Morgon. Sol. Sopbilsljud. Fågelkvitter. Trött.
Datorn susar. Sängvärme. Vind i tallarna. Grus i ögonen. Trött.
Stel i nacken. Gäsp! Trött.
Ser på klockan. Dags att vakna. Gå till jobbet.
Tankar snurrar. Dunk i huvet. Ögon kliar. Gäspar. Trött.

Idag är jag bara trött. Lång dag på jobbet, med svängningar från djupa, svåra saker till ytliga och enkla ting. Och jag är så trött. Veckan har varit svår på olika sätt och det tar på mig. Jag är lättirriterad. Jag är ledsen. Jag oroar mig för framtiden. Vem tar hand om kisse, när jag åker på sommarkurs? Kommer jag kunna åka på den eller måste jag ge återbud? Jag blir så besviken. Jag har inte lärt mig att hantera besvikelser. Går det? har jag ofta undrat. Jag har fortfarande så mycket att lära mig.
Nu ska jag bädda ner mig i soffan, se på tv ett tag och inte bry mig så mycket om någonting. Det är min egen flykt från världen. Kan ge tröst för stunden. Sen somnar jag väl tidigt med. För jag är trött. Skönt att vila då.

Fotbollsmatchen igår mellan Liverpool – Chelsea slutade så trist att det bara var att stänga av tvn och gå och lägga sig och dra täcket över huvudet. Han som gjorde självmålet i sista få sekunderna av tilläggstiden, har det säkert svårt nu. Returmatchen går på valborgsmässoafton. Fotboll är en allvarlig sak.

Kort dag i skolan idag. Bra. Det kan jag nog klara. Jag behöver komma hem tidigt och läsa en lång dansk novell. Jag har börjat skjuta upp danskaläxorna till sista stund. Betyder det kanske att jag har börjat göra annat på helgerna? Eller att jag börjar tröttna på att plugga och vara duktig? Eller att jag bara tappar lusten efter ett tag och behöver omväxling?
Vill hellre ha inspiration och dikta. Vill åka bort. Vill vara rik. Vill ha kärlek. Vill veta om framtiden. Speciellt det sista. Väntar på viktiga besked. När får jag veta mer?

Så drar veckan igång. Många möten. Lönesamtal. Och träffa nya chefen. Och prata om min utbildning jag sökt till och om det finns chans till att jobba in tid på något sätt. Och om det går att vara borta fem veckor varje år. Det hoppas jag verkligen. Vad ska jag annars göra med mitt liv? Och att byta jobb igen, står inte på dagordningen.
Helst ville jag hitta en sponsor. Det skulle lösa många problem med det ekonomiska. Kanske kommer jag inte ens in på skolan heller. Det vet jag inte än. Då gäller det att stå kvar med fötterna på jorden och bara stå. Inte falla. Men andas. Att andas är viktigt. Jag glömmer det ibland.
Just idag vet jag inte så mycket om min framtid, om min väg går dit, dit eller dit. Eller finns det kanske en fjärde, en femte väg som jag inte känner till? Antagligen. Jag vet bara att mitt liv inte är andras liv. Mitt liv är inte heller länge fyllt av äktenskap, barn, villa och en yttre stabilitet, som det var förr. Livet har förändrats radikalt.
Den spänningen som jag kan känna av, med diktboken som ska ges ut, med alla beslut som ska tas av olika slag, får balans på sätt och vis av att gå till jobbet. Där har jag det oftast bra i en vardag. Jag behöver ha det bra där. Jag tror inte att jag förstår riktigt vad jag har gett mig in i. Det återstår att se.

Jag går på kyrkokonsert i Mariakyrkan i Skogås. Det är jättefint. Vacker och annorlunda kyrka. Vilsam och mest sakral musik. Dikt. A capella-sång från kören. En manlig solist. Pianospel. Musiken lägger sig som len bomull runt mitt hjärta och håller om mig.
Sedan åker jag hem och fortsätter att planera något nytt till bloggen. Idén fick jag igår kväll, tack vare en vän. Det kommer att bli jättespännande. På söndag senast kommer det att ha premiär.

James Taylor är i stan ikväll på Cirkus och jag är inte där. Å, så trist. Det får bli en annan gång.

Idag är det söndag i april igen. Det hade jag faktiskt glömt bort och inte tänkt på förrän nu. Det är annars särskilda dagar för mig. Det är det nog för alla som älskar Anne Linnet och hennes ”Söndag i april”.
Söndag i april… solen skiner. 5 grader ute just nu, klockan nio på morgonen och på uppåtgående. Jag har kommit igång med mitt ”städa i skåp och lådor”-projekt. Det är tid att få överblick, kasta sånt som stör och är i vägen, sånt som jag aldrig kommer använda igen. Eller flytta ner saker till källaren. Jag tycker mer om ordning och reda, än om oordning. Jag vill ha var sak på sin plats. En omöjlighet med andra ord. Men som huvudlinje går det ju att sträva mot.
Jag har idéer om hur jag ska göra med vissa saker. Städa i min rabatt ute, ställa ut mina stora krukor med Afrikas liljor på inglasade balkongen och hoppas att nattfrosten inte tar dem. Och rulla ut däcken till bilen idag.
Vem ska sköta om mina blommor i sommar?
Vem ska ta hand om kisse, när jag är i Danmark på sommarkursen?
Det är stora olösta problem! I det perspektivet är saker i lådor och skåp helt oviktigt.

Jag städar i mitt stora skåp med färger, kritor, papper, tyg, garn och sånt. Jag hittar gamla dikter som jag skrivit för länge sedan. Tydligen skrev jag dikter redan då, när allt i mig rann över och jag inte kunde hitta andra sätt att formulera mig på. Jag hittar också gamla bilder jag tecknat och målat för länge sedan. Världen gick miste om en konstnär i mig. Jag tycker bilderna är rätt så fina. Att rita och måla är annars inget jag har ägnat mig åt i någon större utsträckning. Jag målar bara något ibland numera, väldigt sällan, när jag bara måste få ur mig något, som visar sig i form av en bild.
Ett porträtt jag hittar, föreställer en av mina pojkvänner från för länge sedan. Jag har inte sett honom på en massa år. Jag har mejlat honom nu. Får se om han svarar.
Jag har sparat på en hel del gamla minnen. Jag har svårt att slänga bort det som hör till mitt kreativa jag.
De flesta av mina barns teckningar har jag också sparat. En dag kanske de är glada att ha bilderna kvar, som minne över en svunnen tid. Inte vet jag.

Kisse vaknar till och är glad för att jag är hemma. Riktigt sällskapssjuk. Han går över mig, fram och tillbaka och lägger sig till slut bredvid mig och spinner. Idag spinner jag med lite grann.
Ännu en vecka är lagd till handlingarna. Ännu en helg göra mina saker på. Oftast blir det ändå bara det helt triviala, städa, tvätta, diska, dammsuga. Ibland inte ens det. Ska jag börja med att ta mig en tur ut och göra några ärenden? Det är kanske lika bra det, så blir det gjort. Jag behöver vara i rörelse idag. Inte fastna framför datorn. Lilla söta kisse, jag ska inte vara borta så länge…

Idag behöver jag fundera på hur jag ska göra med bredbandet. Jag behöver skaffa ett mobilt bredband. Har ett fast som ska sägas upp. I mitt gamla liv hade någon annan fixat sånt, i mitt nya liv, får jag bestämma och göra allt själv.
Så behöver jag få däcken bytta, måste hämta sommardäcken i källaren, beställa tid på däckfirman, åka dit och sedan lägga tillbaka vinterdäcken i källaren. Om jag börjar bära däck i helgen, kommer jag kanske ihåg att fixa en tid nästa vecka. Jag måste ordna det här själv. Förr bytte någon annan däcken helt automatiskt.
Igår glömde jag för första gången i mitt liv, vad jag minns, att gå till tandläkaren. Jag hade totalt glömt bort det. Ingen fanns här att påminna mig. Å, så dumt att glömma!
Ingen frågar och tjatar på mig vad vi ska äta idag. För det finns inget vi. Faktisk så är det rätt så skönt att slippa den frågan. Jag bara pratar för mig själv och bestämmer helt själv.
Själv och själv. Jag och jag. Inget vi. Ingen annan gör det åt mig. Det är som det är. Det är bara att börja fixa med allt praktiskt. Eller börja sen. Jag har hela helgen på mig att bära däck.

Det skulle jag aldrig ha kunnat gissa. Jag trodde jag var ett vasstrå som vajar som ett rö för vinden, i sanden, i Skagen. Och en ros ibland. Men inte en echinacea, en röd rudbeckia.
Jag hittade det här testet på Karin Långström Vinges blogg. Hon hittade det i sin tur här.

Några saker händer, i mitt annars rätt så händelselösa liv.
Jag har fått en personlig inbjudan till en lunch med underhållning. Det har med jobbet att göra, men jag blev glad att få den i alla fall. Det är fint att få en personlig kontakt med någon mitt i allt jobbande. Och så följer en arbetskamrat med. Jag är glad för det med.
Så är bokomslaget klart till min diktbok. Ett steg fram. På mindre än ett dygn blev allt bestämt, och jag som behöver tänka och känna och tänka igen, blev klart stressad av detta. Det är inte så jag vill ha det, men så blev det. Hoppas nu att boken kommer sälja i minst tio miljoner exemplar. Jag behöver stålars!
Och så är det en som jag träffat genom jobbet, som jag småflirtat med, fast han är, precis som så många andra trevliga män, ihop med någon. Vi kan i alla fall känna att vi gillar varandra. Det är fint. Han visar en omsorg om mig. Det blir jag också glad av. Jag behöver sånt.