Länge sen jag skrev här… Jag tycker om orden i rubriken. Det är också en boktitel. Ed MacBain skrev den boken i en serie om poliser i 87:e distriktet. Jag läste dem mycket för länge sen. Long time no see.
Numera gör jag annat. Ingen tid för deckare. Det känns som jag har läst precis så många deckare som får plats i hela min livstid. Om det nu finns ett sånt mått. Jag är totalt ointresserad av den ”nya” tidens deckare och intriger. Jag vet ingenting om dem. De må vara hur spännande som helst. Jag är ointresserad. Livets mysterier intresserar mig mer.
Ett av de mysterierna är hur jag så kategoriserat planerar vad jag ska göra och sen inte utför det. Det är verkligen konstigt. Samtidigt som andra människor tror att jag är så himla praktiskt lagd och alltid är igång. No, no, no!
Ett annat mysterium är hur barnen i skolan ska kunna lära sig vad matematik är bra för, när liksom grunden i tillvaron inte längre går att räkna ut med pengar i vardagsmatematiken. Barnen får ingen veckopeng. Ett så gammalt otidsenligt ord förresten: veckopeng. Föräldrarna betalar med kort och har inga kontanter hemma. Å så trist! Jag minns glädjen över att räkna ettöringar, tvåöringar, femöringar, tioöringar, tjugofemöringar, femtioöringar och kronor. Det var verkligen matte! Och skolan som vi hade, som är borta nu, den ledde alla Pisaundersökningar i världen. Skolan då, är som en mördad figur i en deckare. Kommer aldrig mer igen.
Ett till mysterium: Varför finns det inte stöd att låna i ishallen till alla de nya små skridskoåkarna? Jag tog med min pappas gamla träpall till ishallen igår och den var hårdvaluta, både för små och lite större barn. En del ville byta till sig den. En kille tog den helt sonika. Jag protesterade och blev bemött av en otrevlig liten röst som sa:
– Den är ju inte din!
Jo, du! (du lilla ouppfostrade valp!) Den är min och du behöver få lära dig att fråga fint, innan du tar andras saker. Sån var min första reaktion. Att inte bli trodd skapar känslor, också hos en gammal tant som jag.
Denna attityd, kaxighet och otrevlighet, var kommer den ifrån och vart har trevligheten och artigheten tagit vägen? Också ett mysterium. Jodå, den finns också, men en del barn, (och vuxna för den delen) saknar det där sociala kittet som behövs i samvaron med varandra. Glada och nöjda barn har inte den attityden. Ledsna och missnöjda barn kan ha den, mer än nog. Barnen verkar sakna tillit.
Ordet tack är undervärderat sedan lång tid tillbaka. Jag minns en tant i tobaksaffären som kunde använda ordet tack till massor av betydelser, med en varierande intonation.
– Tack? (Vad önskas?)
– Tack! (Ja det ska jag ordna!)
– Tack? (Något mer?)
– Tack, det blir fem kronor, tack!
– Tack, tack!
– Tack och adjö!
Hon var verkligen tackets mästare! Vart tog hon och hennes likar vägen? Ett mysterium!
Jag uppskattar det lilla ordet tack. Och här ska du få det av mig:
TACK! Tack, tack! Tusen tack! Tack för att du finns!