Värmen tar semester och jag börjar jobba igen efter helgen. Vad finns att se fram emot? Att en till vecka ska gå? Ja, absolut.
Jag kan se fram emot att danskakursen snart tar slut, bara tre gånger kvar. Att jag också ska skriva klart två uppgifter förtränger jag mest. Jag är väl en sån som väntar in i det sista med att göra helt klart.
Mina tankar är i Danmark den här veckan. Och snart är jag där. Tänk att jag ska vara där i tre hela veckor. Å, så mycket danska jag kommer kunna prata då!
Innan dess ska jag resa upp till Ångermanland och se ljuset. Och trädgården. Och blommorna. Och huset. Bara en månad kvar tills jag är där.
Först är det alltså dag för dag som ska gå. Sen får tiden gärna stå stilla.

- att sätta igång med något praktiskt som inte har med datorn och skrivande att göra. Å, så jobbigt!
- att gå ut i sommaren. Det tar emot. Utan motor.
- att släppa kontakten med en vän. Går att förstå. Ändå så obegripligt svårt! Nej, förresten, jag vet mycket väl varför det är svårt.
- att gå ner till källaren och ta fram cykeln och fixa i ordning den, byta trasigt baklyse. Hur ska handbromsen kunna lagas? Helt sönderslaget ända ner till navet, efter golfklubbevandalerna som var igång i källaren i vintras.
- att våga beställa en digital skivspelare, trots att jag har dåligt med pengar. Längtar JÄTTEMYCKET efter att lyssna på mina gamla vinyler.
- att hantera besvikelser. Går det?
- att beställa mobilt bredband.
- att laga middag.
Stora utmaningar och mindre.

I ett jordiskt paradis, går jag omkring och tittar och luktar på blommor. Här blommar det för fullt just nu. Jag är så lycklig när jag får gå där tillsammans med en vän och njuta av blommorna. Titta här! Och här! Kungsängsliljorna! Gullvivor i massor! Adam och Eva! Och här är ju mandelblom också! Full av lycka, mitt bland alla blommorna!

Curre - pensionär i Nirvana?

Innan jag blev pensionär framstod pensionen som ett ganska tröstlöst tillstånd; borta från händelsernas centrum, all samlad kunskap och erfarenhet kastad på sophögen osv. Nu vet jag bättre. Mycket bättre. För mig innebär pensionen en uppgradering till en högre existens, ett slags Nirvana, från vilken jag kan blicka ner på de arbetande stackarna med ett visst deltagande.

Numera har antalet ”måsten” reducerats till en behaglig nivå. Den fullklottrade almanackan innehåller mest aktiviteter som är kul. Självvalda. Och hela dagen står till förfogande för genomförandet! Men visst finns det smärre nackdelar. Man springer t.ex. inte 100 meter på 11,5 längre. Å andra sidan: vem sjutton har så bråttom?

Den märkligaste förändringen är nog den ”klassresa” som pensioneringen inneburit. I hela mitt yrkesverksamma liv har jag jobbat med trycksaker, layout, illustration och reklam. Den kunskapen har jag använt till sälja fåniga prylar som folk inte behöver - eller innerst inne inte vill ha. I branschen morrades det tidigare över myndigheter som ville hindra utvecklingen och inte tillåta reklam i tv. När det till slut tilläts jublade vi. Och jag - tills jag såg resultatet. Det som jag tidigare uppfattade som naturligt och nödvändigt, framstår i dag som olaga intrång, alternativt hemfridsbrott. För våra barnbarn (Homo Sapiens 2.0) tycks dock företeelsen ingå som en naturlig del av vardagen. Stackarna. De flesta inslagen är ju direkt töntiga. Och nu har även de reklamfria kanalerna börjat med reklam. SVT kör t.ex. trailers för kommande program så ofta och så långt i förväg, att när de väl är dags att sända dem är man redan utled. Tur att det finns böcker som alternativ.

Till ett av mina mera udda nöjen, hör att byta limerickar med en släkting som kallar sig ”Bonnläppen från Bjursås”. Här kommer den som jag drabbade honom med senast:

En fakir från staden Rangoon
var otursförföljd som person.
Ty mitt ut i natten
ihjäl sköt han katten
sen han käkat en hagelpatron.

Får jag tid över, händer det att jag gör små animerade filmsnuttar och lägger ut på min hemsida (garanterat rumsrena). Kolla här!

Foto: ©Curre Dahlgren

En hel arbetsvecka har gått nu igen. Den gick fort fram och hade sina ljuspunkter, bl a när barnen en morgon, på fritids, började dansa till musik och det var helt fantastiskt att se dem och deras mod att gå fram och dansa solo och turas om med det. Vilka uppvisningar de bjöd på! Glädjen stod högt i tak!
Min egen glädje hemma har inte varit på topp den här veckan, så det var en välbehövlig glädjedos jag fick där.
När jag inte är glad, söker jag mig till glada hemsidor, till exempel Tjuvlyssnat, för att få dra på munnen och le lite, mitt i bedrövelsen.
En som också ger mig en stunds glad förströelse är Curre. Passande nog är han den tredje gästbloggaren hos mig. Egentligen känner jag inte honom. Jag känner hans fru. Hon och jag har gått specialpedagogutbildningen tillsammans för länge sedan och pratat en del genom åren. Vi har alltid gillat varandra. Det bara känns så enkelt och gott att prata med henne. Vi har inte setts så ofta bara. Vi råkade stöta ihop ute av en händelse nu i vintras och så fick jag veta om Curre och hans hemsida. Curre är en pensionerad och antagligen också passionerad teckare/illustratör. Han kan måla tak. Vi delar båda den upplevelsen av hur jobbigt det är. Han är snäll. Och nu vet jag att han kan skriva också. I morgon får ni andra läsa vad han skrivit. Redan nu kan ni se hans tecknade rörliga serier här, på hans hemsida.
Snart så är det lördag, Curre. Välkommen! till min blogg.

Torsdagar är värsta tv-kvällen för mig. Jag skulle behöva minst tre tv-apparater, för att kunna se och spela in allt jag vill se. Det har jag ju självklart inte.
När jag kom hem vid sex-tiden såg jag nattens avsnitt av NYPD Blue. Tyvärr stämde inte inspelningstiden och jag missade slutet. Efter det missade jag Simma lugnt Larry. Då sov jag på soffan.
Spelade sedan in Lyxfällan. Snart blir jag ett fall för dem. Under tiden såg jag början av Spårlös. Missade då Antikdeckarna och Hammerslag. Växlade över till DR1 och såg slutet av Hammerslag och efter det fastnade jag framför Elsker dig for evigt? och missade Spårlös. Spelade in Begärets dunkla mål och Klass 9 A. Det kan jag se i helgen sen. Till sist började jag se Medium. Insåg att jag var ointresserad av att se på tv. Spelade in Medium istället. Dessutom hoppade jag över Judys domstol, Dr Phil och Körsbärsdrottningen.
Så av möjliga tretton tv-program såg jag ett helt program och spelade in tre till helgen. Får se om jag ser dem då. När går repriserna på de andra nio då? Ibland tror jag att bläddrandet i tv-tidningen räcker för mig. Då kan jag se fram emot en sån här tv-kväll, för sen orkar jag ändå inte se på något.

I skolan är det full fart nu med att börja avsluta allt jobb och komma fram till sommarlovet. Det är idag prick fyra veckor kvar till avslutningen och sedan jobb några dagar till, innan jag kommer upp till Norrland första rundan.
Folk ska anställas, nya barn ska bjudas in och komma på besök, andra barn ska sluta, massor av möten och utvecklingssamtal ska göras och utvärderas. Och däremellan lektioner och utflykter. Möbler ska beställas till en ny klass och det känns som jag kommer hålla i det. Det är ok. Jag börjar lära mig vid det här laget.
I huvudet har jag både nuet och framtiden, att vara Här och Nu och samtidigt planera framåt, behövs båda.
Och så ligger det förflutna kvar och skvalpar i en oavslutad gestalt. Jag glömmer bort att andas. Jag glömmer bort att äta.

Ibland vet jag inte alls vad jag ska skriva när jag börjar. Något växer fram bara. Som igår.
Ibland vill jag skriva något bestämt. Men jag hittar inte orden för det. Som idag.
Jag vet inte vad som är bäst. Inte för andra. Inte heller för mig själv.
Vad vet jag? Vad vill jag? Vad behöver jag?
Jag önskar allt var annorlunda. Det är det inte.
Jag vet bara att jag har ont och fryser.
Dagens tröst: kanelbullar med kall mjölk.
Dagens önskedröm: att få mejl från en vän.
Dagens fritid: titta på tv, kanske diska.

Ny dag. Sol ute. Nästan 10 grader redan klockan 6. Nejvisst ja, solen ligger på just här i mitt sovrum så tidigt. Det lyser in en smal sträng av ljus, bara en stund, tidigt på morgonen. Norrfönster. Jag ser ut mot tallarna. De växer nära. Särskilt stammarna är fina, de skiftar i orange och visar sig i olika ljus och olika väder hela tiden. Tallarna skyddar mitt rum från insyn. Jag drar sällan för gardinen. Jag är glad för att jag hade ork att måla fönstret när jag flyttade in. Fönster är viktiga saker, att se ut genom och inte fastna med blicken i, för att de är fula och dags att måla, som alla andra fönster här i lägenheten. Ibland öppnar jag fönstret och tittar ner på rabatten, där växer lite vinka från mitt gamla hus, där jag bodde förut. Blommorna känns som gamla vänner, som följt med mig hit. När jag ser på dem känner jag en glädje, som bottnar långt inne i mig.
När jag kommer hem från jobbet går jag ofta dit och bara står och tittar på dem en stund. Ibland klappar jag om dem lite med. Jag har två rabatter till som jag sköter om här. De är inte särskilt stora och prunkande än. Men det som finns där, har jag glädje av. Blommor till glädje. Påskliljor, flocktulpaner, scilla, pärlhyacinter, kinesisk gulros, Finlands vita ros, en ynklig liten en, pyttelite myskmadra och en näva, från England.
Jag ska köpa en pion dit och flytta dit lavendel och kärleksört som finns uppe i Norrland just nu. De kommer också från min gamla trädgård.
Blommor är det finaste som finns för mig. Ibland är människor som blommor. Inte alltid. Inte alla. Bara ibland. En del. En. Det är den vackraste blomman av alla, med doft av honung. Den är sällsynt och skör. Jag skulle helst av allt få ha den i min trädgård. Men så blir det inte, för jag är inte alltid bra på att ta hand om mina blommor, trots att jag älskar dem högst av allt.

Varför blir det så fel ibland? Varför känns allt så meningslöst och trist då? Jag är inte glad alls. Sjuk fortfarande, fast jag jobbade idag. Håller nog på att få bihåleinflammation. Det är inte bra att gråta då. Ser inte riktigt glad ut heller. Några undrade hur det var med mig. Bra att kunna säga att jag är sjuk då.
Idag är jag ledsen. Olycklig. Ingen bra dag.

Jag har bara sovit lite i natt. Kan ensamheten och tystnaden jag lever i, bli ännu större? Javisst kan den det. Det är lätt ordnat. Jag är långt borta från tro, hopp och kärlek. Ändå är det lätt att väcka ett hopp i mig. Sen blir jag lätt besviken. Saknar tröskel. Saknar tillit. Saknar vän.
Efter en långledighet med influensa är det skönt att börja jobba igen. Ordning och reda. Stabilitet. Arbetskamrater. Elever. Det finns hur mycket som helst att göra där med. Fem veckor blir det av hårt arbete och ingen vila. Det är jättebra. Det passar mig fint. Jobba, jobba, jobba. Det är mycket bättre än att gå hemma och vara ledig. Mycket bättre.

Å, jag måste ju vara en av världens bästa bullbakare. Eller heter det bullbagare? Mums, vad gott! I alla fall de första sex. Och de blev riktigt fina i bullformarna med hjärtan på. Fast de syns inte på bilden.
För att vara så lat som jag är, får jag sannerligen ändå något gjort, konstigt nog, trots att jag har tillbringat nästan hela dagen i sängen.
Deklarationen är inringd, utan ändringar.
Bullarna är klara och provsmakade. Frukostbröd kan jag kalla dem för.
Danskaläxorna är grovgjorda. De behöver mera omsorg, men inte idag.
Skolarbetet är löst planerat. Det går nog bra med det jag tänkt.
Båtbiljetten till Danmark är beställd. Inte betald. Inte beställd hem. Det gör jag sen, från Danmark. Eller så stannar jag där.
Liverpool vann dagens match med 1-0 mot Manchester City. Det var väntat.
Tja… en del dagar bara går. En del veckor likaså. Som den här. Bort med den bara! Hit med nästa!

Det är sista dagen i veckan och dags att gå upp. Klockan är 14.05 redan. Jag är inte hungrig än, men jag kanske blir.
Det är dags att göra allt det som inte blivit gjort, som jag hade tänkt göra under veckan. Och deklarera. Pappren ligger nu på köksbordet. Miniräknaren med. Bara inte jag sitter där.
Idag. Söndag. Jag är inte i mitt Här och Nu. Jag har funderat över min närmaste framtid lite. Våren och sommaren. Så långt kan jag se framåt. Hösten är mer oklar och oviss. Ett antingen eller. Att vara i väntan är mitt vanligaste tillstånd. Det är jag van vid.
Det är dags att beställa båtbiljetter. Ingen natt i Skagen före kursen.
Deklarera.
Göra klart en dansk översättning till kursen.
Skriva något om danska språket.
Planera kommande arbetsveckan.
Först tänkte jag att jag skulle inte få blogga förrän jag gjort allt. Men nej, jag har ingen som helst arbetsdisciplin idag. Jag tappar fokus jämt. Och bloggar när jag vill.
Ska jag ta och baka bullar då? Jag har allt jag behöver till det hemma. Får se om jag kommer dit.

Som gästbloggare skriver jag nu ett blogginlägg med en deadline. Det känns väldigt motsägelsefullt. Blogg och deadline passar liksom inte i samma mening. Men eftersom jag är journalist till yrket är jag van vid deadlines. Är bra på att hålla dem, även om jag inte tycker om dem.
En som var precis tvärtom, dvs sa sig tycka om deadlines men var urusel på att hålla dem, är en av mina favoritförfattare: Douglas Adams. Tyvärr alltför tidigt bortgången från den här världen. Han lär ha sagt: “Jag älskar deadlines. Jag tycker så mycket om ljudet de ger ifrån sig när de närmar sig och sen svischar förbi….”
Det är lycka.
Den här tiden på året är jag som lyckligast. Allting är mycket lättare när ljuset och värmen har kommit tillbaka.
Jag är en lyckligt lottad människa som har lätt för att hitta lyckliga stunder. Jag blir lycklig av små saker. Vårens första bukett av vitsippor. Ljudet av vågor mot en strand. Havet. Bra sex. Koltrastens sång. Middag med mina vuxna och utflyttade barn. Doften av nybakat bröd. Och så naturligtvis mina tyger och trådar. Att få “leka” med min symaskin och mina tyger, brodergarner, kvilttrådar, knappar, pärlor med mera för att skapa textila verk i lappteknik - det gör mig verkligen lycklig!
Men lycka får mig också att tänka på döden.
Som tonåring var jag mycket intresserad av indianer, ursprungsbefolkningar, och deras filosofi. Jag läste någonstans att indianer när slutet närmade sig kunde välja “en bra dag att dö på” för gå ut och sätta sig i vildmarken och invänta döden.
En bra dag att dö på vore för mig en lycklig dag.
Jag hoppas innerligt att dröjer verkligt länge till för mig, jag har så otroligt mycket mer jag vill göra, men när det är dags skulle jag vilja att det blir en vacker dag när syrenerna just har slagit ut.
Men lika lätt som jag har att hitta lyckliga stunder, lika lätt har jag att bli förbannad över orättvisor. Som att det ännu på 2000-talet finns länder i världen där den förväntade livslängden är under 40 år (tex Uganda), där barnadödligheten ligger på nästan 30 procent (tex Sierra Leone och Afganistan), där över 40 procent av den vuxna befolkningen är analfabeter (tex Guatemala) och att en halv miljon kvinnor dör under graviditet och förlossning varje år - av orsaker som i de flesta fall kunnat undvikas.
Jag blir förbannad när jag tänker på hur ojämnt världens tillgångar är fördelade. Att människor svälter ihjäl samtidigt som vi enbart i Sverige kan lägga miljontals kronor på att ladda hem ännu en häftig ringsignal till mobiltelefonen.
Men det är viktigt att inte låta det stanna vid att bli upprörd. Det gäller att försöka göra något också!
Och det går att förändra. Titta bara på synen på homosexuella i Sverige. Fram till 1944 var straffbart att ha en homosexuell förbindelse. 1979 avskaffade Socialstyrelsen homosexualitet som sjukdomsbegrepp. Sedan 1995 kan homosexuella registrera partnerskap och förra året sa svenska kyrkan ja till samkönade äktenskap.
Konstigt bara att det skulle vara sååååå mycket lättare att åstadkomma det, än att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor och män i det här landet.
Till glädjeämnena hör också att FN kan visa att barnadödligheten faktiskt har minskat betydligt de senaste 45 åren. Se själv här.
Ingen kan göra allt - men alla kan göra något. Vad kan DU göra?
Anita

Foton: ©Anita Fors

Jag har inte riktigt känslan av att det är fredag. Jag har nästan tappat räkningen på dagarna. Också på om kisse har fått mat eller inte. Morgon och kväll har flutit ihop i mina feberyror i veckan.
Men dock! det är fredag. Jag har varit på intervju i stan och jag är riktigt trött nu. Medan jag väntade på min tur fick jag tillfälle att se och lyssna på beridna högvakten vid slottet. Det var fint.

Fredag. Gästbloggaren till i morgon har jag känt i många, många år. Hon och jag har varit brevvänner i många unga år. Jag tror jag lärde mig att skriva brev tillsammans med henne. Jag blev i alla fall inspirerad till att skriva. De flesta av hennes brev har jag också kvar, i en låda i klädkammaren. Vi är kusiner och hon kommer från Göteborg. Vi lärde känna varandra den sommaren när jag var 9 år och hade påssjuka. Under en hel räcka år var jag där på sommarloven och fick vara med om ett och annat. Blottare i hamnen. Danmarksbåtarna och besättningsmän. Körsbärspallning. Dante och Tvärsan. Bokslukaråldern. Sova lääääänge soliga dagar! Inte bita på hårda karameller när hennes pappa var i närheten. Samtal om kärlek och Höga visan med hennes mamma. Spela på pianot utan att någon klagade. Torskfiske vid Grundet. Obegränsat med bananer. Kolsyremaskiner. O´boy. Barkis med tomat, salt och peppar. Robban Broberg på Liseberg. Jag har massor av goda minnen från den tiden. Jag älskade mina sommarlov i Göteborg. Tågresorna dit på egen hand med. Jag kom till en annan värld. Min kusin var väldigt viktig för mig. Jag gjorde till och med en sång om henne.
Jättekul att hon kommer skriva här i morgon. Välkommen till min blogg, Anita!