Oj, oj, oj, vilken dag! Inte så särskilt annorlunda än vanliga måndagar, men jag är helt slut. Varenda muskel i benen värker och halsen gör ont och jag har en rethosta. Jag SKA hålla mig frisk ju och orka jobba hela veckan. Därför går jag och lägger mig innan klockan ens har slagit nio.
Jag har faktiskt grävt i min rabatt ute också. Det var väl att överanstränga mig då. En hel påse jord bar jag från husområdets förråd, alldeles själv. Var får jag mina krafter från? Ibland vet jag inte alls. Det kändes bara som om hela ryggen blev ihoptryckt av det. Och så har jag klagat om min sönderslagna cykel till huskontoret här. De ska ta kontakt med en som kanske ägde golfklubborna. Sånt tar på krafterna säkert med. Och att jobba ända till klockan 18.
Sov, sov, sov! Vila nu min stackars kropp, så jag orkar upp i morgon.

Värmen tar semester och jag börjar jobba igen efter helgen. Vad finns att se fram emot? Att en till vecka ska gå? Ja, absolut.
Jag kan se fram emot att danskakursen snart tar slut, bara tre gånger kvar. Att jag också ska skriva klart två uppgifter förtränger jag mest. Jag är väl en sån som väntar in i det sista med att göra helt klart.
Mina tankar är i Danmark den här veckan. Och snart är jag där. Tänk att jag ska vara där i tre hela veckor. Å, så mycket danska jag kommer kunna prata då!
Innan dess ska jag resa upp till Ångermanland och se ljuset. Och trädgården. Och blommorna. Och huset. Bara en månad kvar tills jag är där.
Först är det alltså dag för dag som ska gå. Sen får tiden gärna stå stilla.