Vaknar upp till en sol som skiner upp världen och dropparna på grässtråna lyser som diamanter i gräsmattan. Jag sitter ute på verandan med tekoppen i handen, i solen och bara lapar värme och sol. Gör en uppmärksamhetsövning med. Bra att träna lite emellanåt. Om jag gör det när jag mår bra, så kommer jag troligen ha lättare att göra den om jag mår dåligt. Det gäller att öva upp mitt medvetande / att vara i awareness. Just nu är jag medveten om att jag har tankarna på andra ställen. Så lätt det är att lämna sitt här och nu. Därför är det bra att öva på att flytta sin uppmärksamhet både inåt, utåt och kunna känna igen när tankarna snurrar runt mest i huvudet.
Nå, vad vill jag göra idag då? Klippa gräset. Hoppas det hinner torka upp med innan. Hoppas solen fortsätter skina. Molnen kommer snabbt närmare ser jag.
Vill jag åka till stan och handla kläder? Njä. Vill jag handla mat? Njäa. Vill jag vara hemma och skrota? Absolut! Jag är så himla bekväm av mig. Ordet lat går att använda med.
Och så kommer andra krav in. Krav eller behov? Diska. Städa. Skura. Snart är det sommar! Tjoho! Visst vore det skönt att bara flytta in i ett någorlunda rent sommarhus! Krav och krav och krav…. Väck, väck, väck!
Jag hittar säkert något att göra som ger mening. Disken väntar. Tjoho! Nu ska jag ägna mig åt att diska, medan jag diskar.
Vaknar upp till ett regnigt Norrland. Det är varmt i sovrummet och kallt i resten av huset. Bäst att elda! Men jag har ingen ved sågad. Det får bli dagens ansträngningsjobb.
Men var är veden som jag skulle såga i år? Trädstammarna jag sågade ner i somras är borta. Borta! Vem har tagit dem? Det var riset som skulle bort, inte veden… Just nu är jag irriterad och sur över det här. Allt jobb jag gjorde med att såga ner grannskogen och så är veden borta. Så snopet det känns! Inte har det hamnat på majbrasan. Det var riset som skulle dit och det ligger kvar… Morr!!!
Här har våren inte kommit igång riktigt som hemma. Vitsipporna står i full blom. Björken börjar se grön ut med musöronstora blad.
Kisse klarade resan upp ganska bra. Mer orolig än tidigare. Han fick en “gå ut ur buren-stund” halvvägs upp. Efter det blev han lugnare. Bra att jag kan göra så om jag behöver stanna någonstans på vägen. Och nu är han nöjd med att vara här. Fast han är nog helst inne han med idag.
Jag har sju-åtta kanaler på tv:n. Det får räcka. Jag måste väl inte se på tv hela dagarna… jag har böcker att läsa inför nästa resa ner till Danmark. Nu har jag tid till det. Men inom mig är jag tidvis inte riktigt här och nu. Jobbet är i tankarna. Svårt att vara ledig, när så mycket där är oklart. Nå, parkera det på hyllan och se det som är… Kisse som sitter bredvid mig och spinner till exempel. Fina, fina kisse!
Jag var hos doktorn igår och fick ett batteri med piller att stoppa i mig. Är verkligen B12-brist ett livslångt tillstånd? Med piller slipper jag göra livsstilsförändringar. Så skönt! Eller?
Och med inflammationsdämpande piller kanske jag kan bli lite mer rörlig och vilja träna lite. Eller?
Och med magnetröntgen kanske doktorn kan se om en nerv är i kläm i ryggen. Och sen då? Vad hjälper det? Mer piller? Eller annat? En ny ryggkota istället för den som är sliten?
Och nu, in i duschen. Jag fryser! Brrrrr!
Jag söker nya klienter och väntar otåligt och med spänning på att du hör av dig.
Mejla mig på adress danagestalt@gmail.com
Första gången utan kostnad. Sedan till ett förmånligt pris.
Jag går sista året på utbildningen till gestaltpsykoterapeut och har handledare med gedigen erfarenhet bakom mig.
Varmt välkommen!
Dana
Jag tycker om att titta ut på himlen, molnen och jorden. Tänk om det fanns en karta vid varje fönstersäte. Det skulle jag uppskatta. Kom ihåg att packa ner en karta nästa flygresa!
Framme på Victoria Station. Äntligen i London! Long time no see.
Fantastisk “busy” utsikt mot stationsbrådskan. Huvudingången är nedanför oss.
Smakar Cornish Pasties fortfarande gott? Nja… nästa gång tar jag en vegetariskt sån.
Fast English Breakfast Tea smakar gott i England. Hoppsan, det gör cidern med!
Fish&Chips! Mums!
Vem ringer från en telefonkiosk numera? Här står tre på rad.
Är det här alla är? På Apple Store.
Vem är i fängelse här då? Jag var i England samma år hon hade suttit där 25 år. Och i år är det 60 år. En livstidsdom!
Englandskrimkrams säljs överallt. Jag köpte ingenting nästan. Två t-tröjor, en burk med chokladpulver, lite barnkläder, en present till kattmataren, två Mars bars. Inget mer. Hm… Inte likt mig. Men alla pengar tog slut, till sista pundet!
I morgon bitti ska jag upp kl 04.00. Hur ska det gå? Hm… Sen kör jag och Astrid till Arlanda och flyger till London över helgen. Det låter så enkelt, eller hur. Men i själva verket har jag velat åka i säkert tio år vid det här laget och inte kommit iväg förrän nu. Förutsatt att jag vaknar. Och kommer fram till Arlanda. Och att planet landar på Gatwick. Och tåget kör in till Victoria Station. Sen är vi där!!!!! Hurra! Long time, no see.
Jag har nästan packat klart. Pengar är växlade. Kisse har en matvakt och en lekvakt ordnad. Vad kan jag ha missat att packa? Dags att gå och lägga mig strax. Ska bara diska. Och hänga upp tvätten. Och…. och… och….
Jag är helt borta i veckodagarna nu. Blir förvillad av ledigheten. Är det söndag idag? Så kändes det. Eller måndag? Tisdag? Onsdag? Fredag? Jag vaknade jättetidigt, före kl 6 och gick faktiskt upp med. Ovanligt för att vara jag.
Jag var ute med Tuvaliten på promenad i varma vårsolen. Hon vill gunga och gunga och gunga. Och varför inte? Klart hon får! Jag har inget bråttom. Det är som att återupptäcka mitt barndomssamhälle igen, att se lekplatserna. Och fontänen i parken, den vill hon titta på. Ligger och ser ner i vattnet. Vill känna och plaska. Tja. Det är också kul! Och jag håller i henne ordentligt, här ska inget barn trilla i!
Vi går hem till min lillebror och äter glass. Tuva sparkar boll och leker med pinnar. Vi ropar på katten och Tuva jagar bort Tarzan, så fort han kommer. Inget klapp där inte. Vi går hem till mig och kisse och lagar mat och diskar. Tuva hämtar mig i köket. Vad är det, undrar jag och sätter mig i soffan. Nej, fel menar Tuva. Öppa dörren. Därför hämtade hon mig. Hon vill ha sina böcker som ligger där inne. Så smart hon är! Och hon går i trappor med båda benen, höger och vänster, bara jag håller henne i båda händerna. Utvecklingen går så snabbt. Jag hinner inte riktigt med!
Och sen går vi hem. Pappa möter hemma i trappen. Tuva springer! Bråttom, bråttom! Kram och puss! Tack för idag, gullunge! Vilken toppendag!
Farmor är trött sedan och ska bara se lite på tv. Somnar. Vaknar upp till… vaddå? Är det nu söndag, måndag, tisdag, onsdag, fredag? Känner paniken att inte veta. Tänk om jag försovit mig och missat jobbet eller ännu värre.. missat flyget till London på fredag. Vilken mardröm det vore!
Nå, det är tisdag kväll. Och känns som söndag.
Så härligt körsbärsträden blommar i Kungsträdgården. Folk vallfärdar dit för att titta på alléerna och fotografera blomsterprakten.
Att stå under träden är också en mäktig känsla. Att kunna se blommande träd efter träd efter träd är maffigt! Att himlen är rosablommande är njutbart.
När jag ser bilden med bara blommor mot himlen, glömmer jag världen runtomkring. Står jag verkligen på samma plats? Är det verkligen samma värld? Kanske inte.
Det är fredag och helgen stundar. Jag har inga särskilda planer mer än att gå på en konstutställning i Kungsträdgården. Handla. Städa. Börja packa lite. Läsa. Vara ute i solen. Ungefär så.
Jag ska jobba på Valborg. Jag har så mycket att göra, så jag kan lika gärna jobba då, eftersom jag ska vara i London nästa fredag. Helt märklig tanke. London. Om en vecka bara! Wow!
Och så ska jag vila. I morse var jag så trött så jag somnade om. Försov mig fyrtio minuter. Tur det inte var mer.
Och nu? Ge kisse mat. Göra ingenting en stund till. Vara ledig.
Aaaaaaah! Äntligen är deklarationen inskickad! Inte för att jag förstår hur det gick till och vad siffrorna betyder där de hamnade. Tack och lov, säger jag bara till Skatteverkets förenklade bokföringsprogram. Därifrån hämtades sedan siffrorna och landade på rätt plats i näringsdeklarationen. Och momsdeklarationen som jag svettats många timmar över, fick jag hjälp med på telefon, av en snäll kvinna på Skatteverket. Tusen tack för hjälpen, såger jag bara. Och jag behövde inte laga middag till er heller.
Så nu när jag kan andas ut, vad fyller då mitt liv? Ont i benet. Aj! Läkarbesök inbokat. Antagligen trokanteriten som spökar igen. “Nu vill jag ha medicin, medicin, medicin meddetsamma… ” sjöng Thore S. Och nu jag med.
Jag har gjort nya färgglada reklamaffischer för att söka fler klienter. De ska sättas upp och spridas. Jag sätter in en ny annons i lokaltidningen med. Även om våren är här och snart sommaren, kan det vara bra att synas utåt. Jag tycker att varenda dag utan terapier är förspillda dagar. Tänk att det är så viktigt för mig! Jag trodde inte det skulle kännas så meningsfullt som det gör. Och jag vet att jag är duktig och klarar det ganska bra, på det hela taget. Jag behöver bara massor av timmar, innan jag går upp till examen. Ju fler, desto bättre!
Carole King har varit en av mina tidiga favoritsångerskor. Nu har hon skrivit en bok med. Här är en av hennes sånger spelad tillsammans med gitarristen Danny Kootch.
It´s too late
Stayed in bed all morning just to pass the time
There´s something wrong here, there can be no denying
One of us is changing or maybe we just stopped trying
And it´s too late, baby, now it´s too late
Though we really did try to make it
Something inside has died
And I can´t hide and I just can´t fake it
It used to be so easy living here with you
You were light and breezy and I knew just what to do
Now you look so unhappy and I feel like a fool
And it´s too late, baby, now it´s too late
Though we really did try to make it
Something inside has died
And I can´t hide and I just can´t fake it
There´ll be good times again for me and you
But we just can´t stay together, don´t you feel it, too
Still I´m glad for what we had and how I once loved you
But it´s too late, baby, now it´s too late
Though we really did try to make it
Something inside has died
And I can´t hide and I just can´t fake it
… hållit i det finaste lilla gossebarnet som finns! Lille Alfred är bara en vecka gammal och kom hem från sjukhuset i går. Idag fick farmor hålla honom, denna varma, mjuka, lilla sötnos! Vi ska nog bli goda vänner vi också!
… hittat bilnyckeln. Av en händelse hittade jag den i bakluckan. Någonstans ifrån, när jag skulle ta upp påsen med pantflaskor och rafsade bland påsarna där, föll den i min hand. Himla skönt att den är funnen! Nu slipper jag gå här med en oavslutad gestalt och undra var den är. Livet kan gå vidare.
Fast nästa oavslutade gestalt finns ju bara runt hörnet; momsdeklarationen!
Jag har drömt om London och Cornish pasties i natt. Och ja, det regnar ute… Men om två veckor kommer det vara strålande vackert väder där i weekenden. Annars får jag buy me an umbrella there. Eller ta med ett.
Om precis två veckor kommer jag och min dotter vara på flygplatsen i ottan. Undrar om kroppen kommer vilja vakna kl 4.30 då. Antagligen inte. Men det är bara att stå upp och köra dit. Bilen får följa med till Arlanda. Och då har jag bara två arbetsdagar i kroppen. Idag har jag fyra. Inte konstigt att det är svårt att vakna och gå upp idag, den femte arbetsdagen i rad.
Jag kan inte förstå att det var påsklov nyss. Den här veckan har känts oändlig. Men idag är det äntligen fredag. Kroppen behöver vila nu. Få sovmorgon och leva kravlöst.
Nej visst ja, denna kropp ska bokföra på skatteverkets sidor på nätet och deklarera sin näringsverksamhet. Hoppla! Oj oj oj, hur ska det gå?
