“Words reduce reality to something the human mind can grasp, which isn’t very much.”
Eckhart Tolle
Bilder av verklighet
Jag är inbjuden att gästblogga. Tack, Dana, det är en ära som förvirrar mig något.
För det första: vad skriver ”man” i en blogg? För det andra: att skriva ”något” i ett sammanhang – på inbjudan – är ovant för mig; jag skapar som regel mina yttrandesammanhang själv.
Kanske är det det som gör mig lite osäker, att inte ha ett eget syfte med det jag skriver utan snarare en slags förväntan om något jag inte vet vad det är?
Nåväl, nu har jag ju börjat så jag kan lika gärna fortsätta och se vartåt det barkar. Kanske är det just det som är bloggens natur, att vända sin insida utåt en stund som i en dagbok? I alla fall en sådan här öppen blogg som Dana hyser till alla hennes läsares fromma.
Jag kan alltså skriva vad jag vill?!
Jag ser mig om i rummet – sådär som här-och-nu-författare börjar när de ska visa hur man förhåller sig till nuet – och erinrar mig mitt ständiga intresse för ”verklighetens natur”.
Det jag ser omkring mig, både i rummet och det vidare perspektivet ut genom fönstret, är välbekanta saker och ting som jag helt enkelt skulle kunna låta vara just det; sådant jag ser i princip varje dag och har lärt mig att kalla ”hemmiljö”.
Jag kommer dock att tänka på en dröm jag hade under tiden jag studerade vid Gestalt-Institutet i Skandinavien (som senare splittrades i två institut, GIS-International och Gestaltakademin):
Jag står i ett rum inför en stor tavla som hänger på väggen. Tavlan är ett collage av fotografier och ju närmare jag betraktar tavlan desto mer flyter bilderna ihop. Till sist utbrister jag: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Sedan vänder jag mig om och tittar ut i rummet och ser samma sak – vilket får mig att lika förundrad utbrista: ”Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Jag förde drömdagbok vid den här tiden och ägnade mig rätt mycket åt att bearbeta och tolka mina drömmar; det var ju sådant allt handlade om under en så intensiv utbildning som den till gestaltterapeut.
Tolkningen gav mig nyckeln till synen på ”verkligheten” och jag ledde sedan terapigrupper baserade på min insikt, att världen så som vi upplever den, är en hjärnkonstruktion baserad på mina erfarenheter och gamla minnesbilder. Jag gav grupperna den återkommande titeln: ”Bilder av verklighet”. En lite dubbeltydig titel med innebörden att verkligheten är uppbyggd av inre bilder, projicerade på omvärlden, men också är inre bilder som genererats i mötet med min omvärld.
Det vi alltså arbetade med i de här grupperna var att via bildskapande utforska sambandet mellan inre och yttre bilder; att i bästa fall få syn på och bli medvetna om hur vi skapar verkligheten inifrån och reagerar på den som om den kom utifrån.
Det innebär t ex att om jag möter en person som påminner om en sträng förälder, tenderar jag att uppleva denne som sträng; inre och yttre flyter ihop och jag skapar min upplevelse av sammanhanget, reagerar på den och väcker troligtvis reaktioner som bekräftar min upplevelse.
På så vis upprätthålls min verklighetsuppfattning och bilden av vem jag är…
På senare tid har jag kommit att mera intressera mig för begreppet ”berättelser” i relation till det jag förr kallade ”bilder”. En berättelse antyder en process medan en bild är mera statisk. Egentligen är de nog samma sak, eftersom en bild måste avkodas för att bli meningsfull; d v s jag måste skapa en berättelse av det jag ser för att ge bilden en betydelse för mig. En tyst och kanske väldigt summarisk berättelse, men lika fullt en uppfattning om ett sammanhang.
Och kanske är på det sättet en bild mera ursprunglig än en formulerad berättelse och låter sig ”lånas” till många olika berättelser, beroende på vem som ser bilden…
Om så ”verkligheten” är en sammanvävning av berättelser, sprungna ur mitt liv av erfarenheter och motsvarande ”speglingar av vem jag är”, vad är då egentligen ”VERKLIGT”? Finns det någon objektiv verklighet, oberoende av min uppfattning om den?
Kära nå’n, varför ställde jag den här frågan….. nu är jag ute på djupt vatten. Här står vi faktiskt på randen till vad vetenskapen känner till och många anar, att det bara är en bråkdel av vad vi har kapacitet att förstå.
Varför är jag ohjälpligt intresserad av sådant som ligger bortom s k fakta?
Kanske för att jag har en känsla av att både jag och ”världen” är något mycket större än jag kan identifiera med mina sinnen. Jag försöker verkligen, med ett slags dubbelseende, få fatt i ett sätt att betrakta min värld utan min inblandning men dras, som av kraftiga gummitrådar tillbaka i min åskådningsfålla av sinnliga, högst påtagliga, saker och ting.
En sak kvarstår dock: en tydlig känsla av mystik som omger allt jag ser. Om jag för en stund kan stanna vid upplevelsen av DET SOM BINDER SAMMAN alla ting erfar jag faktiskt en förnimmelse av något större än det jag ser. Trots allt är varje liten del av det jag upplever – tanke, sinnesförnimmelse eller känsla – något som uppstår i mitt medvetande (”awareness”, som vi kallar det i gestaltsammanhang). Utan medvetande finns varken jag eller omvärlden.
När jag alltså kan stanna vid medvetenheten om att jag ser, hör, känner, tänker etc, då har jag fått kontakt med DET STÖRRE, som ger alla små punkter i min livsprocess mening.
Och kanske är det med sådan ”awareness” varje mänskligt möte ska ha sin utgångspunkt, som ett sätt att komma bortom de invanda berättelserna om både ”en sådan person” och ”vem jag är”?
Antonio Vivaldis vackra stycke ”Cum Dederit”, här sjunget av den franska sopranen Sandrine Piau.
Videon består visuellt av en lek med ljus och mörker som spelar in i bildtemat.
Helt underbar, tycker jag! Bör ses i helskärmsläge…
Utöver text och musik har jag valt några bilder som kan stimulera hjärnans vilja att skapa mening även när den inte förstår direkt.
Därmed tror jag det räcker 🙂
Med de varmaste hälsningar,
Lars Berg
Dipl. gestaltterapeut och konstnär
Lars Bergs hemsida
Lars Bergs konstsida
Inspirationsguiden
Gnesta Konstrunda
Foton: ©Lars Berg