Ytspänning.

beskrivning

När jag gick ut för att titta på mina nyplanterade rosor ikväll, såg jag hur regnet samlat sig i dessa raka rader på plastduken. Bordet är platt. Det är pressvecken på duken som spelar ett spratt här. Vackert är det. Och speglingen.
Jag tänker på spänningen jag lever med här i huset. Jag vet aldrig hur en dag kommer bli. Vem vet det förresten? Jag kan planera vad jag ska göra, men sen händer annat, som spontana spratt, som jag låter ske. Allt för att få lite spänning i livet. Jag behöver inte mycket. Bara lite. Fast jag vill ständigt ha lite, lite mer. Ett bristsymptom.

I denna kalla sommar, som knappt kan kallas sommar, lägger jag mig ner i hammocken i eftermiddagssolen. Då känner jag värmen och när jag blundar då ÄR det sommar. Sen tittar jag ner på marken och ser det enda vettiga att ha på sig i min blöta trädgård. Då minns jag, javisst ja! Regn och kyla i en vecka till. Det känns hårt och trist. Då gäller det att uppskatta de små sakerna i livet och leva resten av kvällen på de tio minuterna av sol i hammocken. Och av rosorna. Och att se att jordgubbarna ändå växer och blir till. De trotsar kylan. Då kan jag väl också det. En dag i taget.

beskrivning