Jag åker hem från jobbet i solskenet. Och sen till sjukgymnasten, som är ny för mig och som utbildar andra sjukgymnaster. Jag blir väl omhändertagen av honom, samtidigt som tre andra tittar på.
Jag funderar vidare på tröjan. Ska diska – dagens höjdpunkt. Ge katten mat. Har ont. Saknar. Men det mesta är bra i alla fall.
På DR1 visas flera program den här veckan om de danska soldaterna i Afghanistan. Det vill jag fortsätta se idag.

Hemma efter lång dag på jobbet. Pajen och bullarna gick åt nästan allt. Fast jag måste nog skaffa mig ett morellträd någonstans. Jag saknar min körsbärspaj. Nu tog jag blåbär, hallon och svarta vinbär istället. Det var gott, men inte godast.
Igår vann jag en auktion på nätet med en blått band-såsskål. Det var ett tag sedan jag köpte delar till min samling. Jag vill inte samla saker mer. Fast… de två fina mattallrikarna Tokio, i flytande blått, som jag köpte för ett par veckor sedan var oemotståndliga.
Vem ska jag bjuda på mat, så att jag får duka med dem? Det blir en middag för två med soppa, varmrätt och efterrätt. Eller ska jag vänta tills jag fått tag på en assiett till? Jo, jag väntar.
Idag är det 37 dagar kvar tills jag reser till Danmark igen. Innan dess ska jag se om jag kan fixa en tröja där det ska stå något som jag inte riktigt har bestämt än. Något med NU!

Kære Dana!
Livet er en dans mellem modsætninger. Husk det når du er ved at synke ned i selvmedlidenhed.
Accepter tingenes tilstand og dermed dig selv i vished om at virkeligheden vil ændre sig.
Kærlig hilsen
Din hjerteven

Dansen känner jag väl till. Det är bra ord att minnas när jag vill tycka synd om mig själv.
Idag är en bakdag. Vad vill mina arbetskamrater helst ha? Bullar eller paj? Hm….
Varför välja? Gör båda!

Min danske vän Peter ringde helt överraskande ikväll. Precis vad jag behövde. Vips pratar jag danska igen. Vi peppar och uppmuntrar varandra. Jättekul att ha en dansk vän att prata med, en vanlig tisdagskväll.

Mattorna är tvättade, allihopa! Bubbliga, men rena. Färgerna klara igen. Jag är SÅ duktig!
Fördelen med ont-medicinen är att jag orkar något efter jobbet. Nackdelen är att jag inte ska gå i trapporna och anstränga mig. Jag får ännu mer ont på natten, sover dåligt och måste ta mer medicin då. Inte bra.
Ingen tv idag. Bara musik. Bara Anne Linnet och mina egna sånger. Vem kommer hjälpa mig att spela in dem? Vem kommer ge ut min diktbok? Såna saker vill jag gärna ha svar på. Det måste finnas fler duktiga människor ute i världen som kan sånt bättre än duktiga jag.

Jag lyssnar på och glider in i Anne Linnets texter och musik på senaste cdn. Orden berör mig som vanligt, här och där mer.
Förut gick jag in i alla texter och gjorde dem till mina. Nu blir det mer en ljudmatta som jag sveper in mig i. Tonerna och arrangemangen blir mer spännande. Jag lyssnar på rösten och uttalen och stämningen också.
En del påminner om mitt liv och mina sorger. Annat är mer en annans berättelse, än min egen.
Sorg och saknad handlar flera sånger om. Inte konstigt alls. Det är något som kommer igen hos fler. Kära nån, vad många sorgliga sånger det kommer att bli i framtiden. Många.

Varför hade jag inte kameran beredd precis nu? Utanför mitt fönster, i tallen, satte sig…
…. en hök! Sen flög den iväg igen. Det känns som den kom med en hälsning till mig. Tack.

Idag är en tung dag. Minnen omger mig och tar plats i sinne, kropp och huvud. Det är helt i sin ordning. Det får vara tungt. Jag har frågor att fundera på, till exempel: Hur gammal är jag när jag gråter?
Jag ser mig omkring hemma och ser drivor av damm och en massa småsaker ligga och drälla. Soffan är gammal och trasig och behöver slängas. En gammal bildskärm tar plats. Jag kommer aldrig använda den igen, varken här eller på landet. Gammalt glas, tomma flaskor, tidningar och annat skrot måste slängas. Mattor är dammiga och smutsiga och behöver tvättas.
Både mina inre rum och mina rum i min bostad, är i behov av översyn, genomgång, lagning, utrensning och omsorg. Allt på en gång. Som en spegling finns allt där.
Jag kan inte göra allt precis idag. Men jag har börjat resan inåt. Lika bra jag tar tag i mitt hem med, så att jag har ett gott ställe att vara på, medan jag har det som jag har det.

Det är helt klart deprimerande läsning i DN att höra om att regeringen vill bygga ut kärnkraften. Jag känner mig lurad av att folkomröstningens beslut inte följs. Det är också oroväckande att 44 nya kärnkraftverk ska byggas runt om i världen. Jag minns både Harrisburg och Tjernobyl. Jag vill inte ha kärnkraftverk. Bort NU med de som finns.
KÄRNKRAFT? NEJ TACK!

Veckan gick fort. Vad mer kan jag säga?
Kommer helgen gå lika fort? Hoppas det!
Kom vår! Kom Danmark! Kom igång!

Tänk vad lite piller kan göra skillnad! I natt sov jag många timmar utan att vakna och ha ont. Och idag kunde jag gå i trappor utan att parera mot smärtan. Helt fantastiskt bra! Jag kände mig både extra stark och gladare än glad.
Med en massa frisläppt ackumulerad energi, gick jag genast till frisören, trots att jag kom hem sent. Nu är jag nyklippt helt oplanerat, bara för att jag orkade mer idag än igår. Vad jobbigt det kan bli för mig om jag måste göra en massa saker nu bara för att jag plötsligt sjuder av energi. Nu får jag nog lägga mig på soffan och lugna ner mig lite. Undrar vad tabletterna innehåller egentligen?

Dagen har gått.
En ny kväll är här.
Jag väntar på dig.
När hör du av dig igen?

Alltid denna väntan.
Kommer du inte snart?
Jag vet inte var du är.
Det är sorgligt att inte veta.

Du blir bara tyst.
Tystnaden är talande.
Jag tror alltid det värsta.
Är det så? Eller har jag fel nu igen?

Medan tiden går, gör jag det jag är bra på:
jag väntar.
Dagarna går och veckorna går.
Snart har jag glömt bort
vem jag väntar på.

Så gick årets första månad och den kommer aldrig åter.
Februari kommer med ungefär samma kulör som januari. Grått och kallt, isig vinter, och lite ljusare.

Tre veckor till sportlovet. Vad ska jag göra då?
Stanna hemma eller åka söderut?
Det är frågan.

Dags att gå upp och börja nya veckan. Har massor att göra. Och verkligen dags att skriva ett inlägg till Elevhälsan där jag ibland brukar skriva ett blogginlägg om skolan. Vad ska jag skriva om då? Hm… jag får väl komma på något passande….

Vaknar klockan sju. Upp, äter, städar. Sorterar kläder, provar, kastar. Blir trött och sover middag. Vaknar igen. Diskar. Stryker. Tänker efter: Vad vill jag egentligen med såna här dagar? Har ingen aning. Bästa stunden är att dricka ett gott japanskt körsbärste. Det är kanske inte svårare än så. Drick te!
Ser på tv. På tv-kanalen Axess går en serie med samtal hos terapeuten och sen går terapeuten i handledning. Intressant. Inte som gestalt. Men med samma syfte, att vinna insikter, komma igenom sitt eget kaos och annat.
Världen snurrar på utanför. Jag är inne med katten.