Jag har en egen censur för vad jag skriver. Allt jag skriver och känner och tänker kommer inte till bloggen. Såklart inte. Ibland behöver jag bara formulera mina tankar. Ibland ser jag snart vad trist jag skrivit. För mycket. För personligt. Antingen tar jag bort allt och börjar om. Eller så sparar jag det i ett utkast och tittar på det en annan gång. Då känns det oftast inte likadant, fast grundkänslan är kanske lika.
Jag saknar en riktig vän, en kärlek, att dela det mesta med. Jag tror att alla har en sån. Sin man, sin kvinna, ja, sin allra käraste, den bästa vännen. Jag saknar det mycket. Och jag har ändå haft det bra. I större delen av mitt vuxna liv har jag haft en sån. Kanske är det därför jag saknar det ännu mer nu. I ömsesidigheten. Att vara någon annans bästa vän. Att få vara viktig för någon. Att ha någon där att kramas med och älska och vara trygg med. Är det värt priset, för att sedan känna smärtan i att skiljas? Jag vet inte.
Ska det här gå igenom censuren? Äsch, nej, inte på det här. Så här är det bara. Men det jag skrev innan det här, är borta för vinden eller sparat i ett utkast.