….löning pÃ¥ fredag!
Ja det är faktiskt lönefredag idag. Inte för att jag jublar något särskilt över det, som jag gjorde förr. Då kunde jag vänta och längta efter lönen. Nu gör jag det bara inte.
Nu är jag däremot ledig, DET har jag vänta och längtat efter! Hurra! Tolv arbetsdagar i rad är gjorda. Och de här sista fem var fulla av samtal och skrivande och elever. Nu är de flesta barnen inne på att öva sina tangentkunskaper, jag får väl öva mig jag med. På kunskapsstjarnan.se kan man öva sånt gratis.
Jag övade sånt ett år på gymnasiet i kontorskunskapen:
Så här skriver jag utan att titta. Blev det npgpt föe eller är aööt rtt?
Ha ha… Första meningen gick ju bra, sen tappade jag bort mig. Bäst att öva lite till, det gÃ¥r bättre om jag inte blundar i alla fall. Jag har inte heller ordning pÃ¥ stor bokstav. Jag väljer fel sida att trycka ner pÃ¥. Punkt och komma ligger inte heller i bekvämzonen direkt. Men jag kan nog öva upp mitt skrivande om jag bara övar lite.
Helg! Ledig! Ska ha middagsgäster i morgon kväll. Trerätters. På nobelporslinet. Fast jag saknar efterrättsskålarna. Det blir nästa investering jag gör.
Och nu… ner i soffan. Bara vara ledig. Äta och dricka. Städa? Nä. Tvätta? Nä. Betala räkningar? Nä. Glöm allt sÃ¥nt nu ett tag! Slappa? Jaaaaaaaaaa!

Frostar av frysen. Sånt ska ju också göras. Bäst att passa på medan temperaturen ute är några minusgrader i alla fall. Vad måste slängas och vad kan sparas? Vad är det i burkarna och påsarna? Det blir till att gå på upptäcksfärd!

Vad ska jag sätta för rubrik på dagens blogg?
“Jag har moonat Köpenhamn”?
“Att leva i balans – vad är det?”
“För mycket bra skämmer?”
Jag har sällan råkat ut för så många saker som de sista två-tre dagarna. Jag vet inte om det är något som universum vill säga eller om jag bara har ren otur. Jag vet bara att jag hade flyt och kände mig väl tillrätta med att öva terapier på utbildningsdagarna. HELHÄFTIGT! Jag är NÖJD! Så in i vassen GLAD!
Det är alltså den ena sidan. Och så till motpolen:
1. Någon har tagit min mjölk i påsen som står i kylskåpet. Va! Så snopet att plötsligt inte ha min viktiga mjölk! Vem går i andras påsar? Inte jag!
2. Bettskenan låg i en kopp med vatten i badrummet. I tryggt förvar, trodde jag. Och vem skulle vilja ha den? En kurskamrat kommer smilande och säger att min bettskena ligger i vasken. Nu ligger den vid sidan om på diskbänken. Tack och lov hel. 3000 kr kostar den. Minst. Någon har haft städnoja antar jag.
3. Idag när jag skulle äta min lunch, var koppen i kylskÃ¥pet, med resterna av mozzarellan borta. Min mat stod framme pÃ¥ bordet, som om det var fritt att ta av den. Icke!!! Ã…terigen blev jag drabbad av denna städnoja, medan jag själv var sen till lunchen, för jag höll pÃ¥ att städa upp efter oss pÃ¥ kursen. NÃ¥….Ingen hade ätit av maten, medan mozzarellan lÃ¥g slängd i vasken. Jag kunde rädda med mig resten hem och ha som matsäck pÃ¥ tÃ¥get.
4. Mina påsar i kylskåpet stinker av fisk. Den doften får jag ta med mig hem. Bu!
5. Jag brukar handla go´bröd pÃ¥ hovedbanestationen i Kbh. Nu vill jag ha “Luksus giffler”, med grön fyllning. Vad upptäcker jag pÃ¥ tÃ¥get att jag fÃ¥tt? Kanelfyllning. Suck!
Och så toppar det här:
6. Jag kommer till min plats 4 pÃ¥ tÃ¥get. Jag ställer min ryggsäck och matkasse pÃ¥ min plats, en singelplats, framÃ¥tvänd stol vid ett fönster, en plats jag själv valt ut noga vid biljettbeställningen. En man ställer sig bredvid och börjar prata om att man ska vakta bagaget före avgÃ¥ng, sÃ¥ att ingen springer in och snor det. SÃ¥ jobbigt det lÃ¥ter. Ja ja… jag lyfter ner mina saker pÃ¥ golvet, sätter mig ner och PLASK, stolen är blöt! Nej, inte av min kasse, jag kollade den först sÃ¥klart. I sÃ¥ fall hade det varit pinsamt. Nu blev det i alla fall pinsamt. Byxorna blöta in pÃ¥ bara numsen. Fram med tunnare innebyxor, nya trosor. Omklädning i gÃ¥ngen och bakom sätena. Rumpan bar, ut mot Köpenhamn. NÃ¥, det kan de säkert klara. Men min bak kliar. Vad var det? Kiss? Tror inte det, men ganska säkert tvättvatten. Troligen inte helt rent.
Säga vad man vill om SJ och förseningar. Hjälpsam tågpersonal har de i alla fall! Snälla rara Hans ordnade en ny plats och jag fick önska mig kompensation. Det måste bli att få åka taxi hem och komma ur kläderna så fort som möjligt, duscha och bli ren igen. Det fick jag! Sköööönt!
Och så fundera på vad allt det här betyder. Betyder det att jag har haft det för bra och att jag bara kan förvänta mig plus och minus i nollpunkten? Kanske. Eller att jag bara råkat ut för sånt som kan hända vem som helst, som har bettskena, vill ha mjölken ifred, doftfria saker, bra med pistagebullar och sittplats. Jag vet inte fortfarande.

The Island text och musik: Paul Brady

They say the skies of Lebanon are burning
Those mighty cedars bleeding in the heat
They’re showing pictures on the television
Women and children dying in the street
And we’re still at it in our own place
Still trying to reach the future through the past
Still trying to carve tomorrow from a tombstone…

But hey ! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when the sun goes down
We’ll make love to the sound of the ocean

They’re raising banners over by the markets
Whitewashing slogans on the shipyard walls
Witchdoctors praying for a mighty showdown
No way our holy flag is gonna fall!
Up here we sacrifice our children
To feed the worn out dreams of yesterday
And teach them dying will lead us into glory…

But hey! Don’t listen to me!
This wasn’t meant to be no sad song
We’ve heard too much of that before
Right now I only want to be here with you
Til the morning dew comes falling
I want to take you to the Island
And trace your footprints in the sand
And in the evening when there is no one around
We’ll make love to the sound of the ocean

Now I guess us plain folks don’t see all the story
And I suppose this peace and love’s just copping out
And I guess these young boys dying in the ditches
Is just what being free is all about
And how this twisted wreckage down on main street
Will bring us all together in the end
And we’ll go marching down the road to freedom
freedom…

Tiden räcker liksom inte till… att vara i de stora livsfrÃ¥gorna tar tid och behöver ha tid. Och tiden ska räcka till att skriva och städa och jobba och byta telefon och hitta felet pÃ¥ den gamla och resa till Danmark och allt möjligt.
Nu. Nu ligger jag faktiskt under täcket i Danmark och fryser. TÃ¥gresan var kall. Brrr… dörrar stängdes inte och det var dragigt. Och sen gÃ¥ med allt bagage utmed Vesterbrogade. Hann precis in pÃ¥ Tiger och köpte glasögon innan de stängde. Och sen en sväng in pÃ¥ Føtex. Men var fanns alla roliga billiga kläderna nu? Köpte bara ett grönt paraply för 40 dkr, tvÃ¥ margaretheskÃ¥lar, yoghurt och mjölk.
Tandsköterskan sa i morse: “Köp en trisslott pÃ¥ centralen.” och tandläkaren sa: “Jag har Ã¥tta stycken oskrapade hemma. De gÃ¥r ut i maj.”
Jag sa: Ja varför inte!
Och så sa jag: Ge bort lotterna till folk som jobbar här! Tänk vad glada de skulle bli om de vann. De skulle bjuda dig på middag då.
Så nu har jag en oskrapad trisslott. Jag skulle gärna vilja vinna en miljon och betala tandläkarräkningen. Eller ska jag ge bort lotten?
Och tänk om tandläkaren lägger ner en av sina trisslotter i kuvertet med fakturan. Och jag skulle vinna 10000 kr på den. Det skulle ju vara ett under, som vore väl värt en middag.
Och hade jag inte skrivit det här, så skulle jag ha skrivit om vänförfrågningar på Facebook. Om vilka fb-vänner man vill ha eller inte. Eller om att vara med eller inte. Det kommer kanske en annan gång, om jag känner mig inspirerad. Inte om jag har tid.

Don’t run away from grief , o soul.
Look for the remedy inside the pain
because the rose came from the thorn
and the ruby came from a stone.

Exakt hur Rumi formulerade det här, vet bara de som kan läsa ur Mathnawi på originalspråket persiska.
Men essensen i det hela, att inte låta själen springa iväg från sorgen, utan att leta efter botemedlet inuti smärtan, är det viktiga. För rosen kom från törnen och rubinen kom ur en sten.

Jag önskar vi kunde slippa smärta och lidande. Men det går inte. Livet lovar en ingenting. Smärtan och lidandet finns. Likaså kärleken och omsorgen.
Hur vacker rosen kommer bli, med vilken färg och doft och vilken ädelsten som kommer fram, återstår att se.

Söndag, o söndag!
Telefonen blev upplåst igår. Tyvärr är det något fel med kontakten med sim-kortet. Jag har väl slitit ut luckan där det sitter under veckan som gått, medan jag flyttat simkortet mellan den gamla luren och reservtelefonen.
Varje gÃ¥ng telefonen gÃ¥r in i vila, glömmer den bort att den har ett fungerande sim-kort och vill inte pÃ¥ igen. “Inget simkort” stÃ¥r det, fast det finns. Jag trycker pÃ¥ luckan lite och vips, kommer meddelandet att telefonen är lÃ¥st och jag fÃ¥r trycka koden. Om och om och om igen. Tröttsamt. Det gäller att folk ringer medan den är pÃ¥.
Nu har jag satt den på att aldrig gå in i viloläge. Det är ju inte heller så bra. Men får duga, tills jag når kontakt med någon apple-support.
Jag har äntligen vÃ¥gat mig pÃ¥ att ha en internetuppkoppling pÃ¥ telefonen. Bara för att testa. Och vad märkligt det är att se mina mejl…. pÃ¥ telefonen!
Jag har också laddat ner min första app! Den går till Daisy. Nu ska jag ner till biblioteket och se om jag kan få en kod att kunna låna daisyböcker. Jag behöver kunna det, så att jag kan lära ut den till andra. Skönt att jag har kommit i alla fall ett steg på väg!

Och nu, ner till bibblan! Söndagsöppet till kl 16! Jättebra!

Jag hÃ¥ller pÃ¥ och byter telefonoperatör. Undrar hur lÃ¥ng tid det kommer ta…
De skulle ha skiftat 2 januari. DÃ¥ skulle jag haft tid att pyssla med det i lugn och ro. Inget hände. Sen sa de 9 januari. DÃ¥ hade jag glömt bort det. Gick med en telefon utan service… ha ha.. typiskt. Upptäckte det idag i skolan. SÃ¥ när jag kom hem bytte jag simkortet. Fungerade inte. Telefonen var lÃ¥st till mitt gamla bolag. Ja ha.. SÃ¥ kostade det 300 kr att fÃ¥ den upplÃ¥st. Nu väntar jag pÃ¥ koden som ska komma genom iTunes. Hur vet jag inte. Och inte heller när. Mellan 1-24 timmar kan det ta.

Och under tiden jag väntar packar jag upp en ny telefon jag fick med det nya abonnemanget. Den som jag tänkte sälja eller ge bort. Fick en briljant idé. Att ta fram min gamla telefon. Sagt och gjort. Men nej, simkortet fungerade inte där. Så nu är det bara att gilla läget. Vänta. Använda den nya telefonen ett tag.

Jag tycker inte om ny teknik. Det gör jag inte. Och sen när jag till slut lärt mig använda den, vill jag inte vara utan den och inte heller byta. Så fastlåst är jag.

Idag är det arbetsdag igen. Upp med tuppen. Bara att gå. Det blir nog bra.

Medan brasan sprakar, brinner och glöder….

Det var en riktigt fin vinterdag idag. Men bildörrarna hade frusit fast igen. Jag fick upp dörrarna till slut, men inte bakluckan. Nå, fyra av fem är rätt så bra! Lånade silikon av grannen, så jag antagligen kan komma in i bilen i morgon, hemresedagen.

En annan snäll granne, röjde snövallen vid vägen. Det har, skönt nog, inte varit så mycket snöande här hittills. Förra året var det uppåt 1,5 meter snö. Kanske mer.

Jag gick en promenad och det är så vackert att se snölandskapet på fälten och mot bergen. Vackert, vackert!

Emma Snickare har äntligen haft tid att göra en ny sits till sommarens auktionsfynd, en fin barnstol. På långt håll såg jag charmen, först på nära håll såg jag sprickan. Men nu är den fin att använda igen. Ska betsas. Kanske i en fin och glad färg? Det är ändå svårt att hitta rätt brun nyans.
Den gröna stolen bredvid kommer från Ikea, så lika de är.

Dags att packa och resa söderut. Arbetet i skolan väntar och gestaltutbildningen fortsätter på fjärde och sista året. Tänk, om elva månader går jag till examen. Det blir ett riktigt spännande år! Jag vill njuta varenda dag! Ta tillvara alla möjligheter jag får att utveckla mig och bli en bra terapeut.
Går allt som det ska, kommer ett nytt barnbarn anlända i april. Så spännande! Lilla Tuva växer och pratar och förstår mer och mer. Att få se henne utvecklas och bli större är en riktig gåva. Hon är en stor glädje för mig och kärlek.
Blir jag kär i år? Det vet jag inte. Blir jag, så blir jag. Blir jag inte, så ok. Jag är nöjd med livet som det är just nu. Det är gott nog. JAG är god nog! Jag kan vila i mig.

Genom mina fuktiga, isiga sovrumsfönster finner jag ett torrt omrÃ¥de att se ut pÃ¥ morgonhimlen. Som gjort för att ta en bild…

Nedräkning? Om tio Ã¥r är jag Ã¥lderspensionär… ha ha ha…

IgÃ¥r tog jag den här bilden pÃ¥ mitt älskade hus och älskade hängbjörk. Innan jag tog upp kameran satt det fullt av kajor högst upp i trädkronan. När jag fick upp kameran, endast tvÃ¥…

Tänk att jag blir så euforisk av att gå ner i källaren och såga ved. Hade jag vetat det, hade jag börjat med det för länge sen. Vilket lyckopiller! Jag kände till och med kärlek till min källare nu. Tänk att jag kan stå där och såga med min motorsåg! Wow! Ren lycka! Vad mer behöver jag?

Och sen att tända en brasa, eller två-tre om dagen ungefär, när det är så kallt som det är ute. I natt -13. Nu runt 0. Det gör livet i huset lättare direkt. Det drar från fönstren och i sovrummet är glaset täckt av is. Jag behöver byta det fönstret först av alla. Det är i riktigt dåligt skick. Ska ta reda på vad det kostar, steg nummer ett.

NyÃ¥rslöften? Tja, att göra det jag ska? Jag har mÃ¥nga saker att göra…. PIM 2, läsa, laga mat… Men jag kommer liksom inte dit.
SÃ¥ hur hindrar jag mig frÃ¥n att göra det jag behöver? Att jag har tv:n pÃ¥ antagligen! Först Harry Potter att glo pÃ¥ vid sidan av. Och nu Trollkarlen frÃ¥n Oz. “Ovan regnbÃ¥gen” är otroligt vackert gjord. Den hÃ¥ller än. There is no place like home. Ja, jag är hemma! Till och med i källaren!

Här är en sång som får vara min nyårsönskan om ett gott år 2012, till mina barn och deras familjer, mina danska och svenska holdkamrater, lärare och andra vänner på NGI, övrig släkt, kära vänner, mina ex-käraster, arbetskamrater, Österhaninge kyrkokör och sist, men inte minst, bloggens läsare av alla slag.

Livet lovar en ingenting. Vad som än händer, i våra liv, i andras liv, så är det bara att hålla fast vid modet, kärleken, hoppet, längtan och drömmarna.
Jag har hoppet om ett fint och bra år. Och om allt går som planerat, peppar, peppar, blir jag examinerad gestaltterapeut i december, jag förverkligar min mångåriga dröm, DET är mod för mig!
Tiden går så fort. Må jag, vi och tiden gå i lagom takt, så jag/vi hinner med att modigt uppleva årets alla dagar och nyanser i tillvaron!
Håll fast i dina drömmar! Lev dem! Gott Nytt År!

EN SÃ…NG TILL MODET
text och musik: Mikael Wiehe

Här är en sång till modet
Den är till alla dom
som vågar tro på morgondan
fast natten är så lång
Här är en sång till modet
en liten, enkel låt
Det kanske verkar meningslöst
Men jag sjunger den ändå

Här är en sång till modet
till glädje, hopp och skratt
Till dom som tror på kärleken
fast hatet är så starkt
Till alla som slår sej samman
Till alla som ställer krav
Till dom som vet hur svårt det är
och ändÃ¥ säger “ja”

Ja, här är en sång till modet
hos dom som vågar se
Som inte låter tysta sej
men säger som det är
Till alla som bygger broar
Till alla som släpper in
Till dom som tror att människan
kan göra det hon vill

Ja, här är en sång till alla
som vägrar att ge opp
Till dom som kämpar vidare
fast livet är så hårt
Till alla som vågar längta
till nåt dom aldrig sett
Som inte låter kuva sej
men håller på sin rätt

Ja, här är en sång till modet
Den är från mej till dej
En liten enkel visa
med det, jag helst vill säg’
Så vårda den väl och lär den
och nynna den ibland
För då växer den och sprider sej
i hela Sveriges land

Och i Danmark såklart! Och i hela vida världen.

Idag har jag haft en väldigt fin dag. Solen sken. -7 grader ute. Varmt inne. Det är väldigt lite snö ute för årstiden, men så är det ju överallt, en ovanlig vinter. Gick en promenad. Sågade ved i källaren. Blev euforisk av det. Tänk att kunna stå i sin källare med motorsågen och såga! Läckert och enkelt!
Jag hade ro att läsa också. Och se på tv. Och elda. Och äta. Ja, en riktigt skön och avkopplande dag!

Här är en av mina största schlagerfavoriter genom tiderna. Den har alltid berört mig… undrar varför… hm… Jo dÃ¥, jag vet! Och den är mäktig fortfarande. Kraften, utlevelsen, orden, allt!
Passar bra nu när det inte finns någon nära att hålla kvar, ingen att sjunga för, mer än mig själv just nu. Believe me!

YOU DON’T HAVE TO SAY YOU LOVE ME
Written by: Giuseppe Pino Donaggio, Simon Napier-Bell, Vito Pallavicini &
Vicki Wickham, 1966

When I said I needed you
You said you would always stay
It wasn’t me who changed, but you
And now you’ve gone away

Don’t you see that now you’ve gone
And I’m left here on my own
That I have to follow you
And beg you to come home?

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me
I can’t help but love you
But believe me
I’ll never tie you down

Left alone with just a memory
Life seems dead and so unreal
All that’s left is loneliness
There’s nothing left to feel

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me

You don’t have to say you love me
Just be close at hand
You don’t have to stay forever
I will understand
Believe me, believe me, believe me.