Löften.

Jag vet inte alltid hur det kommer sig att jag är som jag är. Jag kan ha planer: “Det här ska jag göra idag, sen.” Då vet jag med stor säkerhet att jag inte gör det. Så det gäller att inte utlova något, inte komma med löften om något som handlar om vad jag ska göra. Istället får jag hitta omvägar att gå, som katten runt het gröt, som gör att jag lurar mig själv till att arbeta med det praktiska. Eller lova mig en belöning. Eller ha en press på mig att göra det för att andra ska komma och det blir en yttre anledning till att jag gör det. Eller ha en lista på saker som inte tar för lång tid att göra, eller är omständliga. Då går det lättare att bli klar.
Att kakla, att foga, att måla, att förbereda, sortera papper, det som tar tid och energi, det har jag så svårt att komma igång med. Sen blir det gjort på ett par timmar, det vet jag ju. Men hur det kommer sig att jag sällan numera kommer dit, det vet jag inte.
Kanske hade jag det lättare förr när jag var gift. Då var vi två om sakerna. Han kunde avsluta det sista åt mig. Det hände ofta. Jag kunde kratta, men att ta bort högarna sen, var svårt för mig. Nu finns ingen som knyter ihop säcken och avslutar, det får jag göra själv. Kanske är det därför jag inte börjar.
Något i det här är viktigt. Det handlar om ett motstånd. Om vad som är i förgrunden. Om energicirkeln. Det vill jag faktiskt ha som en arbetspunkt. Undrar om jag kommer dit då, till slutet, så jag förstår vad som händer? Det är en paradox i det hela märker jag.
Idag har jag extra ont. Då slipper jag göra något alls.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.