Jag är nyfiken och undrar idag:
Vilka är mina läsare?
Det vore roligt att få höra av er ibland.
Jag vet varifrån ni kommer:
Sverige, Danmark, Finland och Norge mest. Men sen vet jag inget mer.
Och så får jag sökningar på Gullefjun från mest hela världen. Bra att finnas till hands då. Och så är det Blått band-sökningar förstås. Och selektiv mutism. Jag väntar på en gästblogg från det hållet, hoppas jag. Ibland något om gestaltteori. Hittar ni något om det? Jag skriver ju inte teoretiskt. Men inbakat i upplevelsen. Precis som gestalt är upplevelsebaserat. Och jag vill gärna ha en gestaltterapeut som skriver en gästblogg. Tre har blivit erbjudna det, ingen har nappat, än.
Sedan är det renoveringstapet och sticka i fingret som öppnar vägen hit. Men det är flyktiga besök. De måste ju sätta upp tapeten och dra ut stickan.
Jag är nyfiken nu. Kanske mer än förr med vissa saker. Curiosity killed the cat, sägs det. Nå, katten har i alla fall nio liv då. Kanske jag med. Och katter är nyfikna oavsett vad. De räknar nog inte liven. Jag får lära av dem. Men att börja jaga möss, där går gränsen.
Jag har börjat lyssna på musik på ett annat sätt än tidigare. Kanske är jag mer öppen för att verkligen lyssna nu.
När jag lyssnar kan jag till exempel låtsasspela instrument. Det är ett sätt att förhålla mig till musiken. En låt hör jag trummorna i och spelar som om jag vore trummisen. I en annan låt spelar jag pianot. Eller flöjt, mandolin, gitarr eller bas. Eller sjunger med i en låtsasmik. Det är att ta plats mitt i musiken och vara en del av den. Och jag blir alldeles koncentrerad och vill verkligen spela rätt och följa med i rytm och harmonier.
Ett annat sätt att lyssna på är att känna efter vilka känslor som musiken väcker i mig. Här är som en aha-upplevelse nästan. Inte har jag tänkt på vad som väckts, känslorna har bara funnits där. Nu sätter jag ord på känslan och då blir det ett annat djup i musiken, en medvetenhet och uppmärksamhet som ger en upplevelse, att vara i awareness. Inte bara toner och känslor som far förbi. Fast ibland är det så musiken fyller.
Jag minns första gången jag lyssnade till Joni Mitchells album Blue. Jag var fjorton ungefär och låg i en säng med dåvarande pojkvännen och Jonis toner flög omkring i rummet som bubblor, färgade ballonger eller klockor. En livsupplevelse av musik helt enkelt. Ett Här och Nu som var helt underbart annorlunda än jag dittills hade varit med om. Det skulle jag gärna vilja vara med om igen. Att höra musik utan att tänka, bara se bubblorna som var lycka.
Nu har jag tagit fram min mandolin och plingar på den till Sort Sol. De spelar ”Let the fingers do the walking.” Att spela luftmandolin väckte min lust till att spela på riktig med. I alla fall en stund.
There is a liquid sky all over the world
Tonight it comes for your body
It comes to set your soul alight
The cards have been dealt
From our hands they will melt
There is a liquid sky all over the world
Tonight
Step out my sweet one and hang loose
Crystal cherry drapes filled who to choose
With the moon rollin’ in we can let our dream begin
Step out my sweet one step out and hang loose
Our liquid sky turns me on
It’ll speak out my name long after I’m gone
So I give myself in and it’ll make me spin and spin
Ah – the liquid sky turns me on
Tonight
Let your fingers do the walking
Can’t you see I’m coming
Let you fingers do the walking
Vad vill jag egentligen? Har ingen större aning just nu. Jag tar en stund i taget och kryper helst ner i sängen och vilar mig. Löser sudoku. Läser intervjuer med olika spännande människor. Undrar vad som hindrar mig från att vara en sån spännande människa? Kanske ligger inte de hemma under täcket och väntar? De kanske gör något som gör dem glada. De vet kanske vad de vill. Jag vet inte vad jag vill. Jag väntar.
”That’s what it feels like, that I don’t feel as though I write them.”
Så säger James Taylor i denna intervju där han bland annat beskriver hur hans sånger kommer till.
Precis så kan jag känna det med, orden bara kommer och ibland tillsammans med musik. Det bara måste ut. Formuleras. Först. Helt utan awareness. Och samtidigt i högsta awareness. Orden, musiken bara är där. Jag älskar det tillståndet. Synd att jag inte har det oftare… Men jag vet att jag har varit där. Jag längtar efter det igen. Till det skapande. Den som i grund och botten är jag.
Det tar ett bra tag att läsa intervjun och lyssna på musiken som är inlagd från youtube. Men jag har inget annat att göra idag mer än att vila och bli bättre i ryggen.
Säga vad man vill om Facebook; detta delande av musik, filmer och annat är faktiskt väldigt gott. Som en skattkammare.
Thich Nhat Hanh har skrivit ”Mandelträdet i din trädgård” och berättar där om uppmärksamheten i varandet. MIndfulness säger Thich Nhat Hanh. I gestalt kallas det för awareness, ungefär som en medveten närvaro. Jag ser det som ett fenomenologiskt betraktningssätt. Att se Det Som Är. Här och Nu. Orden är släkt med varandra, från buddismen i grunden.
Att göra det man gör med full uppmärksamhet ökar livsnärvaron. Betrakta och lyssna. Ja, jag med. Jag känner en som har vandrat tillsammans med Thich Nhat Hanh. Hoppas få höra mer om det nästa vecka.
Så till slut får jag veta något.
Plågsamt.
Nödvändigt.
Ont.
Verkligt.
Bara sådär.
Jag är trasig, sargad, ödelagd.
Ensam och tom.
Jag visste det ju.
Och ändå inte.
Blind. Döv.
Stum. Stympad.
Mitt stackars stackars jag.
För att lugna oroliga själar, så är det här EN BILD av ett inre. En dikt. Inte ett besked om cancer och opererad på två röda. Fantasierna som väcks är oftast värre än verkligheten. Och ibland kan livet kännas precis så här smärtsamt.
Livet lovar en ingenting. Det bara är.
