Så till slut får jag veta något.
Plågsamt.
Nödvändigt.
Ont.
Verkligt.
Bara sådär.
Jag är trasig, sargad, ödelagd.
Ensam och tom.
Jag visste det ju.
Och ändå inte.
Blind. Döv.
Stum. Stympad.
Mitt stackars stackars jag.

För att lugna oroliga själar, så är det här EN BILD av ett inre. En dikt. Inte ett besked om cancer och opererad på två röda. Fantasierna som väcks är oftast värre än verkligheten. Och ibland kan livet kännas precis så här smärtsamt.
Livet lovar en ingenting. Det bara är.