Micke är hemma! för sommarlov och semester.
Skivspelaren är inkopplad och står på sin nya hylla! Jag kan nu lyssna på mina gamla vinyler.
Det är faktiskt bättre än bra alltihop.

Jag har en egen censur för vad jag skriver. Allt jag skriver och känner och tänker kommer inte till bloggen. Såklart inte. Ibland behöver jag bara formulera mina tankar. Ibland ser jag snart vad trist jag skrivit. För mycket. För personligt. Antingen tar jag bort allt och börjar om. Eller så sparar jag det i ett utkast och tittar på det en annan gång. Då känns det oftast inte likadant, fast grundkänslan är kanske lika.
Jag saknar en riktig vän, en kärlek, att dela det mesta med. Jag tror att alla har en sån. Sin man, sin kvinna, ja, sin allra käraste, den bästa vännen. Jag saknar det mycket. Och jag har ändå haft det bra. I större delen av mitt vuxna liv har jag haft en sån. Kanske är det därför jag saknar det ännu mer nu. I ömsesidigheten. Att vara någon annans bästa vän. Att få vara viktig för någon. Att ha någon där att kramas med och älska och vara trygg med. Är det värt priset, för att sedan känna smärtan i att skiljas? Jag vet inte.
Ska det här gå igenom censuren? Äsch, nej, inte på det här. Så här är det bara. Men det jag skrev innan det här, är borta för vinden eller sparat i ett utkast.

06.30. Dags att vakna. Vill inte. Trött. Ont! Kroppen säger nej. Vill sova! Sju arbetsdagar till. Sedan sommarlov.

Jag vet inte alltid hur det kommer sig att jag är som jag är. Jag kan ha planer: ”Det här ska jag göra idag, sen.” Då vet jag med stor säkerhet att jag inte gör det. Så det gäller att inte utlova något, inte komma med löften om något som handlar om vad jag ska göra. Istället får jag hitta omvägar att gå, som katten runt het gröt, som gör att jag lurar mig själv till att arbeta med det praktiska. Eller lova mig en belöning. Eller ha en press på mig att göra det för att andra ska komma och det blir en yttre anledning till att jag gör det. Eller ha en lista på saker som inte tar för lång tid att göra, eller är omständliga. Då går det lättare att bli klar.
Att kakla, att foga, att måla, att förbereda, sortera papper, det som tar tid och energi, det har jag så svårt att komma igång med. Sen blir det gjort på ett par timmar, det vet jag ju. Men hur det kommer sig att jag sällan numera kommer dit, det vet jag inte.
Kanske hade jag det lättare förr när jag var gift. Då var vi två om sakerna. Han kunde avsluta det sista åt mig. Det hände ofta. Jag kunde kratta, men att ta bort högarna sen, var svårt för mig. Nu finns ingen som knyter ihop säcken och avslutar, det får jag göra själv. Kanske är det därför jag inte börjar.
Något i det här är viktigt. Det handlar om ett motstånd. Om vad som är i förgrunden. Om energicirkeln. Det vill jag faktiskt ha som en arbetspunkt. Undrar om jag kommer dit då, till slutet, så jag förstår vad som händer? Det är en paradox i det hela märker jag.
Idag har jag extra ont. Då slipper jag göra något alls.

Så kan jag klappa mig själv på axeln och säga till mig själv att jag är duktig! Hyllan är på plats. Skivspelaren står på den, dock inte inkopplad. Pysselrummet är hyfsat städat och balkongen med. Något har jag gjort i alla fall. Skönt.
Nu väntar fotboll Sverige-Danmark. Matchen slutar med vinst till…. ja, vilka vinner? Danmark såklart, med 1-0.
Och medan jag ändå är igång och det är lördagskväll, frostar jag av frysen. Äntligen!
Va, en lördagskväll? Ja. Det gäller att använda tiden väl. (obs, ironi)

Jag har berg att ta mig över. Börja städa. Hänga upp hylla. Göra klart. Det är utmaningar för mig. Hur ska jag bära mig åt? Det är bara att börja. Det är svårast. I rörelsen kommer känslorna i gång. Måste stå ut med det, för jag står inte ut med att ha det som jag har det hemma längre.
Det är det enda jag vet just nu.

Nu har jag jobbat en vecka igen och igår var det studentuppvaktning för min brorsson. Puh! Kan jag ha sovmorgon nu? Icke! Vaknar samma tid som nästan alltid. Det tar några dagar innan kroppen ställer om sina sovtider, så jag får vänta till sommarlovet med att sova länge.
Danmarks grundlagsdag har varit. Såklart fanns det danska flaggor på personalrummet och jag sjöng Det er et yndigt land för mig själv och lyssnade på en instrumentalupplaga av den från Youtube.
Men vad är detta med Spotify? Jag såg något av det hos brorsan igår. Helt fantastiskt att få musiken spelad så där rätt ut. Undrar om jag skulle kunna ha det med, om mitt tunna bredband kan klara det. Antagligen inte.
Sen drömde jag en absurd dröm om Oscar I. Jag var med i en teaterpjäs, skulle jobba på ett slott och ett hotell och kisse skulle få följa med och jag bytte liv totalt. Mycket att packa.
Och så är det också i mitt vanliga liv. Jag ska packa trunken, byta liv och åka hit och dit. Och kisse är med litegrann på det. Men jag ska inte spela teater och se en utpressare bli skjuten och resa till Mallorca i december, på kurs.

Jag har undrat hur det skulle vara att få svar på en hälsning från en av mina största idoler. Nu vet jag. Det känns HELT FANTASTISKT BRA!!!!
Och så vet jag hur det är att vara så överväldigande glad och vara nära både skratt och gråt, att inte ha någon nära mig att berätta det för, som känner mig och vet hur galen jag är i just denna personen. Det kändes helt enkelt JÄTTETRIST, ända tills mina barn svarade i telefon och jag fick berätta det för dem. Då blev jag glad igen.
Undrar om jag kommer kunna sova i natt då. Antagligen inte.

NU har jag beställt tryckning av boken, på Danagårds Grafiska. Gissa varför? Jo, de verkar bäst! Det har väl inget med namnet att göra va… eller… Och så är de väldigt trevliga.
Det går framåt, ett steg i taget, sakta och säkert. Säkert förresten? Ingenting är säkert. Men så säkert det kan bli. Jag har god tid i sommar på mig att ordna med layout och korrektur. Skönt. Nu kan jag koppla av resten av kvällen. Det behöver jag! Andas. Och läsa.

Jag åker hem från kvällsinformationen om enskilda firmor, på skattehuset. Visst hade det varit roligt om jag kunde dela allt det här bokförlagandet med någon som jag älskade dybt og vildt. Men så är det inte. Jag är ensam, ensam, ensam om det. Och hör sen!