Nu är jag ledig. Ledig. Helt fri. En stund, peppar peppar i alla fall. Boken, å vad jag tjatar, är inskickad till tryckeriet. Bara för att kolla att allt stämmer, bläddrar jag igenom manuset och sjunger sångerna där. Jag har nästan glömt en melodi, måste nog ta och spela in den, så att den finns bevarad. Och felet i boken går inte att lösa förrän på måndag. Tur att jag upptäckte det! Så jag kan ta ledigt nu ett tag.
Är det bra eller inte? Jag mår ju bra av att jobba. Tystnaden här kommer bli ännu tystare möjligen. Eller så hittar jag på nya projekt. Kanske.

Idag arbetar jag strikt efter en lista. Gör det och det och det. Idag är boken helt klar. Jag vill skicka den med posten sen, så jag slipper ändra om och tänka mer, bara låta den vara som den är i detta nu. Trasslet som blivit, går inte att rätta till helt förrän på måndag. För en bokförlagsredaktör är det bara att stå ut. Det är sånt som händer. Jag lär mig att kolla och dubbelkolla och trippelkolla. Tålamodskrävande. Men helt ok. Jag trivs i den här rollen som redaktör. Värre är det att vara ekonom på den här firman.
Jag trivs med att göra det här arbetet. Att ta ett steg i taget. Att samarbeta med andra, för att sedan, kanske, jag tror inte på det riktigt än, ha en fin bok i händerna, min bok. Sen ska den säljas. Det är ett annat kapitel i min händelsebok i verkligen. Än är jag inte där.

Jag hade en känsla av att något var fel. En svag darrning kändes. Då och då. Av en händelse? nej såna finns inte, ledd av en högre makt, ja en sån finns, kom jag på att en viktig sak till boken blivit fel. Jag får ha is i magen nu och hoppas att det ordnar sig på måndag, då boken ska provtryckas. Såklart det gör!
Ibland har jag känslan av att något är fel. Något, som en inre röst, viskar. Ofta lyssnar jag inte på det, vill inte se felen antagligen. Tur att jag gjorde det. Jag får ge mig själv lite skulderklapp här. Och tacka för att jag fick ögon på att uppmärksamma felet. Tack.