Jag åkte till den årliga servicen med min bil och kom hem med en annan. Det var inte planerat. Jo, jag skulle verkligen behöva byta bil. Och att jag blev påkörd förra vintern, var nog det som blev droppen för bilen, den orkade liksom inte komma igen sen.
Och nu fick jag veta att oljetråget var sönderrostat och ett hjullager fram var trasigt. Jag visste att något var trasigt, men tre bilverkstäder struntade i att ta reda på vad som var fel. Ja, jag skriver struntade. Jag hade sagt till och ingen hade kommit på det, förrän nu, när jag skulle dit och samtidigt provköra en Citroà«n C4 på bilhallen bredvid. Inte vet jag om de hade gjort upp det här, men jag åkte därifrån med en nyare bil från 2010 som gått 705 mil, med farthållare och radio som fungerade fint.
Men ack vad svårt att tömma min gamla Nissan Almera. Vi har delat vått och torrt, lycka och olycka i nio år.
Jag gillar inte att byta bil. Jag gillar inte att flytta. Jag vill ha kvar det mesta. Och sånt är ju inte livet. Jag är ingen storkonsument, samtidigt som det jag skaffar är sånt jag vill ha kvar länge. Stövlar, hus, kläder, bil. Saker.
Jag är likadan med relationer som jag tycker om. Inte vill jag lämna dem som jag känner mig trygg med. Eller som tillför mitt liv något som jag behöver och vill ha.
Det är så trist att lämna sin gamla bil, till okända öden. Jag hoppas nu att allt blir fixat, en bilfirma har resurser som jag inte hade. Och jag fick låna pengar, tack, och nu rullar vi ut på nya äventyr, min nya bil och jag. Dock ingen bluetooth. Det hade ju varit en kul leksak. Den har dessutom samma bokstäver på registreringsplåten, som jag har i mina förnamn. Konstigt. Jag gick på det. Lättlurad. Eller hjälpt till en säkrare bil, än den jag hade. Vilket som.

Vi skal ikkje sova bort sumarnatta
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
ho er for ljos til det.
Då skal vi vandra isaman ute,
under dei lauvtunge tre.

Då skal vi vandra isaman ute,
der blomar igraset står.
Vi skal ikkje sova bort sumarnatta,
som kruser med dogg vårt hår.

Vi skal ikkje sova frå høysåteangen
og grashoppespelet i eng,
men vandra i lag underbleikblå himlen
til fuglane lyfter veng.

Og kjenna at vi er i slekt med jorda,
med vinden og kvite sky,
og vita at vi skal vera isaman
like til morgongry.

Aslaug L Lygre & Geirr Tveitt

I affären är tårtbottnarna slut. Jag orkar inte jaga runt, så jag bakar en rulltårtebotten. Tårtan räcker till fyra. Jag får äta för fyra. Den kommer hålla i morgon också. Två idag och två i morgon. Om jag inte får besök såklart. Då delar jag med mig av den.
Tårtan är fylld med krusbärmarmelad, nygjord och hemgjord av egna krusbär. Så ett lager mosade jordgubbar och vaniljkräm. Grädden är blandad med riven mandelmassa. Och överst riven choklad med några jordgubbar.
1/3 av jordgubbarna i lådan var bara att kasta. 15 kr bort i soppåsen. Men ok, hur ofta köper jag jordgubbar? En gång om året högst.
Så gjorde jag lökpaj, det var det enda jag längtade efter. Sillen får jag ta i morgon.
Inspirerad av bakningen, fortsatte jag att vara bagare. Medan solen gick ner bakom träden, bakade jag bröd av dinkelmjöl. När bakade jag bröd sist? (förutom scones) Gott var det.
Jag är mätt och trött, denna midsommarnatt. Vad hjälper det att det är ljusaste natten på hela sommaren? Jag vill sova. Nu. God natt!

Snuvig – typiskt – går jag här hemma och städar. Solen skiner, men jag städar. Ur led är tiden.
Ugnen behövde få en skurning. Och sen såg jag smutsigt kakel ovanför diskbänken. Och varför inte skura runtom spisen och bakom. Och golvet, lika bra att ta en omgång där med. Så var jag igång. Det var enkelt att börja. Svårare att sluta. För medan jag höll på, var det lika bra att titta i skåpen och ta bort onödiga saker och leka Vad ska bort?-leken. Men de tre sista skåpen, de får vara till en annan gång, för till sist tog energin slut.
Nu har jag börjat packa sommarsaker. Bra att ha-saker. Behöver-saker. Så lite som möjligt-saker. Blommor, har för många i år. Böcker, väldigt få och tunna. Kanske en eller två. Mat-saker. Lite favoritkläder-saker.
Och under tiden nyser jag. Allergipiller, kan det vara något? Hellre allergisk än förkyld.
Dominobrickorna faller och jag blir klar med det ena och det andra. Några brickor har jag ingen kontroll över. Hoppas andra sätter igång med sina brickor nu. Hög tid att spela klart, så att något nytt kan börja. Till exempel att ligga på gräsmattan och titta på moln. Den leken kan gärna få börja nu.

På facebook såg jag ett tänkvärt inlägg: gör dig av med 100 saker under ett år!
Jag tänkte att det är väl ingen konst. Det klarar jag på ett par veckor. Men ack vad jag bedrog mig. Så enkelt är det inte. Och köper jag nytt och ersätter det jag har tagit bort, tja, då räknas det inte. Annars vore det enklare.
Först skrev jag upp det jag tog bort, men det kändes för jobbigt. Nu har jag en kasse i hallen, där jag bara lägger ner det som antingen ska slängas, säljas, eller ges bort. Så får jag hålla räkningen med en kasse i taget.
Nu går jag igenom rum för rum. Tittar i skåp, bokhyllor, lådor. Vad använder jag? Vad har jag en bindning till? Vad är mig helt likgiltigt? Vad är trasigt och slitet? Många frågor är det. Och det mesta vill jag ha kvar. Konstigt nog. Jag som trodde jag hade massor av saker att göra mig av med, hade fel. Men på ett år kanske jag kan klara det. Jag är absolut övertygad om att jag kan avstå från hundra saker i mitt liv. Annars vore det illa. Materialist vill jag inte vara. Bara med en del saker.

Äntligen! är jag klar med min tredje PIM-stjärna! Det har tagit sin tid och det brann i knutarna, eftersom projektet skulle avslutas. Jag har haft mycket ont i magen för det här. En både rolig och utvecklande uppgift, som har varit krävande. Nu är jag klar! Toppen! Tjoho!
PIM är en satsning från Skolverket, för att personal och chefer i skolan ska utveckla sina praktiska it- och mediakunskaper. Det finns upp till fem stjärnor. Jag behöver bara ha tre och kunna:
– göra en inbjudan med bilder och med olika textstorlekar och redigerat på ett trevligt sätt. Att kunna låsa fast bilder minns jag att jag lärde mig. Då.
– göra en powerpointpresentation med bilder och ljud.
– göra ett bildspel, redigera det, spela in ljud, lägga till musik, göra en startbild med ett bildredigeringsprogram. Det kunde handla om ett pedagogiskt minne.
Åååååå, så skönt att äntligen vara klar. En nästan treårig cirkel är sluten. Tre cirklar i den stora cirkeln är gjorda.
Nu kan jag gå vidare med mitt liv och vara fri att göra vad jag vill med mina kunskaper. Jag är glad för det jag kan nu. Jag är absolut inte fullärd. Jag har bara skrapat på ytan av något, som möjligen kan fascinera en del människor som gillar teknik och media.
Jag kan lägga en ram runt en bild till exempel nu. Här är en bild på min fina kissemisse, som jag saknar jättemycket. Bäst att öva mig så jag inte glömmer bort vad jag lärt mig…

Lycka är att ha en liljekonvaljebacke.
Lycka är att se liljekonvaljerna blomma.
Lycka är att känna den berusande doften av liljekonvaljer.
Jag är lyckligt lottad som får njuta det här.

Jag letar efter ordet som bäst kan förklara hur det var att för tredje gången vara med och sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Tacksamhet? Lycka? Energi? Nej, inget av orden täcker känslan jag är fylld av. Ordet finns nog, men jag kan inte finna det just nu. Jag kommer kanske på det senare.
Jag var med på uruppförandet 2004, CD-inspelning 2005 och så nu idag 2 juni 2013.
Att jag hade en röst att sjunga med var också underbart. Å, det var mäktigt. Jazztonerna i musiken svänger och orden i sångerna rymmer djup, mänsklighet och närhet.
Det här kommer jag leva på länge, länge.
Här är jag bredvid skaparen av verket, Boo Egebjer. Som sagt, vilket ord täcker upplevelsen… hm… stort? STORT var det!
Ordet jag söker är benådad. Jag känner mig fylld av nåd. Välsignad. Så.
När får jag sjunga den igen? Jag längtar redan!

Va! Är det redan söndag igen? Nu går dagarna så snabbt, så jag inte ens tar mig tid till att tänka på att skriva. Kanske lika bra det med, skönt att ha annat att göra med.
Jag har varit i skatteskrapan i veckan. Inte för att betala skatt eller så, men för att gå på baren där. Högst upp, på våning 26 finns Himlen.

Vilken fantastisk utsikt, om än det var en mulen, kulen dag. Dit går jag gärna igen. Men maten var dyr. Den åt jag inte. Och ett glas vin för 85 spänn, blev jag bjuden på, av min vän. Tja, hälften är väl då utsiktskostnaden.
Och idag går jag till kyrkan för att sjunga S:t Eskilsmässan. Kanske kommer jag till himlen igen då.