Nu är det officiellt: Jag ska ge ut en liten diktbok med mina kärleksdikter och sånger i höst. Den heter
”Från ett hjärta til et andet.
Fra et hjerte till ett annat.”

På förlaget kallas jag för författare. Jag? Märklig känsla. Hoppas att allt blir bra med det här och att dikterna kommer finna sina läsare. Eller så blir de inte utgivna alls.

Jag har varit ute och handlat grejor nu i två dagar. När jag för en gångs skull har pengar över, så rinner de snabbt iväg. Jag har ett uppdämt köpbehov verkar det som. Eller så tröstköper jag. Åhléns här i Handen lägger ner och de har utförsäljning nu och jag har köpt lakan, sängöverdrag, smågrejor, kläder, en cd, en gardinstång till mitt fritidshus, skärbrädor och sånt jag inte skulle ha köpt annars.
Blir jag gladare nu? Jag som tycker jag har för mycket saker redan. Nu har jag mer. Fast det var roliga kläder.

Bra tv-kväll med DR1 och deras X Factor. De fyra kvarvarande sångarna fick träffa Anne Linnet och sjunga varsin sång av henne. Fint att höra på deras tolkningar och att få se AL i tv. Jag hoppas Heidi vinner.
Annars var det en rätt trist fredagskväll med godis, gin, sudoku och saknad. Syrran ringde. Jag vann tre blått band-tallrikar på auktion för 114 kr plus frakt. Nu kan jag gå och lägga mig och sova igen. Godnatt.

Vad är en ovana, till skillnad från en vana? De hänger ihop såklart, en vana kan bli till en ovana. När går det över från att vara en harmlös vana till att bli en dålig vana? När andra drabbas? När jag själv börjar lida? När andra har åsikter? När jag ser att det kan vara ett omedvetet uttryck mot introjekt?
Om jag är van vid att ha det så här och det börjar kännas som en ren ovana, är det då dags att byta beteende kanske? Går det att bryta såna här ingrodda (o)vanor:

Att sova med datorn på, bredvid sängen, på natten. (Ovana eller ett slags trygghet?)
Att lägga kläder i en hög på golvet.
Att lägga papper i högar som bara växer.
Att låta dammsugaren stå framme i hallen utan att använda den.
Att lägga saker på skrivbordet i pysselrummet så att bordet inte syns och det inte går att pyssla där.
Att påbörja projekt och inte avsluta dem.

Är det inte värre än så här? Lätt att ordna en del av det här till helgen. Jag ska sluta lägga kläder på golvet, i alla fall ett tag kanske… Men var ska jag ställa dammsugaren? Hm…

Å, så intensivt det är på jobbet just nu. Jag har tusen saker att hålla reda på. Massor av information att komma ihåg. Massor av besök att göra ute på skolor och träffa personal och elever i dagarna framöver. Och så allt annat som händer på skolan som jag ska ordna med, oj oj oj… Jag har inte tagit rast mitt på dagen alls tre dagar av fyra. Jag bara jobbar och jobbar och jobbar. Har inte tid och hittar ingen annan tid heller. Och snart blir det påsklov. Då blir allt kolugnt istället ett tag. Eller hittar jag kanske tillbaka till min egen kreativitet igen? Om jag hinner varva ner. Om jag orkar. Om jag klarar att hålla ihop mig. Om. Kanske.

Vad ska jag göra idag då? Jag behöver tänka igenom dagen som kommer och skriva min lista över viktiga saker:
-jobba
-åka hem
Nej, nu skojar jag. Så skriver jag inte idag. Lite mer detaljerat blir det.
Och det är ingen risk att jag glömmer bort att jobba och åka hem. Däremot måste jag hitta mina viktiga papper som jag har förlagt på ett säkert ställe. Måste ringa runt och bestämma tider för besök. Måste ta tag i en möbelbeställning. Dagarna bara går och andra saker tar plats, istället för viktiga saker som också måste göras.
Dessutom längtar jag efter att känna mig skapande. Visst finns det väl någon dikt eller sång som är på väg fram i mig? Eller se en bild som bara måste målas. Eller är det kaklet som ska sättas upp snart? Något är det som pockar i mig och vill ta plats. Inte bara jobb och vardagligheterna hemma. Dessutom behöver jag skriva mera.
Antagligen är det en otillfredsställelse jag känner, både hemma och på jobbet. Många små detaljer som behöver ordnas med, innan jag kan gå vidare igen.

Idag ska jag flänga hit och dit. Först till mitt vanliga jobb, inte så vanligt just idag, med ett besök som ska följa mina lektioner, sen vidare till en annan skola, sen direkt till möte på en tredje skola, gå hem därifrån, och sist ikväll sticka ut för en sen middag och träffa kära fd arbetskamrater. Full fart. Och ändå ta det lugnt på varje ställe. Andas. Vara närvarande i stunden.

Det är så skönt att sova! I natt sov jag i nästan tio timmar i sträck. Kisse var ganska lugn med. Hade jag varit ledig hade jag sovit vidare. Nu ska jag upp och jobba.
Jag har inte gjort min danskaläxa än. Får skynda mig hem och läsa idag. Jag kommer hem rätt så tidigt. Kanske, kanske hinner jag med att slumra en stund med, innan jag ska iväg till universitetet. Där har jag inte tid att vila. Men direkt jag kommer hem ikväll, så lägger jag mig. Jag längtar redan. Jag vill bara sova.

Nu, när jag har gott om matpengar den här månaden, så har jag ingen större matlust här hemma. Vad ska jag i affären att göra? tänker jag. Jag går dit mest bara när kisse behöver mat, kattsand eller för att köpa te, mjölk och fil. Annars får det vara. Har ingen lust. Vill inte. Trött.

Den sista tiden har jag märkt att i varje skåp, i varje låda, ligger allt som när jag flyttade hit, för knappt tre år sedan. Jag har inte flyttat på något där, inte städat, inte slängt något. Där ligger massor av saker som jag glömt bort att jag har, inte använder och antagligen inte bryr mig särskilt mycket om mer.
Så fort jag öppnar ett skåp eller en låda börjar mitt huvud tänka: ”Städa här!” Det är himla jobbigt att gå omkring så. Det blir som en påminnelse över vilket tråkigt hemliv jag har. Städa och städa. Är livet inte mer än ordning och reda i skåpen? Å, så trist!
Är det inte mycket roligare att läsa om sig själv på förlaget som ska ge ut mina dikter, och att bli kallad författare? Absolut. Är det verkligen jag på bilden? Jo visst. Så konstigt.
Så är jag en författare med oordning hemma, som lever utan en kärlek. Var skulle jag få plats för sånt? Här finns inget utrymme i alla fall. Inte i skåpen, inte i lådorna, inte i hjärtat. Är det möjligen inte dags att städa överallt då? Antagligen. Trist.
Det enda som känns bra idag är att jag väger under 73 kilo igen. Det var ett tag sedan sist.

Jag får inte sova ut ens på en söndag. Kisse jamar, hoppar och går över mig och vill ha uppmärksamhet och mat. Till sist måste jag gå upp och fylla matskålen. Sen kan jag få rå mig själv i sängen igen. Jag tar fram min bok ”Drageløberen” av Khaled Hosseini och lägger kuddarna i en stor hög bakom ryggen och virar in mig i täcket.
Det är en bok som fick mig fast från första stund. Gripande och sorglig och ändå med så märkligt mycket trygghet och värme i orden. Jag läser i den en bit varje dag. Ingen sträckläsning, för då tar den slut för fort. Och jag har väl inte heller uthålligheten att läsa och läsa, som jag hade förr. Numera somnar jag eller behöver hämta te, se på tv eller gå till jobbet eller… Hela tiden finns avbrotten i allt vad jag gör. Sällan är jag i ”flow” numera. Nu blev det ett avbrott igen. Tänk att orden kan beröra mig så.
”Jeg ønsker at vi skal gifte os.”
Bara så. Det räcker för mig för att jag behöver en gråtpaus. Och en skrivpaus. Och snart ska jag upp och gå ut och gå. Bara läsa lite till…

Här kan du hitta vad andra bloggare skriver om Flyga drake av Khaled Hosseini

Den här tavlan såg jag i Danmark. Jag tycker om den. Tavlan heter ”Amor väcker Psyke med spetsen av sin pil.” Den är målad av Christian Gottlieb Kratzenstein-Stub. Han levde 1783-1816. Tavlan får mig att vilja veta mer om både Amor och Psyke och vad som hände sen.

I Svd läser jag en intervju med Suzanne Brà¸gger av Karin Thunberg. Jag gillar att läsa OM SB eller se henne på tv, hellre än att läsa hennes böcker. Jag har nog bara en eller två böcker av henne här i bokhyllan. Hon gör som hon vill med sitt liv och så trillar tårarna då och då har jag sett. Idag pratar hon om livet i intervjun. Hennes ord tilltalar mig:

”Jag har aldrig velat vara profet. Jag är författare. Och om jag har någon önskan så är det att svika hela tiden. Om en sanning förstelnar och blir till ett monument har den förvandlats till gravsten. Då är man redan död.
Livet är ju att något nytt hela tiden öppnar sig. Det är där jag är och vill vara, i de öppningar där det oväntade sker. Det som betraktas som mitt svek handlar inte om att jag sviker utan att jag är trogen mig själv.”

Att vara trogen sig själv är viktigare än att vara trogen andras vilja och önskningar. Och det att nya saker öppnar sig för en, det ÄR livet. Kanske är det därför jag tycker om lagom mycket spänning och oförutsägbarhet. Att följa sitt hjärta, att göra det som drivkraften finns till att göra.
Och så finns ett slags motpol, en trygghet i fyrkanten, det som kringgärdar mig, som t ex jobbet, mitt hem, förut fanns mina barn och man med, precis som för Suzanne Brà¸gger. Hon har sitt hus, familj, sin hemby som finns för henne i en lagom lugn trygghet.
Jag vill också svika dem som vill ha mig precis likadan som alltid. Jag är som jag vill. Inte som andra vill. Eller är jag? I mina bästa levande stunder i alla fall, utan gamla mönster som stör. Just nu gillar jag ord som spännande och oförutsägbar.

1. Köra bil till jobbet.
2. Gå utklädd till min favoritartist på personalfesten ikväll.

Gryningsljuset syns äntligen klockan sex på morgonen, nu efter sportlovet. Jag har sovit länge och gott i natt. Skönt. Vaknade flera gånger och såg på klockan. Hela tiden var det massor av timmar kvar innan jag skulle upp. Jag drömde med.
Nu är det dags att gå upp. Lång dag väntar borta, innan jag kommer hem till sängen och tvn igen.