Skydda oss Herre, då vi sova
att vi vaka med Kristus
och få vila i trygghet
När vi vaka, när vi sova
Att vi vaka med Kristus
Att få vila i trygghet
Amen

Text från Skydda oss Herre, ur Completoriet med musik av Edward B. Bairstow.
Vi sjunger den i kyrkokören nu. Mycket vacker.

…så dansas julen ut. Eller äts, dricks, brinner julen ut.
Nu är glada julen slut, slut, slut och julen varar fram till påska. Dubbla budskap där.
I vilket fall som helst är det sista dagen julsakerna är framme för den här gången. Och om Gud vill kommer de tillbaka till advent.
God vinter! Kyla och snö. Vad mer kan jag väl begära? Behöva? Vilja? Önska? Längta efter?
Endast detta idag: ta bort julsakerna.

Så kommer den sista delen av viktiga musikaliska upplevelser, som påverkat mig i livet. Inte går det att begränsa sig till det jag redan har skrivit, men någonstans ska jag dra en gräns. Och den går här.
Musik jag ännu inte skrivit om är den klassiska. Inte heller den irländska. Eller den sakrala. Hm… så vad gör jag? Ingen aning än.
Min mamma spelade klassiskt piano och blockflöjt när jag var liten och bodde hemma. Då var det svårt att inte bli påverkad av det. Och jag kan lyssna på det också idag, och tycka om det. Sen finns musik som jag inte hörde då, men som jag hört som vuxen, till exempel Arvo Pärt. Jag spelade ett stycke för cello och piano, tillsammans med en kompis en period, Spiegel im Spiegel. Till synes enkelt, men svårt. Vi kom igenom stycket och jag är verkligen stolt över det framförandet vi gjorde inför publik. Vägen dit, att öva och lyssna in harmonierna var både utmanande och fint. Jag växte av vilja och inte ge upp.

I kören sjunger vi Bach, Mozart, Händel och annat. Musik gjord till Guds ära. Den är också viktig för mig. Körsatser, svårare än jag vet inte vad, och med en dirigent som tror på sin kör. Musik som tar sig in i kroppen, på cellnivå ibland. Den ska liksom sjungas och mogna allteftersom. Ibland under flera år.
Det finns annan musik också som sjungs i kören och i kyrkan. Underbar musik som får örat och kroppen att sjunga av lycka. Jag väljer Lacrimosa ur Mozarts Requiem här.

En period i livet var jag på Irland några gånger. Där hörde jag den irländska, levande musiken på pubar och i konserthallar. Den finns också i mitt hjärta. Jag blir glad av stämningen i den musiken.
Så vad ska jag bjuda på den här sjunde dagen på året? Hm…. Operamusiken är inte självklar. Jag lärde mig tycka om den genom en skolföreställning av Trollflöjten. Här duetten med Papageno och Papagena.

Och Under över alla under har jag inte skrivit om, inte heller Lisa Nilsson, Monica Zetterlund, Povel Ramel, Ted Gärdestad och tusen till. Alla är viktiga fast på olika sätt.
Och det finns inga gränser. Musiken är GRÄNSLÖS.

Det är lätt att komma på musik som påverkat mig i livet. Jag har svårare att sålla. Nu har jag skrivit om musik att sjunga och spela. Dags för en vändning nu: Precis som ingen i vänstern på 1970-talet skulle gilla ABBA, vi gjorde det bara inte, så kan vi alla gott gilla ABBA idag. Särskilt efter den underbara musikalen och filmen Mamma Mia. Jag fick en helt ny syn på ABBA när jag såg musikalen i Stockholm. Och sedan kom filmen med två av mina favoritskådespelare, Meryl Streep och Pierce Brosnan. Jag bara smälter när jag ser den.
Under min utbildning till gestaltterapeut hade jag stor glädje av musiken och sången i Mamma Mia. Jag kunde använda den i morgonuppvärmningen och när jag var glad och när jag var sentimental och annat. Fortfarande ger den mig stor glädje, liksom annan musik som stöttar och utmanar känslorna i kroppen, dans och musik som når in i kroppens olika rum, som finner sorg, glädje, vrede och sensualitet.
Jag lyssnar på musik på ett annat sätt idag. Jag har svårare att ha ett sorl av ljud omkring mig numera. Oftast är tystnaden den bästa musiken. Jag hör den ändå inifrån. When all is said and done är en av mina Mamma Mia-favoriter.

Så går åren och jag gifter mig och får barn. Folkmusiken, den svenska, engelska och irländska läggs på hyllan för det mesta. Barnsångerna tar mer plats både i skolan och hemma. Min man spelar mest covers och dansmusik ute. Han börjar spela med mina vänner och jag får sjunga med dem ibland.
Jag mår inte så bra i en period av mitt liv och börjar gå i gestaltterapi, för att få ordning på livet igen. I en grupp med kvinnor spelar gestaltterapeuten Monica musik från Danmark, Anne Linnet, Smuk og dejlig. Jag minns för alltid den stunden ihop med de andra kvinnorna där. Det var verkligen vackert.
Så börjar jag lyssna mer på Anne Linnet. Hennes musik rörde mitt hjärta. Texterna handlade ju om mig tyckte jag. Om kärlek och sorg och natur. Jag blev tvungen att resa till Danmark och se hur det var. Kom till Skagen en gång, till Svenska sjömanskyrkan där. Kände mig så välkomnad. En del av mig behövde mer av naturen och människorna där i kyrkan. Under några år var jag där i kortare perioder och jobbade i kyrkan. Städade, diskade, målade bland annat. En gång tog jag med en egen cykel, som jag målade DANAS HOJ på. Den fanns sedan kvar där i många år. Och Dana står för Danmark. Såklart!
Anne Linnets och Lis Sörensens musik var med mig hela tiden bland klitterna och stränderna och havet. I många år har jag haft det danska inslaget med mig i ur och skur. Det började helt klart med Smuk og dejlig. Här är den!

Syrran gick i musikskolan för att lära sig spela gitarr, men där hade jag ju redan varit och visste att det inte var något för mig. Istället lärde jag mig att spela gitarr själv och med hjälp av pojkvännen. Autodidakt. Jag spelade och spelade. Sjöng och spelade ännu mer. Jag fick sjunga tillsammans med ett par-tre år äldre duktiga musikerkillkompisar. Jag fick sjunga Maria Magdalena-rollen i Jesus Christ Superstar. Jag älskade verkligen att sjunga den rollen och öva musikalen med en hel grupp musiker och kör. Men jag älskade inte att uppträda. Jag var alldeles för nervös för att stå inför en publik och ta emot applåder. Det kunde jag inte med, tyvärr, jag som så gärna ville vara sångerska.

Jag blev ungefär samtidigt, på ett eller annat sätt, engagerad i FNL-gruppen där jag bodde. Och genom temöten och sånggruppen, kom min håg till att engagera mig politiskt i vänsterrörelsen. Det var Fria Proteatern för fulla muggar, Hoola Bandoola Band, Norrbottens Järn, Monica Törnell, Turid, Marie Bergman och annat. På engelska fanns folkrocken med James Taylor, Carole King och Joni Mitchell. Sång och musik. Jag sjöng och spelade. Då var det bra att jag kunde spela gitarr. Fast inte som killarna kunde. Men på mitt eget vis.
Lite senare fick jag vara med och sjunga in en valskiva för SKP. Det var skoj! Först då hörde jag mina lidingö-in. Jag har fortfarande kvar dem, trots att jag aldrig bott där. Och så kom folkmusiken in i mitt hjärta. Sången. Dansen. Danserna. Polskorna. Att dansa med en man som kunde föra, vilken lycka!

Allt detta var en viktig del i mitt liv, där jag kände mig hemma och kunde växa och lära. Vi var viktiga, både för världens politiska utveckling och för varandra.

Här är en lång låt som Fria Proteatern spelade, Bonnieroperan, ur Typerna och draken. Jättebra! Inspirerande! Kul! Viktigt i kampen! Jodå, jag kan hela!

Idag vill jag berätta om Joni Mitchell som verkligen förändrade min värld.
Jag visste ingenting om den stora världen. Jag var ung och gjorde det som jag trodde man skulle. Kunde ingenting om någonting, som var värt att kunna. Hade liksom inget känsloliv, jag var ytlig och oförmögen att förstå världen. Jag var kär i en riktigt fin pojke – lite smart var jag. Han spelade gitarr – så himla bra. Vi låg tillsammans i hans pojkrum, i mörkret, i hans smala säng. Han spelade musik för mig. Plötsligt såg jag stjärnor, ljus och pling, plong och andra underbara ljud. Det var Joni Mitchell och hennes LP Blue. Jag blev betagen. En ny värld öppnade sig för mig. Plötsligt visste jag att det fanns musik, sånger, liv att sträcka ut till, och bli en hel berättelse. Jag ville dit, jag med! Jag ville sjunga! Som hon!
Jag lyssnade mycket på Joni Michell i en hel räcka av år. Numera mer sällan. Men hon är viktigt för mig fortfarande, absolut!

Jag växte upp med en mamma som kunde spela piano. Det ville jag med göra. Tyvärr ville inte min begåvning att jag skulle kunna som hon. Jag övade – precis som många andra flickor – Fà¼r Elise, tills fingrarna glödde. Jag kom igenom den till slut. Nu kan jag inte lyssna på den ens.
Sen tog jag mitt eget instrument, rösten, och sjöng och sjöng, schlager efter schlager på svensktoppen, lika envist och outtröttligt som jag spelat, kära Anna-Lena Löfgren, Lill Lindfors, Siw Malmqvist, Ann-Louise Hansson, gjorde rullband efter rullband med sånger jag kunde sjunga med i, tills jag kunde texterna, harmonierna och stämsången. Jag skulle bli sångerska ju!

En sommar hos min kusin Anita, lärde jag, genom henne, känna Robert Brobergs musik och texter i ”Helrobban blandar och ger”, oj vad vi sjöng och tittade på honom på Liseberg en hel sommar.
Först var det Svensktoppen som gällde, sen kom engelskan med Beatles och Tio i topp. Vi började också dansa till Tio i topplåtarna, på klassfester på mellanstadiet. Och sjunga på svengelska.
När jag gick i sjunde klass ställde jag upp i en amatörsångtävling och sjöng Båtlåt. Kom på andra plats. Tja… Vilket mod! Alldeles själv!

Jag trodde dessutom på sångtexterna och levde mig in i det jag sjöng. Väldigt många gånger rann tårarna på mig när jag sjöng. Marie Bergman sa till mig för några år sedan: ”Dana, det är publiken som ska gråta, inte du!” Hahahaha… det hade jag behövt höra för länge sen. Då hade jag kanske blivit mer sångerska än jag är.

Jag kan/kunde väldigt många sånger i den svenska låtskatten. Allt från Bellman och Taube till Marie Bergman och Monica Törnell. Men det kom senare, när jag började spela gitarr…

Första dagen på året. 2016. Ser bra ut. Delbart med fyra. I mönster med 1208. Mina siffror. Hoppas vi får ett bra år, både hemma och ute i världen.

Igår på facebook, blev jag så att säga ”nominerad” av min kusin Anita, att lägga ut en låt/band/platta om dagen i sju dagar som förändrat/gjort mig till den jag är idag, samt nominera en person om dagen att föra denna lek vidare. Först blev jag mest trött och undrande, hinner jag med detta? Hinner jag verkligen LEKA? Och eftersom jag gillar att leka, blir jag med. Också här. Det kan bli en bra start på skrivåret.

När jag funderar på vilken musik och sånger som påverkat mig i mitt liv, så upptäcker jag att det finns ett barn/ungdomsperspektiv i musiken och ett vuxenperspektiv. Och med sju musikstycken, är det svårare än att bara välja ett eller två.
Mitt liv har alltid varit fyllt av musik, så det är inte konstigt att mycket i musiken har påverkat mig. Det tror jag kan vara fint för andra att fundera på med, också utifrån ett terapeutiskt perspektiv, vad musiken betyder och hur den påverkar våra liv.

Jag minns inte när jag lärde mig Gullefjun eller av vem. Av mina fröknar Gunvor eller Barbro antagligen. Och jag bara kan den. Orden sitter som fastgjutna. Så där som man bara kan lära sig en sångtext i barndomen. Och som lever kvar i en, om det är viktiga ord. Ungefär som psalmerna jag också lärde mig då på den tiden, av mina fröknar.
Jag tog upp den igen i jobbet, i skolan och vi dramatiserade den då med. Här är en version jag gjorde till youtube, bara för att jag vill att den ska användas och leva vidare.

Nå, vad har jag väl för förväntningar och önskningar inför nya året? Jag ska nog inte förvänta mig så mycket, jag blir så besviken om det inte blir av eller om någon lovar mig något och inte håller ord.
Vad är viktigt? Kanske är viktigt ett bättre sätt att ta sig an året på.
A – arbeta
B – bada
C – cykla
D – dansa
E – elska
F – flyga
G – gulla
H – hoppas
I – inse
J – jubilera
K – kramas
L – läsa
M – meditera
N – njuta
O – orka
P – promenera
Q – quizla
R – räkna
S – skriva
T – tro
U – utge
V – vilja
X – kryssa
Y – ylla
Z – zurra
Å – åka
Ä – äta
Ö – önska