Jag hjälper gubben Tö att få bort snön på altanen. Det rinner ner mot husväggen och källaren. Inte bra. Ja ja… så är det med det.
Annars har jag suttit ute i solen och druckit te och läst om fenomenologin. Jag tycker om den delen av gestalt faktiskt. Den är så grundläggande och tilltalande. Att uppleva med sina sinnen, det som är, utan att döma och tolka. Lättare att säga än att göra. Bara att öva mig på det då.
En gästblogg har väckt tankar hos flera. Här vill jag fortsätta gästbloggarens tankegång, på mitt sätt.
Diagnoser är inte lätta att ställa. Vem som helst får inte ställa en diagnos. Diagnoser kan stigmatisera. Min vän Aila lever inte längre. Hon hade fått en diagnos, som kändes för tung att bära och utan hopp. Hon tog livet av sig. Å, vad jag saknar henne! Hon berättade för mig om sina besök i psykiatrin och hur läkare som inte kände henne bad att få spela in samtalen och hur hon kände sig osedd och stämplad.
Det finns många som ”amatördiagnostiserar” andra. Många lärare gör så med sina elever. ”Det verkar autismliknande.” ”Kan det vara adhd?” ”Hur är det med det kognitiva, är det en svag begåvning eller språkstörning?” En del lärare har en känsla av att något inte stämmer och rekommenderar föräldrar att utreda sina barn. Jag gör så jag med. En del lärare blir frustrerade av ”onormaliteten” och vill bli av med eleven, se till att andra som kan bättre, tar hand om eleven, kanske i en särskild grupp. En del säger att det är för elevens skull. Jag tror inte alltid på det. Utstötningsmekanismerna är ofta subtila och de finns nästan alltid där, på alla nivåer.
En del vuxna har aldrig fått en diagnos, men har känt sig annorlunda på olika sätt under sin skoltid och senare i arbetet. De kan känna en lättnad att få veta att en diagnos går att ställa, som svar på sina oförklarliga beteenden. Och så kan det kännas tungt, som för Aila, att få ett papper på en kronisk diagnos, som känns svår att acceptera och som kanske, i ett annat samhälle, i en annan tid, utan denna skam och skuld, inte skulle betyda ett skit. För mig var hon Aila helt enkelt. Hon var inte särskilt lycklig eller tillfreds, men det var sån hon var, och hennes humor var svart, men oj vad hon var rolig. I hennes sällskap kunde jag vara precis som jag var.
Det finns en del som amatördiagnostiserar sig själva, som i en självspegling och som i en blandning av allvar och skämt ser sig själva som det ena och det andra, som t ex gästbloggaren gjorde. Så kan jag också göra för mig själv eller tillsammans med vänner. Det gör många. Och så kan man gå i terapi för att lära sig bryta med gamla mönster som grundlagts tidigt i livet. Att bli sedd och bekräftad som den den man är, tror jag är det viktigaste av allt. Det är vad terapi handlar om, att i mötet tillsammans med sin terapeut bli till igen om det behövs. Att förstå sina mönster. Att vinna insikter. Att duga för sig själv, först och främst.
Att vi kan känna igen oss i mönstren som finns, visar inte att vi ÄR en diagnos. Det visar att vi är människor. En del kan vara i ett beteende och sen kliva ut ur det i nästa stund. Det kallas för att göra ett val. Medvetet eller omedvetet. En del fastnar i ett beteende och mår dåligt och vill ha hjälp med att se vad som händer. En del stänger av, blir till sten och is och har långt till sina känslor, blir deprimerade hellre än arga eller stressar och lyssnar inte till sin kropps signaler. Vi kan skoja om det och känna igen oss. Vi kan på allvar känna att något är fel och vara villiga att arbeta med oss själva i en terapeutisk process, som kan ta ett helt liv. Det är inga nya idéer. Till och med Sokrates sa: Känn dig själv!
Gamla mönster följer oss gärna från generationer tillbaka. Dysfunktionella familjer finns det många. Vi är många som har svårt för det ena eller andra, ibland pga störningar i familjen, ibland pga trauman av olika slag osv. Skulden kan kännas stor. Vems är då skulden? Ingen vill ha skulden. Någon får bära skulden. Skuld är rena rama skiten och en tyst vrede i mitt sätt att tänka och jag tänker inte bära runt på sån skuld mer.
Ingen kan ändra någon annan. Att tro att det går, är att lura sig själv. Du kan bara ändra dig själv. Jag kan bara ändra mig själv, om JAG själv vill. Gode Gud, tack och lov för det. Vilken lättnad! Vilken enorm frihet! Jag bestämmer över mig. Du bestämmer över dig. Och vill du ändå bestämma över mig och vilja förändra mig, så har det inte med mig att göra, utan med dig.
Idag är det påskafton, en traditionell dopdag. Jag är döpt i påsktid, en långfredag 13 april i Skagen. Dana är mitt dopnamn. Det är det finaste namn jag kan tänka mig.
Jag är fin helt enkelt!
Glad Påsk!
Härligt med lov. Nu kan jag ha tid att ställa om kroppen till sommartiden. Jag har sovit riktigt dåligt hela veckan. Jag har en del att göra, praktiska saker som att köra bilen till verkstaden och förhoppningsvis få ordning på ac:n och få bort den dåliga lukten i bilen. Den har blivit bättre men är inte helt bra. Läkartiden ska inställas. Måste komma ihåg att ringa. Och så ska jag handla lite idag. Vart ska jag åka? Dit eller dit eller dit?
Och så kanske gå ut en sväng med och leta efter vårtecken. Finns det såna?
I DN:s påskfrågetävling får jag alla rätt. Vad får du?
Fritz Perls, en av mina gestalt-älsklingar sa (ja ja han dog 1970):
Det spelar ingen roll vilken projektion man tar, bara man arbetar sig igenom den. /… / Så fort det stämmer kommer man igenom projektionen och det hela är över.
Först ser man genom ett fönster och plötsligt inser man att man bara tittar i en spegel.
Mycket vackert beskrivet i sista meningen, i de sista orden, ur boken Gestaltterapi ord för ord (Gestalt Therapi Verbatim, 1969)
Vilka diagnoser får Pippi och Lisbeth? Vad hände i Bjästa?
Jag känner mig rätt så ofta lite udda, har mindre och mindre lust att anpassa mig till flocken trots att jag vet att jag är fullständigt beroende av andra människor. Utan andra existerar jag över huvud taget inte. Utan andra kan jag inte referera till mig själv. ”Utan du inget jag ” (Buber) osv Att gå sin egen väg har verkligen båda sidorna. För- och nackdelarna. Det är underbart med frihet, men det är också smärtsamt att känna att man inte är med i flocken…..
Vår tid har upptäckt en massa avvikelser från neuronormalitet, och gett dem olika namn, olika diagnoser. Kollade häromdagen på nätet…adhd, aspergers syndrom… borderline…autism…damp… Jovisst…. kände igen mig på många ställen…upptäckte att jag ganska bra uppfyller kriterierna för både det ena och det andra. Kriterierna är ju ganska konkret formulerade, så det är lätt.
Exempel:
Jag väljer ofta bort det sociala umgänget om inget intressant sägs. Sätter mig för mig själv någonstans. Betraktar på avstånd. Asperger, autism
Jag har svårt för det sociala s k kallpratet. Asperger, adhd.
Jag gillar intensitet dvs när något verkligen nytt och intressant händer/sägs/diskuteras. Speciellt sk existentiella frågor. Blir plötsligt väldigt engagerad, pinsamt engagerad, vill inte släppa temat. Folk blir plötsligt oroliga och vill gå….Dålig impulskontroll. Blir besatt av en sak. Båda diagnoserna.
Jag dansar som en galning på fester – ensam eller i grupp. Dålig impulskontroll. Adhd.
För att undvika det utdragna försiktiga sociala pratet säger jag ofta något vågat eller provocerande. Typiskt för adhd, läste jag.
Jag sysslar med teater, och är lite grann en teatermänniska dvs jag gillar spontanitet och galenskap och att testa gränserna. Kan vara impulsiv, småknäpp. Ingen tvekan, adhd.
Jag var väldigt duktig i språk i skolan. ”Mycket duktiga i några specialområden” stod det om aspergare. Alltså asperger.
Jag vill inte lyssna på hög musik eller titta på sport på stora TV-skärmar när jag är på restaurang och äter med någon. Typiskt för aspergare. Nämligen överkänslighet för intryck. Överkänslighet kan också vara ett tecken på borderline.
Dessutom vill jag ha en harmonisk och vacker omgivning och väljer gärna fönsterbord om utsikten är bra. Solklart. Aspergers syndrom.
Ibland har jag svårt att bestämma mig…Aftonbladet eller Expressen? Borderline, tror jag. Enligt en närstående expert kan det handla om adhd.
Jag vill inte vara som de flesta kvinnor i min ålder är…jag vägrar att diskutera kläder och smycken och tycka att allt är gulligt……
Vad fan är det för avvikelse? Jag gillar män och så…men den traditionella kvinnorollen gillar inte jag. Men lugn, det finns säkert ett namn på detta också.
Eller så får mitt beteende plats under de nämnda rubrikerna, diagnoserna.
Dessutom går jag ofta ut själv och äter – trots att jag är kvinna!! Jag tillhör nog ett väldigt litet fåtal t o m i Stockholm, som gör det. Jag har i alla fall inte sett andra.
Så det måste väl vara en allvarlig avvikelse. Föredrar sitt eget sällskap t o m på restaurang framför den sociala gruppen. Kvinnor är ju utpräglade flockvarelser, trivs i gemenskap. Kvinnor äter inte ensamma offentligt, det finns i vår nedärvda biologi verkar det som. Asperger minst….lite schitzoid (världsfrånvänd) dessutom.
Jag kramas bara vid speciella tillfällen, dvs när jag blir glatt överraskad av att träffa en vän. Eller något annat – när jag verkligen känner varma känslor. När jag känner för att kramas. Jag älskar äkta kramar, fysisk beröring med substans. Men finns den inte så kramas jag inte, för det känns inte helt äkta. Autism.
Jag avskyr falskhet och därmed vissa sociala spelregler. Prat som ska tolkas mellan raderna. En överdriven trevlighet som ofta döljer passiv aggressivitet. Jag påpekar obekväma fakta titt som tätt i gruppsammanhang så att gruppen blir generad. Autism av något slag, typiskt för adhd.
Jag slutar ibland lyssna på en människas ord som kommer ur munnen och börjar i stället fundera på vad människan e-g-e-n-t-l-i-g-e-n vill säga. Koncentrationssvårigheter. Adhd, damp…allvarligt.
Åhh… Så många olika… Vad många hinder i min hjärna….för att jag skulle kunna klassas som en fungerande medlem i ett mänskligt socialt sammanhang. I alla fall i Sverige. Jag kom på ytterligare en avvikelse från normen:
Jag struntar i pengar så länge jag har till det nödvändigaste. Jag kräver sällan löneförhöjning och har ingen aning om hur mycket jag förlorar p g a min okunskap om räntor, sparande, pensioner… Jag blir väldigt uttråkad av diskussioner där det ekonomiska är det centrala. Kommer antagligen att bli väldigt fattig när jag blir pensionär. Det ÄR inte normalt, eller hur? På diagnosspråket heter det nog : ”har svårt att organisera sitt liv eller sin vardag.” Alltså många diagnoser.
Vartåt lutar det? Lika bra att hänga sig…nej förresten. Kanske försöka bli normal?
Hm. Det känns att normaliteten är trång….att den har krympt på sistone….i och med hjärnforskningens framsteg. Förr njöt man t ex av alla roliga excentriker…numera kanske man tänker på olika diagnoser när någon är halvgalen.
Men om nu allt avvikande är sjukt – varför älskar och hyllar världen Pippi, Emil, Lisbeth Salander, Van Gogh, Dali, andra galna konstnärer…alla nämnda plus många många andra? De måste ju vara riktiga diagnoshärdar och djupt asociala/onormala. Varför hyllas de då? De som inte alls beter sig normalt?
De som är duktiga på att anpassa sig till gruppen, smälta in, de som klarar både kallpratet och de förhärskande könsrollskraven, de verkar må bra.
Småstadsmänniskor måste vara rätt så välanpassade. Annars skulle de kanske inte stå ut. De mår säkert ofta ganska bra.
Men grupper som förhärligar sin gemenskap och sin kultur blir ibland farliga. Självgoda, främlingsfientliga. Medlemmarna slutar att tänka själva för att inte förlora den kärleksfulla gemenskapen….det blir en kollektiv hjärna som fattar besluten..
För att inte drabbas av det värsta, det som vi är mest rädda för, nämligen att bli utkastade i kylan, att bli utfrysta, måste man lära sig att förtränga det som kanske ens samvete undrar över…..man får inte stöta sig med någon…lika bra att knipa käft… och hålla med de andra.
Som i Bjästa. Där t o m prästen fegade och drogs in i den kanske varma och sammansvetsade bygemenskapens omfamning till den grad så att han svek en våldtagen 14-årig flicka och stödde våldtäktsmannen bara för att han, (våldtäktsmannen) hade bättre social status! (Kan det verkligen stämma förresten? Har inte medierna vinklat det hela? De är ju duktiga på det? Kan det finnas en sådan ondska i en by?) Som någon sa på TV – det är klankulturers, hederskulturers struktur.
Nej, jag tror jag fortsätter att vara udda och diagnosstinn…. för jag vill i alla fall tänka själv.
Raija Kemppainen
Läs mer som Raija har skrivit på genussnack + annat som handlar om livet.
Bilderna är tagna av Dana i Danmark 13 mars 2010.
Projektet gästbloggare har inte stannat upp, bara tagit en paus till i morgon söndag.
Jag vet inte riktigt hur de andra inbjudna bloggarna ligger till, kanske har de glömt vad de lovat? Nej, de väntar bara på rätt inspiration tror jag.
Raija som har skrivit nästa gästblogg, har jag träffat tre gånger. Först på en middag hos en gemensam vän. Sedan en gång spontaninbjuden på te hemma hos henne när jag sålde en diktbok till henne, då hade hon precis fått besök av en annan vän till henne. Och tredje gången på en mycket rolig födelsedagsfest hos vår gemensamma vän. Jag började läsa hennes blogg. Hon skriver både roligt och alltför sällan, tycker jag i alla fall.
Nu är Raija vänlig nog att låta mig ha hennes senaste betraktelse här som gästblogg hos mig. Tack!
Jag är så trött på svart just nu. Och nu står jag inte ut med det. Jag vill ha BLOMMOR! Och FÄRGER! Och VÅR! Och hör sen!
Jag börjar storstäda idag. Det blir inte klart på en dag eller två. Jag har all tid i världen på mig att städa. Har inte så mycket annat för mig. Det viktigaste har jag fixat nu. BLOMMIGA GARDINER från mitt förra liv. I vardagsrummet är det björklöv med blommande hängen på. I sovrummet sommarblommor på vit bakgrund. I köket står en kruka med mörkröd bellis, tusensköna. Har min tusensköna på balkongen klarat vintern? Antagligen inte. Jag ska ordna en ny. Nytt till en ny vår. Så det så!
Så Dana, städa klart nu. Orka gör något. Sorgerna finns där. Och jag vill betvinga dem bort ett tag.
Carole King skrev den. James Taylor sjunger den också. De har sjungit den tillsammans. Den har följt mig sedan jag var ung. Jag sjunger den själv ibland. Jag blir så berörd av den. Inte bara jag förresten. Tårarna faller på människor i publiken med. Alla kan den. Kanske du med? Feel free to sing! sa Carole i en annan version. Och här kommer….vännen James Taylor in!
”To suffer one´s death and to be reborn is not easy.”
Fritz Perls ur Gestalt Therapy Verbatim (1969)
”Ty i ett ögonblick, då man trotsar ett tabu och löper den ödesmättade risken, upplever man sannolikt en glimt av spontan glädje.”
s 246 ur boken Gestaltterapi av Perls, Hefferline, Goodman (1951)
Jag är på väg till Danmark. Jag har fastnat där. Han har fastnat i mig. Hur blir jag fri? Hur ger jag honom fri? Anne Linnet sjunger:
”Du har sat dig på tværs, i mit indre univers, univers, univers,
du har sat dig på tværs i mit univers.”
Precis så. Inte bara jag som känt så då. Skönt att dela en sån upplevelse med andra.
Kanske lär jag mig något om att komma vidare, när jag nu börjar andra året på gestaltterapeututbildningen på Nordisk Gestalt Institut i Fredensborg, strax utanför Helsingör. Andra året. Fortfarande pirrigt, spännande och obehagligt i en blandning. Jobbigt att arbeta med mig själv och att öppna dörrar till mitt inre som inte sett dagens ljus på många, många år. Dörrar till mitt eget inre och lilla jag. Är jag värd besväret? Ansträngningen? Pengarna? Satsa så mycket på mig själv?
Jag hoppas verkligen att jag är värd allt detta och mera därtill. Än så länge är jag inte helt säker. Jag arbetar på det.
Vill jag bli fri? Jag vet inte det heller. Jag ÄR fri på ett plan. Fri att gå mina vägar. Jag gör inte det på andra plan. Än. Kanske sen. Tills dess drar Danmark i mig och jag drar till Danmark och vill inte släppa taget.
Somnar trött och vaknar sen. Tankarna snurrar. De sätter sig i magen på mig. Och istället för att reda ut allt en gång för alla, ska jag åka till jobbet istället. Har en lång arbetsdag. Och sen hem och handla, börja packa. se på tv, läsa och skriva. Upp och börja dagen. Inget annat.
Ok. Jag är hemma. Skönt att bara skruva på kranen, så finns vatten. Det är varmt inne med. Och badkaret, mitt kära badkar, däri badar jag min ömma kropp. Badrum! Vilket vackert ord. I Norrland har jag ett duschrum. Fast jag säger väl badrum ändå. Ett badrum med dusch. Inte lika avslappnande. Bra att ha. Och skönt på sitt sätt.
Kunde jag inte ha lämnat kvar hostan i norr då? Jag har hostat sedan sista kursveckan i Danmark. Kanske är det dags att gå till doktorn? Och jag är inte bra i axeln heller efter fallet i backen. Och mitt ena knä känns inte heller bra. Och ischias/trokanterit i andra benet. Och det och det och det. Är jag nu i åldern för ålderskrämpor? Antagligen. Och ingen som tar på mig. Ingen beröring. Jag hostar väl bort alla.
Nå, nu är jag hemma. Jag ser på mitt hem med andra ögon. Jag ser en påse med granbarr. Jag skrattar högt åt det. Det är antagligen inte många som har det hemma. Bra att ha? Eller så var jag sjuk, sopade ihop det, glömde bort att slänga det. Sen vande jag mig vid att se det.
Hemma.
Jag har alltid denna separationsångest innan jag ska åka hem till min lägenhet. Vad är det jag inte kan få nog av här i mitt hus i Ådalen?
Att jag har en trädgård, det märks ju inte nu. Men snön som finns här, är min att skotta och göra gångar i, kliva i, leka i och göra spår i.
Jag har tre läsställen i vardagsrummet. Tre soffor att softa i. Hemma har jag ingen soffa. Dessutom finns två fåtöljer som jag mest tittar på. De är fina där de står i mitt vackra vardagsrum. Jag blir aldrig trött på att titta på helheten här. Och detaljerna. Och jag gör planer, jag ser dörrarna målade redan, sedan tio år tillbaka är de målade i en vacker grönskande färg. I min fantasi alltså.
När jag lagar mat, om jag lagar mat, då är det som mitt dockhus jag bor i och sköter om mitt hushålle. Som Lotta på Bråkmakargatan sa. Allt är överblickbart. Och jag älskar att baka här. Spisen är från huset Leif och jag byggde tillsammans 1984 i Stockholm.
Något ”tillsammans” finns det dock inte längre. Ja, det ska vara katten och jag i så fall. Vi hör ihop, i samma familj, sedan 1996. Han blir 14 år i april. Och han älskar också att vara här.
Ja så där är det överallt jag tittar. Minnen och vackert. Hårt arbete har danat huset och vi har värnat om det som går och har gått att spara. Och haft ett kreativt nyskapande där med. Nu är det jag som bestämmer vad som ska göras. Arbetstakten är låg. Det gör inget. Jag njuter av att vara här mest i alla fall. Och i morgon, suck, så måste jag åka hem.
