. Natur är uppskattat. Personligt om ekonomi ska man nog inte prata högt om där. Eller för mycket av något. Men barnbarn är toppen! Vi som har barnbarn vet hur viktiga de är för oss.
Resor är också väldigt populärt. Men att prata om deklaration? Nä.

Vissa saker kan vem som helst se, ens egen bild till exempel. Och annat får bara vänner se. Eller vissa nära vänner. Om man har listor. Jag har inga listor. Men några är som bekanta. Om man lägger in hundra inlägg varje dag. Då vill jag begränsa mig. Likaså kan andra begränsa mig. Jag skrev mer förut. Mycket mindre nu.
Och ändå fyller facebook. Vad kan jag missa om jag inte slänger en blick där varje morgon middag kväll natt och timme sekund och….
Vad gör jag mindre idag då? Tja, något är det. Syr och stickar och läser mindre. Men det kan ju bli mer av det sen. När jag tröttnat helt på att vara uppkopplad och inkopplad och allt sånt. För det är verkligen inte avkopplande att hålla koll på facebook. Inte alls. Tvärtom. Men kul. När det är kul!

Det kan ju inte vara fullmånens fel att jag köpte flera trikåtröjor kl 16.30 i fel storlek och måste byta i morgon och väl inte heller fullmånens fel att jag fick översvämning i badrummet när jag glömde sätta tillbaka tvättmaskinsslangen i badkaret. Också runt kl 17. Fullmåne kl 18.10. Nej, det måste vara min egen tankspriddhet, visst? Det enda som hjälper nu är att kolla in månen och yla.

Nå, den rubriken är väl en överdrift just nu då, men när barnbarnen är här och allt går på räls, då är det underbart, som i paradiset. Nu är de hemma igen och jag städar upp i rum efter rum. I morgon behöver jag ordning och reda igen för att börja en ny jobbvecka med skola, gestaltterapi och avspänningsmassage.
Solen skiner från klarblå himmel och blåsten har avtagit lite sen igår. Jag har hunnit med att gå till kyrkan en stund och till en konstutställning och har köpt en ny tavla. Den heter Drivis, men jag har nog döpt om den till Islossning. Kanske får den hänga i terapirummet eller någon annanstans. Jag har ju så svårt att hänga upp nya saker hemma. Helst skulle jag ha flyttbara krokar, så det inte skulle kännas så svårt att hänga upp nytt. Här är väggarna i betong överallt och jag har ingen större lust att ta fram slagborren och plugga hål. Jag får se hur jag löser det här. Jag har mer att hänga upp. Tre tavlor och en quilt. Oj oj, vad tänker jag på egentligen?
Nä, nu tar jag och sticker ut en stund igen. Tavlan ska hämtas. Och jag vill ha lite mer sol i fejan. Bananer och sol. Bra medicin. Snart är det sommar! Tjoho!

Ja så är det ofta i livet att medan en dörr stängs så öppnas en annan, en går och en annan kommer, jag kommer till ett ställe och har lämnat ett annat. Så är det hela tiden, med små hejsan och hejdå hela dagarna och STORA GODDAG GODDAG och ADJÖ ADJÖ emellanåt.The Beatles har skildrat det så bra i sången Hello Goodbye.
Varje dag är egentligen fyllda av dessa hej och hej då, godmorgon och godnatt. Vi tänker kanske inte bara på dem. Men de finns där. Vi är olika känsliga för förändringar. En del har svårt för små avsked hela tiden och en del blir knappt berörda ens av ett stort. Säger de. Eller de döljer kanske hur det egentligen känns. Samspelet blir lättare så.
Tack för igår käre vän, vi ses när våren blivit varmare igen. Jag längtar redan!
Och hej du bloggläsare och hej då. Till nästa gång! Hello Goodbye!

Jag har märkt då och då att jag gillar att berätta en historia. Inte så att jag hittar på och skarvar, nåja, det kan kanske hända, men jag tycker om att berätta en händelse på ett underhållande sätt. Bara de som lyssnar kan dock svara på om jag är underhållande.
För länge sen fanns det ett sånt program på tv, där författare fick berätta händelser för varandra, men om de var sanna eller inte, visste bara den som berättade. Skrönor. Något sånt skulle jag vilja vara med om.

Igår på teknikaffären, var jag med om något som skulle kunna bli en sån berättelse. Hör här!
Jag kom dit en lördag eftermiddag, ca 20 minuter innan stängningsdags. Det var ganska öde utanför. Dörren var stängd och det var mörkt innanför gliddörrarna. Jag blev osäker på om det verkligen var öppet. Ett par män var också på väg in, så jag tänkte nåja, det är nog öppet. Och det var det.
Därinne var det andra kunder, strökunder kan man säga. Ganska få i denna stora lokal. Jag letade upp var jag möjligen kunde finna den video/dvdspelaren som jag sett hemma att de skulle ha på lager och hittade ingen. Vem skulle jag nu fråga om det? Jag letade överallt, bakom hyllor i denna labyrint/serpentininredda butik. Var fanns nu försäljare? Hade de trots allt redan gått hem? De enda försäljarna jag såg var gjorda i papp. De stod uppställda här och där i naturlig storlek.
Till sist i en vindlande gång hittade jag till kassan och där bakom disken stod fyra personer och pratade med varandra. Jag undrade vad det var för affär som bara hade pappersförsäljare ute på golvet. Strax fick jag hjälp. Inte direkt. Nej, det hade nog inte passat.
Jag fick hjälp att hitta det jag ville ha. Vid en disk ute i affären slår försäljaren in uppgifter i datorn. Han erbjuder en försäkring på tre år. Jag avböjer. Han undrar vad det ska stå för namn på kvittot. Plötsligt ur min mun kommer det: ”Andersson.” Och vilket förnamn? ”Anna.”
Jag börjar känna bubbel av skratt inom mig. Busig. Men också ett allvar och en undran om vad det är för registrering av kunder de tillämpar. Jag är irriterad. Vad är det för sätt att fråga om namn? Får inte vem som helst köpa en VHS?
Jag lämnar butiken med min låda och en svajande känsla om vem som egentligen gör rätt. Jag som uppgivit ett påhittat namn eller butiken som tillämpar en registrering av namn?
Ja det är frågan. Såklart ska man inte luras. Men jag gjorde det nu. Plötsligt gör det ont i mig. Du ska inte ljuga, säger samvetet i mig. Min historia blir plötsligt skamfull. Det var inte meningen. Samtidigt så är det så här livet kan vara. Ur en till synes oväsentlig detalj, väcks något till liv i djupen. Spännande är det. Spännande att gå och handla. Inte alls odramatiskt. Som en dröm, där allt möjligt kan hända. Var det möjligen en dröm allt det här? Kanske det, kanske. Jag har ju precis vaknat.
God söndag! Sista dagen av sötebrödsdagarna. I morgon är det vardag igen. Skönt det med!

Jag har varit ledig hela veckan. Åkte till Göteborg och hälsade på släkt och vänner. Härligt att vara där utan att behöva passa tider och arbeta. Länge sen det hände där. Nu kunde jag vandra runt och lära mig hitta bättre i centrum, i Hagakvarteren och Majorna. Jag har gått och gått och gått! Även om jag var där mycket när jag var ung, så har en del förändrats. Och jag med. Jag var också ute på Blidö en sväng och åt köttbullar. Åkte en del båt med. Var på en stödkonsert för Arktis på Aftonstjärnan. Jättefint ställe. Fin musik. Lättsam stämning trots det allvarliga ämnet. Jag insåg att jag stöder Greenpeace helhjärtat. Heja, heja! Det är förskräckligt att så mycket is har försvunnit från Nordpolen.
När jag åkte hem med tåget såg jag att det skulle vara en rumikonsert på Musikaliska akademin. Jag bokade biljett och hann komma dit innan det började. Fyra devischer dansade och fem musiker spelade. Alla var från Konya, där Rumi levde och dog. Kanske åker jag dit en dag och tittar hur det ser ut där. Vem vet? Dessutom var det en som målade på kakel och en som skrev kalligrafi. Det skulle jag också vilja lära mig. Jag tycker ju om konstarten handstil. Öga-hand-koordinationen är viktig i allt konstnärligt skapande. Alternativt öga-fot.
Idag söndag blir det skridskoåkning i ishallen. Det får avsluta sportlovsveckan. Sätter in bilder sen. Nu ska jag sova.