Idag var jag och handlade en pion på en trädgårdsaffär, vad såna nu heter, det har jag glömt. Det var så länge sedan sist jag var där. Jag trodde först att alla skulle titta och peka på mig och säga: ”Vad gör hon här? Hon har ju ingen trädgård kvar! Här får inte såna vara!” Sen lugnade jag mig och insåg att det inte syns utanpå, jag behöver inte säga att jag har en rabatt utanför huset som ska bli fin så småningom. Jag köpte en vanlig vit, doftande pion. Den kommer inte blomma i år. Kanske nästa år då.
I rabatten har min kinesiska ros knoppar, som skiftar i gult, i smala strimmor, svagt anandes. Bra att den blommar tidigt, innan skolan slutar.
Som en mors dags-present fick jag ett uppgraderat wordpress. Det var fint! Så fick jag ett leende idag i alla fall. Och en vän ringde och vi pratade hyggligt bra.

Sen blev jag ledsen, lagom till kvällen. Jag påminns om så mycket som jag inte längre har. Jag saknar det så oändligt. Jag tror aldrig jag kommer bli riktigt glad igen. Jag gömmer mig. Jag visar mig inte. Inte hela mitt riktiga jag. En del av mig bygger en mur, ett skydd, som både håller ute och stänger in.
För några veckor sedan satt jag som en olycklig fågel i ett träd. Så sågades grenen jag satt på av. Flög jag iväg då? Nej, jag föll överrumplad, överraskad och pladask ner. Jag kan inte flyga längre. Jag har blivit tung och klumpig. Jag vill inte mycket. Och det jag hade då, finns inte nu. Så här trist är jag ikväll.

Dagen då jag inte bloggade, då gick jag ut i skogen. Det är märkligt vad naturen kan vara rik på upplevelser. Jag skulle titta efter ett springspår för eleverna till nästa vecka. Jag gick det vanliga elljusspåret.
Först ser jag massor av små fågelungar, koltrastar, som precis lärt sig flyga lite. De står lite vilsna på marken och vet inte riktigt vad de ska göra. Sen ser jag en jättelång, silverfärgad orm ringla sig över spåret och in i snåret, för att gömma sig för mig.

Efter det kommer en kopparorm fram på vägen.

Jag är inte lika rädd för ormar, som jag är rädd för spindlar. Jag har hört att rädslan är större för antingen det ena eller det andra. I mitt fall stämmer det. Sist rusar en ekorre förbi.
Promenaden gjorde mig gott. Jag såg också de första utslagna blommorna av kinesisk gulros på en bilparkering vid tågstationen. Mmmm, fina rosor! Doftar gott!

Nu är det en ny dag. Jag ska köpa lite blommor till mina rabatter. Blommor är bäst! Och alla gästbloggare med, ni är som blommor ni också! Tack för att ni har skrivit här. Får se om det blir en till före sommaren. Kanske, kanske inte.
Men schlagerfestivaler är ingenting längre. Inte heller andras prinsessbröllop. Fast jag tittade en del på det, på min danska tv-kanal igår. Bra att i alla fall hon fick sin prins och han sin nya prinsessa.