Nya kyrkoherden i församlingen sa igår, söndagen 16 februari, att lyckan inte finns i saker. Jag håller med. Jag kan gå i affärer och tro att jag kanske blir lycklig eller lyckligare av att handla något nytt. När jag kommer hem igen, märker jag att sakerna bara är ett substitut, en dimridå, en saknad för något jag vill fylla tomrummet med.
Kyrkoherden sa, klok man, att lycka är att vara tillsammans med människor som man älskar. Läs det igen: Att vara tillsammans med människor som du älskar och som älskar dig, det är lycka. Det är sann lycka. Inget annat.
Så dagens ord blir alltså: Sök din lycka och finn den ibland människor du älskar, precis som de är och som älskar dig, precis som du är.
Ingen är perfekt. Tur det. Det skulle inte finnas lycka i världen om det bara fanns perfekta människor. Lyckan finns, där det finns kärlek.

Alla hjärtans dag är en dag som kan plåga oss alla som inte har någon hjärtans kär. Att bli sedd och bekräftad, få blommor och äta middag ihop med någon är viktiga saker. Att ha någon att uppvakta. Inte alltid så lätt att ta steget och visa kärlek till andra för en del. För mig. Det är en ömsesidig svårighet i vissa fall.
Men här är ett hjärta fyllt av ljus till alla mina kära. Till dig!

Hjäääälp! Jag drunknar i allt som behöver ordnas och göras och fixas och donas med! Det är som ett dominospel. En bänk ska bort. Den är trasig i ett benpar. Jag har en annan likadan bänk som ska vara kvar, med ful ovansida. Den ska bort, benparet bytas och den andra in. Ovanpå är en bokhylla full med saker som ska rensas. Ovanpå den plastlådor med grejor till bygge och sladdar. De ska vara kvar.
Jag har massor av teknska prylar som ska rensas ut och förvaras och lådor ska sparas. Var finns den platsen? Något måste bort. Något? Massor måste bort.
Tre lådor med porslin från sommarens kategoriseringsarbete ska plockas tillbaka och in i skåpen igen. Var finns den platsen nu? Borta!
Och leksaker från lekarbetet jag brukar ha i skolan är här hemma, till glädje för barnbarnen, för jag har inget lekarbete på jobbet just nu. Källarförrådet bågnar av skolsaker nu. Finns inte plats för en enda pryl till där.
Det ena är beroende av det andra. Herregud vad mycket pryar! Jag behöver inget mer alls. Bara nya mattor på flera ställen. Vad är det med mig egentligen?
Och säg, vad ska jag börja att ordna med?
Nästa år är det stambyte. Då ska jag packa ihop allt igen. Ska jag vänta tills dess? Neeeeeej! Då har jag redan drunknat i så fall. Flytta om och släng. Nu! Räcker det med en dag till det här? Antagligen inte, eftersom jag sitter här och skriver nu. Knas alltihop. Var är livet någonstans? Borta? Eller så sitter jag mitt i det.

Länge sen jag skrev här… Jag tycker om orden i rubriken. Det är också en boktitel. Ed MacBain skrev den boken i en serie om poliser i 87:e distriktet. Jag läste dem mycket för länge sen. Long time no see.
Numera gör jag annat. Ingen tid för deckare. Det känns som jag har läst precis så många deckare som får plats i hela min livstid. Om det nu finns ett sånt mått. Jag är totalt ointresserad av den ”nya” tidens deckare och intriger. Jag vet ingenting om dem. De må vara hur spännande som helst. Jag är ointresserad. Livets mysterier intresserar mig mer.
Ett av de mysterierna är hur jag så kategoriserat planerar vad jag ska göra och sen inte utför det. Det är verkligen konstigt. Samtidigt som andra människor tror att jag är så himla praktiskt lagd och alltid är igång. No, no, no!
Ett annat mysterium är hur barnen i skolan ska kunna lära sig vad matematik är bra för, när liksom grunden i tillvaron inte längre går att räkna ut med pengar i vardagsmatematiken. Barnen får ingen veckopeng. Ett så gammalt otidsenligt ord förresten: veckopeng. Föräldrarna betalar med kort och har inga kontanter hemma. Å så trist! Jag minns glädjen över att räkna ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och kronor. Det var verkligen matte! Och skolan som vi hade, som är borta nu, den ledde alla Pisaundersökningar i världen. Skolan då, är som en mördad figur i en deckare. Kommer aldrig mer igen.
Ett till mysterium: Varför finns det inte stöd att låna i ishallen till alla de nya små skridskoåkarna? Jag tog med min pappas gamla träpall till ishallen igår och den var hårdvaluta, både för små och lite större barn. En del ville byta till sig den. En kille tog den helt sonika. Jag protesterade och blev bemött av en otrevlig liten röst som sa:
– Den är ju inte din!
Jo, du! (du lilla ouppfostrade valp!) Den är min och du behöver få lära dig att fråga fint, innan du tar andras saker. Sån var min första reaktion. Att inte bli trodd skapar känslor, också hos en gammal tant som jag.
Denna attityd, kaxighet och otrevlighet, var kommer den ifrån och vart har trevligheten och artigheten tagit vägen? Också ett mysterium. Jodå, den finns också, men en del barn, (och vuxna för den delen) saknar det där sociala kittet som behövs i samvaron med varandra. Glada och nöjda barn har inte den attityden. Ledsna och missnöjda barn kan ha den, mer än nog. Barnen verkar sakna tillit.
Ordet tack är undervärderat sedan lång tid tillbaka. Jag minns en tant i tobaksaffären som kunde använda ordet tack till massor av betydelser, med en varierande intonation.
– Tack? (Vad önskas?)
– Tack! (Ja det ska jag ordna!)
– Tack? (Något mer?)
– Tack, det blir fem kronor, tack!
– Tack, tack!
– Tack och adjö!
Hon var verkligen tackets mästare! Vart tog hon och hennes likar vägen? Ett mysterium!
Jag uppskattar det lilla ordet tack. Och här ska du få det av mig:
TACK! Tack, tack! Tusen tack! Tack för att du finns!