En arbetsvecka har gått och jag är trött, så trött och har ont. Inte är det så kul att jobba då. Tack och lov är det inspirerande att träffa barnen i skolan och då kan jag glömma bort en stund, att jag har ont. Men hemma kommer värken igen med förnyad intensitet. Jag har väl inget inspirerande liv här hemma kantänka. Diska. Sova. Ligga och titta på tv i soffan. Njä. Det är inte tillräckligt avledande.

Idag åkte jag och handlade en ny baddräkt. Men jag är inte säker på att det är min rätta baddräkt jag köpte. Jag ska nog ta en till tur i affärerna i morgon. Det är ett viktigt inköp. Den ska hålla i tjugo år, som den gamla gjorde. Fast då har jag inte simmat i badhus på fem år. Men nu är det dags, jag har börjat simma igen! Nå, simma och simma… Jag är som en ko i vattnet än å länge. En gång i tiden kunde jag. Men det var då det. Det var i alla fall härligt att vara i vattnet.

En annan inspiration som är som uppåttjack är att sjunga S:t Eskilsmässan av Boo Egebjer. Jag var med och sjöng den i kyrkokören, på uruppförandet i S:t Eskils kyrka i Handen 2005, på den tiden jag hade ork och en sångröst. Nu får jag vara försiktig och inte överanstränga mig. Förkylningarna avlöser varandra och jag hade nog halsfluss nyligen. Men jag vill verkligen vara med och sjunga den igen.

I går var jag på ett föredrag i kyrkan om ökenmässan. Så spännande. Föredragshållaren Gunnar Lind, från Högalidskyrkan, gjorde en jämförelse mellan kyrkans liturgi och barnens lek. Båda behöver tas på största allvar. Jag ska gå på en ökenmässa, helt klart. Jag behöver leka mera. Lek är också inspirerande.
Sen vet jag inget mer.

Blommor från 14 maj. Går att njuta av bilden året om.

Idag var jag på begravning av en kär och nära vän. Hur kan vi människor överleva sådan smärta att mista den som är oss kär? Jag förstår det inte. Och ändå gör vi det på något sätt. Jag känner hur tom jag blir inuti. Jag saknar honom. Jag pratar med honom, fast egentligen pratar jag mest med mig själv.
Jag fick intala mig själv att gå. Jag ville smita. Göra något annat. Jag fick säga till mig själv, som jag har sagt till andra, som tvekat att gå på begravning:
- Gå! Det brukar kännas bättre efteråt.
Jag vet inte om det är så nu. Inte än.
Eftersom dagen idag var så varm och strålande, i vitsippstid och lövsprickning och skir grönska, ville jag ut och göra något mera på kvällen. Jag åkte till kyrkogården där jag har en grav att sköta om. När jag rensat bort lite ogräs och städat upp runtom, gick jag en spankulerande tur genom raderna av gravar. Jag såg namn jag kände igen. Namn jag inte kände igen. Hur olika kan gravar se ut! En del nyare gravar visar ett porträtt, av den förr så levande människan. Funderade också på hur det blir om alla strör askan i havet. Hur kommer vi få ihop våra rötter och få hjälp att minnas de människor som fanns i vår uppväxt – föräldrar till våra vänner, syskon till våra vänner, vänner, våra lärare, affärsägare, författare, vår egen familj och släkt. Det blir helt klart svårare. Kommer döden kanske på ett större avstånd då, när ingenting i denna världen längre påminner om dem som lämnat denna världen? Är de inte helt borta och döda, när de istället finns strödda omkring oss, i hav och natur?
Det gör inte ont att se graven som jag sköter om och att minnas de döda. Människorna där som levt, är borta sedan länge och jag känner ingen sorg längre över att de är i skugglandet. Sorgen är här och nu. I påminnelsen om min egen dödlighet. I smärtan över att bli kvar och lämnad. I tomrummet min vän lämnar efter sig, i mig och andra.
Jag är glad över att ha en grav att gå och kontemplera vid. Att gräva lite i jorden och göra fint. Att ha omsorg om graven. De dödas gravar är en del av mina rötter, som jag kan stanna till vid och ordlöst bara vara.
Kära vän, förut saknade du mig. Nu får jag sakna dig. Jag kommer aldrig glömma dig. Tack för alla goda spår du lämnade kvar.

Mat har inspirerat mig den sista tiden. Jag håller dels på spara in på matpengarna och handlar så lite som möjligt och tar av det jag har i frysen, och dels äta så att jag går ner i vikt snabbt, utan att försaka alltför mycket.

En fredagkväll utan godis, går det? Nej. Jag fick fundera en stund innan jag kom på vad jag kunde göra för lagom-nyttigt.

Så här blev DANAS FREDAGSÄPPLE:
Jag skalade ett äpple, tog bort kärnhuset, skivade äpplet och la det i stekpannan i lite margarin.
Hällde på lite brunt strösocker, väldigt lite.
Och sen en halv tesked honung.
Och sist kanel.
Sen vände jag på bitarna och la på ytterst lite riven mandelmassa – jaja… jag ville testa och jag ÄR en sockerbagare.
När det stekt klart på låg värme, tog jag och smaskade i mig det hela ihop med ekologisk keso.
Mumsigt var det. Kan inte ha varit fler kalorier är i onyttigt godis tänker jag. Bild på det hela tänkte jag inte på att ordna. Men jag kommer göra om det här. Det var så himla gott!

Äta bör man, annars dör man. Äta gör man, ändå dör man.

Jag tycker det är så sorgligt med alla matvarningar som kommer, slag i slag. Och att de har uppmätt höga miljögifter i en bebis blod, är bara så hemskt!

Än sen då, kanske någon tycker? Inte jag.
Idag räcker det inte att äta vanlig mat som vi alltid har ätit och mått hyfsat bra av. Nu kommer larmrapporter om gifter i östersjöfisk, köttet är inte att lita på vad det står på förpackningen, en del frukter ska man bara undvika helt hur gott de än smakar, för de innehåller farliga halter av bekämpningsmedel.
Numera går det inte att låta smaken avgöra om det är ätligt eller inte, köttet är manipulerat, vindruvor är till exempel något att undvika. Mycket giftrester finns kvar i dem. Fisk som är så nyttigt, är inte för barn att äta mer än ett par gånger om året, om de kommer från insjöar och Östersjön.
Vad är det här för värld vi har? Är det så jag vill ha det? Nej! Och ändå säger jag inte nej till sånt som förstör miljön, plaster och farliga medel i kläder och datorer, mobil och bensinbil. Listan kan göras lång.
Jag tycker inte att jag ska behöva laga särskild mat, bara för att den vanliga maten är så dålig. Jag vill laga vanlig mat med vanliga livsmedel. Den möjligheten finns kanske än idag. Jag köper ekologiskt så mycket jag kan. Jag lagar till maten i järnpanna istället för teflonpanna, jag lagar maten från grunden, istället för att köpa färdigmat. Jag köper svenskt kött. Inte rött kött särskilt ofta. Helst svenska grönsaker och frukter om det finns.

Jag har ont i magen precis nu. Något jag har ätit har nog inte varit bra. Men vad? Det syntes inte utanpå att det var dåligt. Kanske kände jag en lukt, när jag tänker efter, men lyssnade inte på det.
Mat går att äta även efter sista bästa förbrukningsdagen. Det är inte det som är farligt. Det är dags att öva upp mina sinnen så gott jag kan. Se, lukta, smaka. Köpa ekologisk mat. Det är ingen garanti, men bättre än att chansa. Undvika östersjöfisk. Och laga mat från grunden. Barnen kan inte välja vilken mat de får, det måste vi som lagar maten ta ansvar för. Och har de redan nu höga gifthalter i sig, måste vi verkligen se till att de inte får högre halter. Gifterna stannar kvar i kroppen. Påverkar fortplantningsförmågan, ökar fetmarisken och är cancerframkallande bland annat. Det här är bara början.
Och nej, maten är inte det enda som är “smittat”. Också kläder och lakan är giftiga. Inte bara snygga. Osynligt sveps vi in i en bedräglig värld.
Det är dags att börja reagera. Matuppror! Kläduppror! Var är massrörelserna som fanns på 70-talet? Var är alla upprörda människor? Sönderstressade? Datoriserade? Förkrympta? Trötta? Uppgivna? Så fruktansvärt rädda, så vi stänger av? Antagligen.

Jag tror jag behöver hitta något nytt att lägga energi på. Vad då månntro?
Matlagning? Motion? Mode?
Eller ska jag ta upp något gammalt ur verktygslådan?
Dikta igen? Sjunga igen? Gräva i trädgården igen?
Eller kanske något helt nytt?
Lära mig dyka? Lära mig dansa tango? Eller något som jag fortfarande är oviss om?

Jag tror jag väljer något från varje.
Vill motionera igen, så fort jag blir frisk. Lovar! Cykla och simma!
Och snart börjar gräva-säsongen i norr. Och jag kan redan nu gå ut och gräva lite i min rabatt här.
Och så väntar jag med spänning på det ovissa. Kan bli vad som helst.

Och mitt skrivande i bloggen då? Tja… Nästa år har jag bloggat i tio år. Kanske dags att sluta och göra annat. Jag säger inte att det blir så, men det kan bli så. Jag behöver goda och spännande förändringar i mitt liv.

Vem skickar blommor till mig? Det är dagens mysterium. Det är inget jag som Misa, är bortskämd med alls. En blomsteraffär ringde och frågade om jag är hemma i morgon, för de kommer leverera blommor till mig. Va? Jag fyller inte år. Jag har ingen namnsdag.
Är det en uppmuntran från någon av mina vänner? Nog finns det en som skulle kunna det…
Eller är det syrran? Hon köper faktiskt blommor till mig ibland, om jag firar något.
Har jag vunnit något pris? Fast vad skulle det vara för tävling i så fall?
Är det någon som vill be om ursäkt kanske?
Å så spännande!
Antagligen är det inte alls som jag tror. Men jag tycker om blommor, så jag gläder mig till det och uppskattar det här jättemycket.
Vem, vem, vem skickar blommor till mig? Fredag eftermiddag vet jag bättre.

Ur Misans klagovisa
“Och om jag vore vacker, min näsa underbar,
beundrad utav alla och dyrkad av envar,
så skulle kanske någon, som vore stor och rik,
tillsända mig en ros, i cellofan, från en butik.”
av Tove Jansson

Jag är hemma och sjuk fortfarande. Orkar i en plötslig inspiration städa lite i fem kökslådor och det är stora framsteg ska jag säga. Har nog inte gjort det ordentligt på flera år. Dags nu.

Lite feng shui-städning? Njä… Några sentimentala saker vill jag ha kvar.

När jag städat klart och beundrat lådornas glans, tar jag tag i nästa städ- och sorteringsbehov: hitta viktiga papper, som jag behöver ha, i mina pappershögar.
Och så när jag sorterat i högarna, ligger det en ett par månader gammal inköpslista kvar och skräpar. Jag läser:
hallonsaft
flädersaft
broccoli
tumstock
öronmojs

Hahaha… ja och jag behöver köpa allt det igen! Men vad menade jag med öronmojs? Har ingen aning. Det som lät så smart då, har jag glömt nu!

Nu, när jag återigen är däckad av virus och förkylning och väntar på att bli bättre eller sämre, tittar jag på Svt och deras Öppet arkiv
Fantastiskt att de har släppt på en massa gamla tv-program. Rena nostalgitrippen. Igår såg jag Ärliga blå ögon. Kanske inte helt med full uppmärksamhet, eftersom jag är sjuk, men ändå.
Och idag, vad ska jag hitta på då att se? Ingen aning. Jag får botanisera lite.
Ont i halsen har jag så jag blir galen. Svårt att sova. Svårt att hosta. Svårt att svälja. Kanske utvecklar det sig till halsfluss. I så fall får jag medicin på fredag. Annars är det bara att härda ut och ta smärtstillande, hostmedicin och halstabletter.
Och längta efter att bli frisk och kry och hokus, pokus så försvinner alla krämpor och allt blir helt toppen. Alla omkring mig mår finemang och ingen dör. Min gestaltfirma växer och jobbet i skolan är toppen och jag vinner på Lotto och kan resa runt i världen och utforska den. Visst kunde det vara så!
Men just nu är det som det är. Sjukdomar och krämpor finns i min värld och runtom. En kär vän har gått vidare till evigheten. Jag har (nästan) halsfluss. Men jag har annat som är gott. Håll fast vid det! Ja, det gör jag. Och tittar på Öppet arkiv och njuter gamla tider.
Din stund på jorden av Vilhelm Moberg, känns förresten passande att se idag.

Söndagsvila. Söndagssol. Söndagsdeklaration. Ingen vila riktigt då. En del bekymmersrynkor har jag, för att få in siffrorna på rätt ställe. Momsdeklarationen värst. Jag missar att fylla i siffror i rätt ruta och förstår inte. Har ingen mall från förra året att gå efter heller. Jag ringer till söndagsöppna Skatteverket sen. Ingen vila där heller.
Det är underbart att ha trådlöst internet. Andra dagen. Ingen trängsel nu vid usb-portarna på datorn. Jag gillar Mac, men det är mig en gåta hur de kan lägga båda usb bredvid varandra, så att de krockar om jag behöver använda båda. Alla teknikutvecklare har nog trådlös uppkoppling och behöver inte använda båda usb samtidigt.
Till slut, med trådlös uppkoppling, fungerar e-legitimationen från Nordea på Skatteverket och det är tur det. Och tur är det verkligen när det fungerar. Händer inte alltid. Nordea och Mac gillar inte varandra. Jag gillar inte Nordeas sladd och kort för legitimering. Och Nordea och SBAB är inte heller vänner. Dit är dörren stängd med e-legitimationen från Nordea. Jag kommer inte ens in på Nordea med deras egen e-legitimation… Det säger ju allt!

Och nu spelar jag Søndag i april med Anne Linnet. Finns inte på youtube. Finns bara här hemma hos mig. Dagens låt…. mmmmmmm! Søndag i april…. hela dagen!

Det är en sån vacker dag idag. Solen skiner och det osar av vår. Temperaturen går upp över tio grader.
Nu kan jag ha fönstret öppet i sovrummet utan att vara rädd för att kisse ska ramla ut. Jag har hellre katt, än öppet fönster. Och nu är det som det är. I morse kuttrade duvor utanför. Inget mysljud för mig. Måsarna skränade. Det kan vara ett mysljud om jag blundar mig tillbaka till Skagen. Nu hörs lite bollspark från fotbollsplanen och trafikljud då och då. Lite fågelkvitter hörs minsann också.

Planen för dagen har ändrats. Så var det igår med. Det är utmanande att vara i det. Att leva själv, är att vara beroende av andra, precis som det är för andra som lever tillsammans med någon. När jag gör upp planer, så litar jag på att det blir så. Jag ska nog inte göra det, utan bara glädja mig åt det som är. Lättare sagt än gjort, vill jag också tillägga.

Igår gick jag istället ut utanför porten, till min lilla plantering, vid staketets början. Jag rensade och sopade bort grus från gatans vintersnö, också runt trädet. Plötsligt kommer det en liten, gammal dam fram till mig och ler och säger på pitedialekt:
- Å vad jag också skulle vilja hålla på.
Och hon fortsätter:
- Vet du att man ska le tre gånger varje dag till någon?
Nej, det visste jag inte att det var så. Vi fortsatte att prata och till sist reciterade hon en dikt för mig, om möten.
Om dejten hade dykt upp igår, hade jag missat mötet med Nanna.
Vad kan så den här dagen bjuda på när lunch- och promenadvännen är sjuk? Tja… jag får se vad jag hittar på. Vare sig jag väljer att stanna inne eller gå ut, så har dagen redan börjat. Jag har duschat och strax bloggat klart och sen ska jag äta frukost.

Isen ligger fortfarande på sjön. Vinterns isbana syns ännu.
Igår var jag på väg ut på rutten is. Idag stannar jag hemma.

Idag till solen och dagen lyssnar jag på Joni, som vågar ge ut det som är hon. Min favoritsång som jag lärde för länge sen, på högstadiets engelskalektioner första gången. Inte visste jag att det var hennes sång då. Då var det Judy Collins som sjöng den, om jag minns rätt. Men här är en inspelning med Joni, i egen hög person.

I really don’t know clouds, love, life at all….

Jag ville läsa Vägmärken av Dag Hammarskjöld och beställde den på nätet. Trodde jag. Istället kom häftet Vägmärken och vägmarkeringar. Så snopet. Och överraskande knasigt kul.
Nu har jag köpt boken på ett antikvariat istället, det känns faktiskt rätt med en gammal bok, en förstaupplaga i tredje tryckningen. Kallas det då verkligen för en förstaupplaga förresten? Fyrtioåttande – sextiotredje tusendet. Tryckt 1963.
Redan på den tiden särskrev de tydligen. Titeln har inget bindestreck. Den sista upplagan från 2005 har det. Bra det!

Konstigt nog har jag inte läst den tidigare. Nu är det dags. Jag läser lite här och där, bläddrar i den från början till slut. Allt är inte enkelt och lättillgängligt. Det märks att han var en tänkare, han vände och vred på sina maximer, små berättelser och dikter. Jag kan inte låtsas att jag förstår. Det som verkar enkelt i första stund, blir något annat i nästa.

“Tystnaden är rymden kring varje handling och varje samliv som människor. Vänskapen kräver inga ord – det är en ensamhet befriad från ensamhetens ångest.”

“Är icke tomheten när larmet tystnar den rättvisa belöningen för en dag ägnad åt att hindra andra att negligera dig?”

“Tiden rinner undan, anseendet växer och dugligheten sjunker -.”

“Den lilla grabben tar ett par skeva skutt på ett ben, utan att ramla. Och fylls av beundran för sin duktighet, dubbelt stark eftersom det finns åskådare. Blir vi någonsin vuxna?”

“Du frågar om icke dessa anteckningar till slut är ett svek mot den livsväg de själva vill utstaka?
Dessa anteckningar-? De var vägmärken resta när du nått en punkt där du behövde dem, en fast punkt som icke fick gå förlorad. Och så har de förblivit. Men ditt liv har ändrats och du räknar nu med möjliga läsare. Kanske du rentav önskar dig dem? För någon kan det dock få betydelse att se en ödesväg om vilken den levande ej ville tala. Ja, men endast om dina ord har en ärlighet över fåfänga och självbespegling.”

Jag både ler och förundras över orden och undrar över denne mans ensamhet, pliktkänsla, närvaro, tankar om döden och samtal med Gud. Önskar att jag kunde få kontakt med honom, vara nära en stund och andas tillsammans i ett ordlöst möte.

Ikväll har jag ont i knäet, vad har jag gjort mer än gått? Och så börjar jag bli förkyld igen. Rullar fram tröst:

De är gjorda efter ett klassiskt recept på chokladbollar, snott från Arla, som snott det från “annan källa”. Ändringar gjorda av mig.

100 g rumsvarmt smör eller margarin
1 1⁄2 dl strösocker
3 msk kakao
1 tsk vaniljsocker
2 msk kaffe eller annan valfri god vätska
5 dl snabbhavregryn eller vanliga, ta vad du har

Rör ihop smör och socker. Använd gärna elvispen. Rör i kakao, vaniljsocker, vätskan och havregryn. Forma runda bollar och rulla dem i kokos, mandel eller sesamfrön. Förvara i frysen eller kylen. Eller ännu bättre, ÄT UPP DEM!

För länge sen lyssnade jag mycket på irländsk folkmusik och reste till Irland några gånger för att lyssna på musiken och sjunga på pubar. Vi lyssnade på Paul Brady med. Här är en av hans bästa låtar. Och filmen visar handlingen och fördjupar sången, gjord med humor och mot krig. Jag längtar tillbaka till Irland när jag ser och hör den här.

Arthur McBride

Oh, me and my cousin, one Arthur McBride
As we went a-walking down by the seaside
Now, mark what followed and what did betide
For it being on Christmas morning…
Out for recreation, we went on a tramp
And we met Sergeant Napper and Corporal Vamp
And a little wee drummer, intending to camp
For the day being pleasant and charming.

“Good morning! Good morning!” the sergeant did cry
“And the same to you gentlemen!” we did reply,
Intending no harm but meant to pass by
For it being on Christmas morning.
But says he, “My fine fellows if you will enlist,
It’s ten guineas in gold I will slip in your fist
And a crown in the bargain for to kick up the dust
And drink the King’s health in the morning.

For a soldier he leads a very fine life
And he always is blessed with a charming young wife
And he pays all his debts without sorrow or strife
And always lives pleasant and charming…
And a soldier he always is decent and clean
In the finest of clothing he’s constantly seen
While other poor fellows go dirty and mean
And sup on thin gruel in the morning.”

“But”, says Arthur, “I wouldn’t be proud of your clothes
For you’ve only the lend of them as I suppose
And you dare not change them one night, for you know
If you do you’ll be flogged in the morning.
And although that we are single and free
we take great delight in our own company
And we have no desire strange faces to see
Although that your offers are charming
And we have no desire to take your advance
All hazards and dangers we barter on chance
For you would have no scruples for to send us to France
Where we would get shot without warning”

“Oh now!”, says the sergeant “I’ll have no such chat
And I neither will take it from spalpeen or brat
For if you insult me with one other word
I’ll cut off your heads in the morning”
And then Arthur and I we soon drew our hods
And we scarce gave them time for to draw their own blades
When a trusty shillelagh came over their heads
And bade them take that as fair warning

And their old rusty rapiers that hung by their side
We flung them as far as we could in the tide
“Now take them out, Divils!”, cried Arthur McBride
“And temper their edge in the morning”.
And the little wee drummer we flattened his pow
And we made a football of his rowdeydowdow
Threw it in the tide for to rock and to row
And bade it a tedious returning

And so to conclude and to finish disputes
We obligingly asked if they wanted recruits
For we were the lads who would give them hard clouts
And bid them look sharp in the morning.

Oh me and my cousin, one Arthur McBride
As we went a walkin’ down by the seaside,
Now mark what followed and what did betide
For it being on Christmas morning.