Att lämna.

Jag åkte till den årliga servicen med min bil och kom hem med en annan. Det var inte planerat. Jo, jag skulle verkligen behöva byta bil. Och att jag blev påkörd förra vintern, var nog det som blev droppen för bilen, den orkade liksom inte komma igen sen.
Och nu fick jag veta att oljetråget var sönderrostat och ett hjullager fram var trasigt. Jag visste att något var trasigt, men tre bilverkstäder struntade i att ta reda på vad som var fel. Ja, jag skriver struntade. Jag hade sagt till och ingen hade kommit på det, förrän nu, när jag skulle dit och samtidigt provköra en Citroà«n C4 på bilhallen bredvid. Inte vet jag om de hade gjort upp det här, men jag åkte därifrån med en nyare bil från 2010 som gått 705 mil, med farthållare och radio som fungerade fint.
Men ack vad svårt att tömma min gamla Nissan Almera. Vi har delat vått och torrt, lycka och olycka i nio år.
Jag gillar inte att byta bil. Jag gillar inte att flytta. Jag vill ha kvar det mesta. Och sånt är ju inte livet. Jag är ingen storkonsument, samtidigt som det jag skaffar är sånt jag vill ha kvar länge. Stövlar, hus, kläder, bil. Saker.
Jag är likadan med relationer som jag tycker om. Inte vill jag lämna dem som jag känner mig trygg med. Eller som tillför mitt liv något som jag behöver och vill ha.
Det är så trist att lämna sin gamla bil, till okända öden. Jag hoppas nu att allt blir fixat, en bilfirma har resurser som jag inte hade. Och jag fick låna pengar, tack, och nu rullar vi ut på nya äventyr, min nya bil och jag. Dock ingen bluetooth. Det hade ju varit en kul leksak. Den har dessutom samma bokstäver på registreringsplåten, som jag har i mina förnamn. Konstigt. Jag gick på det. Lättlurad. Eller hjälpt till en säkrare bil, än den jag hade. Vilket som.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.