Gästbloggare: Lars Berg, gestaltterapeut, konstnär och illustratör.

skagenmåsar

“Words reduce reality to something the human mind can grasp, which isn’t very much.”
Eckhart Tolle

Bilder av verklighet

Jag är inbjuden att gästblogga. Tack, Dana, det är en ära som förvirrar mig något.
För det första: vad skriver “man” i en blogg? För det andra: att skriva “något” i ett sammanhang – på inbjudan – är ovant för mig; jag skapar som regel mina yttrandesammanhang själv.
Kanske är det det som gör mig lite osäker, att inte ha ett eget syfte med det jag skriver utan snarare en slags förväntan om något jag inte vet vad det är?

beskrivning

Nåväl, nu har jag ju börjat så jag kan lika gärna fortsätta och se vartåt det barkar. Kanske är det just det som är bloggens natur, att vända sin insida utåt en stund som i en dagbok? I alla fall en sådan här öppen blogg som Dana hyser till alla hennes läsares fromma.
Jag kan alltså skriva vad jag vill?!

Jag ser mig om i rummet – sådär som här-och-nu-författare börjar när de ska visa hur man förhåller sig till nuet – och erinrar mig mitt ständiga intresse för “verklighetens natur”.
Det jag ser omkring mig, både i rummet och det vidare perspektivet ut genom fönstret, är välbekanta saker och ting som jag helt enkelt skulle kunna låta vara just det; sådant jag ser i princip varje dag och har lärt mig att kalla “hemmiljö”.

beskrivning

Jag kommer dock att tänka på en dröm jag hade under tiden jag studerade vid Gestalt-Institutet i Skandinavien (som senare splittrades i två institut, GIS-International och Gestaltakademin):
Jag står i ett rum inför en stor tavla som hänger på väggen. Tavlan är ett collage av fotografier och ju närmare jag betraktar tavlan desto mer flyter bilderna ihop. Till sist utbrister jag: “Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.
Sedan vänder jag mig om och tittar ut i rummet och ser samma sak – vilket får mig att lika förundrad utbrista: “Fantastiskt, man ser inte skarvarna!!”.

beskrivning Jag förde drömdagbok vid den här tiden och ägnade mig rätt mycket åt att bearbeta och tolka mina drömmar; det var ju sådant allt handlade om under en så intensiv utbildning som den till gestaltterapeut.
Tolkningen gav mig nyckeln till synen på “verkligheten” och jag ledde sedan terapigrupper baserade på min insikt, att världen så som vi upplever den, är en hjärnkonstruktion baserad på mina erfarenheter och gamla minnesbilder. Jag gav grupperna den återkommande titeln: “Bilder av verklighet”. En lite dubbeltydig titel med innebörden att verkligheten är uppbyggd av inre bilder, projicerade på omvärlden, men också är inre bilder som genererats i mötet med min omvärld.
Det vi alltså arbetade med i de här grupperna var att via bildskapande utforska sambandet mellan inre och yttre bilder; att i bästa fall få syn på och bli medvetna om hur vi skapar verkligheten inifrån och reagerar på den som om den kom utifrån.
beskrivning Det innebär t ex att om jag möter en person som påminner om en sträng förälder, tenderar jag att uppleva denne som sträng; inre och yttre flyter ihop och jag skapar min upplevelse av sammanhanget, reagerar på den och väcker troligtvis reaktioner som bekräftar min upplevelse.
På så vis upprätthålls min verklighetsuppfattning och bilden av vem jag är…

På senare tid har jag kommit att mera intressera mig för begreppet “berättelser” i relation till det jag förr kallade “bilder”. En berättelse antyder en process medan en bild är mera statisk. Egentligen är de nog samma sak, eftersom en bild måste avkodas för att bli meningsfull; d v s jag måste skapa en berättelse av det jag ser för att ge bilden en betydelse för mig. En tyst och kanske väldigt summarisk berättelse, men lika fullt en uppfattning om ett sammanhang.
Och kanske är på det sättet en bild mera ursprunglig än en formulerad berättelse och låter sig “lånas” till många olika berättelser, beroende på vem som ser bilden…

beskrivning Om så “verkligheten” är en sammanvävning av berättelser, sprungna ur mitt liv av erfarenheter och motsvarande “speglingar av vem jag är”, vad är då egentligen “VERKLIGT”? Finns det någon objektiv verklighet, oberoende av min uppfattning om den?
Kära nå’n, varför ställde jag den här frågan….. nu är jag ute på djupt vatten. Här står vi faktiskt på randen till vad vetenskapen känner till och många anar, att det bara är en bråkdel av vad vi har kapacitet att förstå.
Varför är jag ohjälpligt intresserad av sådant som ligger bortom s k fakta?
Kanske för att jag har en känsla av att både jag och “världen” är något mycket större än jag kan identifiera med mina sinnen. Jag försöker verkligen, med ett slags dubbelseende, få fatt i ett sätt att betrakta min värld utan min inblandning men dras, som av kraftiga gummitrådar tillbaka i min åskådningsfålla av sinnliga, högst påtagliga, saker och ting.
En sak kvarstår dock: en tydlig känsla av mystik som omger allt jag ser. Om jag för en stund kan stanna vid upplevelsen av DET SOM BINDER SAMMAN alla ting erfar jag faktiskt en förnimmelse av något större än det jag ser. Trots allt är varje liten del av det jag upplever – tanke, sinnesförnimmelse eller känsla – något som uppstår i mitt medvetande (“awareness”, som vi kallar det i gestaltsammanhang). Utan medvetande finns varken jag eller omvärlden.
När jag alltså kan stanna vid medvetenheten om att jag ser, hör, känner, tänker etc, då har jag fått kontakt med DET STÖRRE, som ger alla små punkter i min livsprocess mening.
Och kanske är det med sådan “awareness” varje mänskligt möte ska ha sin utgångspunkt, som ett sätt att komma bortom de invanda berättelserna om både “en sådan person” och “vem jag är”?

Antonio Vivaldis vackra stycke “Cum Dederit”, här sjunget av den franska sopranen Sandrine Piau.
Videon består visuellt av en lek med ljus och mörker som spelar in i bildtemat.
Helt underbar, tycker jag! Bör ses i helskärmsläge…

Utöver text och musik har jag valt några bilder som kan stimulera hjärnans vilja att skapa mening även när den inte förstår direkt.
Därmed tror jag det räcker 🙂

beskrivning

Med de varmaste hälsningar,
Lars Berg
Dipl. gestaltterapeut och konstnär

Lars Bergs hemsida
Lars Bergs konstsida
Inspirationsguiden
Gnesta Konstrunda

Foton: ©Lars Berg

Läs Danas presentation av Lars här.

7 reaktion på “Gästbloggare: Lars Berg, gestaltterapeut, konstnär och illustratör.

  1. Jag vill bara tacka så mycket för din fina beskrivning av verkligheten, vad den nu är.? Jag tycker själv att ensam i naturen känner jag mig som en del av universum och det är en fantastisk känsla! Sedan det här att man vill veta mer, tänja på gränserna för vad ens hjärna förmår, det gör ju nästan ont! Men det är spännande! Jag tillhör dem som tror att djur och växter har mycket att lära oss människor! En lustig sak förresten, om jag inte visste vad jag ville skriva om känns det som om datorn/mobilen visar vägen med sina ordförslag…maskiner “lever” sannerligen också! Ha en fin sommar önskar jag Dig. Rebecca

  2. Hej!
    Jag tittar på fågeln och undrar om det är en skarv? Hur har du gjort den?
    Tack för bilderna.
    Sanna

  3. Tack för era responser, Rebecca och Sanna!
    Ja, Rebecca, naturen är sannerligen en länk till “det större”; känslan av rymd och närhet på samma gång… Och maskiner är ju system som sammantaget spelar in i våra tankevärldar och därmed ter sig levande. Det spelar egentligen ingen roll varifrån en impuls som ger upphov till en ny tanke, som ger skrivandet en ny riktning, kommer; maskinell, elektronisk eller mänsklig 🙂
    Sanna, fotot av fågeln är taget underifrån en markis på en restaurang. Fågeln, en kråka, tror jag, satte sig ovanpå markisen och gav en skugga mot tyget – och fötterna blir därmed skarpare än resten av fågeln.

  4. Hej Lars.
    Det där med inre och yttre bilder är intressant tycker jag. Hur man uppfattar verkligheten olika beroende på vem man är och när man är. Det ser olika ut genom livet hur man ser på saker och hur man tolkar vad som händer.
    Det går att dra paralleller till språket: man hör vad någon säger och tolkar det utifrån sin egen uppsättning av erfarenheter och referenser. Så tror man att man vet vad som nyss sagts för att man själv animerar orden och tonfallet man hört med innehåll och känslor.
    Det är spännande att vi egentligen antagligen inte alls är varse om vad som försiggår utan bara kikar ut på verkligheten genom en smal dörrspringa…

  5. Ja, Maria, “inre och yttre” är väsentliga storheter i upplevelsen av verkligheten. En av mina största aha-upplevelser fick jag när jag insåg att “jag ser allting utifrån och upplever min verklighet inifrån”. En annan människa, en stol eller en blomma kan jag bara betrakta utifrån – i det perspektivet vilar alla ting (även människor) helt i sig själva. Dock, när jag “drar in dem” i min upplevelse av världen färgas de av mina erfarenheter av “sådana ting”. Därmed har jag förlorat kontakten med just den här personen, stolen, blomman.
    Den stora omvälvningen sker när jag inser att utifrån sedd betraktas jag helt olika av olika människor – och om jag intar det perspektivet på mig själv kan jag se att även jag “vilar helt i mig själv”; hel, perfekt precis som jag är!! 🙂

  6. Just den beskrivningen av vad “hel” är tycker jag om. Jag som så ofta förr känt mig halv, får här en ny inre bild att ta med mig ut i världen. Tack!
    Och stort tack Lars Berg, för att du ville vara gästbloggare här. Texterna och kommentarerna kommer ligga kvar i “evinnerlig tid” till glädje för alla som är intresserade och vill läsa det här, kanske om och om igen, som jag gör.
    Så blir jag och andra klokare förhoppningsvis!
    Tack också till er som kommenterat. De lyfter också upp tankarna till högre höjder.
    Glad sommar!
    Dana

  7. Jag vill också tacka Lars för en mycket fin text (med vackra bilder och så musiken…!) om ett fascinerande ämne! När jag själv gick grundutbildningen i Gestaltterapi, så kändes just detta som du skriver om som det mest centrala och det viktigaste bland alla insikter man fick under kursen. Sedan har jag funderat på om det över huvud taget är möjligt att se en annan människa någorlunda “ren” från mina projektioner, och förstått (med en viss förtjusning) att jag egentligen inte kan veta någonting. Utifrån den insikten känns det ibland onödigt att ens prata … 🙂 Men jag håller med om att detta synsätt samtidigt får en att fundera på andra sidan av myntet – jag menar: vi kan inte veta någonting…Så vad är detta någonting som vi inte kan veta…? Skarvarna flyter ihop för mig också..! /Raija

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.